”Låt mig vara!” Manda visste att alla stirrade på henne, men hon orkade inte bry sig. Hon satt på ett café med endast okända personer runtomkring sig. Hur stor var risken att de här människorna skulle se henne igen? Hennes mamma förstod sig inte på henne och hennes styvpappa satt bara tyst. Som vanligt. Vilka föräldrar hade hjärta att göra så här? Tvinga sin dotter att göra slut med den enda människa i världen som brydde sig om henne. Vid 17 års ålder dessutom. Sjukt. Helt sjukt. Men hon borde väl inte varit så förvånad. Hennes föräldrar hade alltid tagit ifrån henne det hon tyckte om. Hon hade sett framemot sin 18 års dag i evigheter. Att äntligen få bestämma över sitt eget liv och slippa förstöra alla spännande erbjudanden med ett ”nej jag får inte”. Framför allt längtade hon efter att få lämna de där efterblivna gamlingarna. För alltid. Friheten att kunna säga ”jag gör som jag vill” utan att bli ifråntagen rätten att umgås med normala människor, kändes så lockande. Ett år, bara ett år, brukade hon intala sig själv, men nu hade hennes tålamod runnit ut. Det var bara två månader kvar, men hon var tvungen att komma bort härifrån, nu! Hon kunde inte leva med de där psykfallen en minut till. De hade gått över gränsen. Hon skulle försvinna från deras liv och de skulle aldrig få se henne igen. Allt var förberett. Zack hade pengar och Lina hade kontakter. Själv såg hon sig vara ett socialt geni. De kunde ta sig hur långt de än ville. De hade mål och ambition, så vad skulle kunna stoppa de? Inte hennes föräldrar i alla fall. De skulle vara i en annan stad, i en annan by och i ett helt annat land. De hade tappat greppen om henne för länge sedan. De skulle inte ha en aning om vart de ens skulle börja leta. Hon skulle vara som en nål i en höstack. Hennes mamma var allergisk mot hö och hennes styvpappa skulle knappast ta ett eget initiativ.

 ”Manda, sänk volymen och sätt dig ner! Kan du bete dig som den vuxna flicka du tror du är och ha en lugn och sansad konversation med oss. Vi är dina föräldrar och vi kräver att du respekterar oss och inte allra minst det vi säger. Käre tid Manda du skämmer ju ut oss!”

Just precis! Det var det hon gjorde. Skämde ut de. Hennes levnadsstil matchade inte deras rykte. En pastors dotter som rökte, drack och umgicks med opassande vänner skulle inte ge ett särskilt gott intryck. Nej, det var ju klart. Inte för att hon var hans riktiga dotter biologiskt, men inte hade det någon betydelse. Så därför var de tvungna att använda den där nedlåtande tonen mot henne och se på henne som om de ägde världen.

Hon tog ett djupt andetag. Det hjälpte inte. Två, tre, fyra, nej hon orkade inte mer. Det femte andetaget blev en förberedelse till ett skrik nog att höras på månen. Sedan sprang hon så fort hon bara kunde. Hennes föräldrar stod uppgivna kvar. Hon var inte ens värd att ta några få steg för. Om de bara visste att det där var det sista de skulle få se av henne. Hennes baksida susande förbi alla stirrande människor. De skulle förmodligen se henne som ett misslyckande. En hopplös dotter som försvann med alla deras problem. Men hon var en hjälte. Hon hade räddat sig själv. Hennes liv kunde äntligen börja. Hennes liv som hon skulle bestämma över själv. Hon stannade vid en lyktstolpe. Åååh denna hopplösa kondition! Hennes mamma skyllde den på cigaretterna, men så illa rökte hon faktiskt inte.

Det verkade i alla fall inte som om det gjorde något. De hade fortfarande inte kommit efter henne. Hon var tydligen inte värd deras steg.

”Hejdå Greta och Johan, ni kommer nog över förlusten så småningom.” Viskade hon tyst för sig själv med sarkasm i rösten. Inte för att hon brydde sig. Hon skulle aldrig se sig tillbaka, inte en endaste gång. Trodde hon…

Hon tog upp mobilen och letade igenom kontaktlistan. De hade raderat hans nummer. Patetiskt. Hade de sätt fel på årtalet? Hon var 17…SJUTTON! Som om de skulle kunna hålla henne borta från honom. Hon slog numret. Hon hade lärt sig det utantill.

”Hej det är Zack.” Hans entoniga röst fick henne att känna det där pirret, en stråle av spänning och förväntan som träffade hjärtat. Hjärtat var muskeln där kärleken satt alltså äskade hon Zack, så måste det vara. Hennes föräldrar visste inte vad de pratade om.

Manda visste att bakom den mörka rösten dolde sig en sorgsenhet, men det brukade de inte prata om. De kunde trösta varandra med närhet. Djupa samtal var sådant som hennes föräldrar försökte sig på. De misslyckades såklart med det, men det visade ändå hur ironiskt det var.

”Hej det är jag, är du kvar i Sverige?” Hon korsade sina fingrar och höll andan.

”Eeh ja, vi åker imorgon.” Hon andades ut och tog ett skutt.

”Yes! Ok har du fortfarande kvar den där biljetten? Vilken tid åker ni i så fall? Hur mycket pengar borde man ha med sig?”

”Skojar du!? Hur i alla dagar lyckades du övertala de?”

”Det gjorde jag inte riktigt, jag tänker rymma. Jag orkar inte med de längre. De förstör seriöst mitt liv och…”

”Jaja visst, men kl 5.30 imorgon bitti då! Flyget lyfter 7.00”

”Perfekt, vi ses där! Hej-d..” Han hade lagt på. För ett litet ögonblick fick hon en liten svag känsla av att han egentligen inte brydde sig. Men den gick över. Han hade precis räddat hennes liv så vad spelade det för roll om han gillade henne på riktigt eller inte. Så länge han kunde hjälpa henne bort härifrån, hade känslor ingen betydelse.

Hon började gå hemåt. Väl framme vi ytterdörren tog hon ett djupt andetag och klistrade på ett leende. Dags för teater, något hon blivit expert på de senaste åren. Bara det att hon verkade vara på gott humör kunde få de att spela med. Pjäsen kallades för ”Vi låtsas att det regnar”. Den var ganska känd faktiskt. Aldrig hört talas om den?... Hon öppnade dörren och gick in. Det var mörkt. Hennes föräldrar måste ha gått och lagt sig. Hon visste inte varför hon kände sig så besviken, men plötsligt vällde en våg av känslor upp och hon fick nästan ont i magen. Hon gick in på sitt rum och började packa. Sedan ställde hon alarmet och gick och la sig i sin säng. Så fort huvudet snuddade vid kudden och värmen från täcket trängde sig in på hennes kropp började tårarna trilla ner för hennes kinder. Efter några minuter rann de ner som en flod. Hon stängde ögonlocken och långt ner på djupet av sitt hjärta var hon medveten om att hon gjorde ett misstag, men så blev allting svart och sen fanns det inga känslor mer.

Hon vaknade av att kudden vibrerade. Hon hade inte på ljudet med tanke på att inte väcka sina föräldrar. Försiktigt tassade hon upp och gjorde sig i ordning. I spegeln syntes fortfarande spår efter rödgråtna ögon. Konstigt. Hade hon verkligen sovit så lite? Hon måste ha fortsatt gråta i sömnen. Luften kändes tung och det blev inte lättare att andas ute, men det skulle väl bli bättre så småningom. Hon hade tagit 5000kr av sina föräldrar, men hon dämpade sitt samvete med tanken på att det var de sista pengarna de någonsin skulle behöva spendera på henne.

Det var fortfarande inte helt ljust ännu och det var en tunn dimma i luften. Det ända som hördes var hennes fotsteg mot den gråa trottoaren. Det var lite kyligt och det luktade rått, som det alltid gör en morgon efter en lång natt av spöregn. Hon ställde sig vid busshållsplatsen. Ingen annan var där och den lilla busskuren såg verkligen öde ut. Bussen kom efter bara någon minut. Allt verkade gå efter klockan denna dag. Eller hade det bara med tiden att göra?

”Värst vad du var uppe tidigt.” Busschauffören var en tjock man med buskigt skägg som täckte hela hans mun, men Manda kunde se att han log. På hans ögon. Själv nickade hon bara samtidigt som hon tryckte sitt busskort mot automaten. Hon behövde inte leta efter en sittplats särskilt länge. Bussen var tom och hon ville sitta så långt ifrån busschauffören som möjligt för att undvika en konversation. Hon tog en plats längs bak i bussen intill ett fönster. Det började regna utanför och ljudet av den startande motorn kombinerades med det smattrande regnet som slog mot fönsterrutan. Dropparna rann ner längs glaset och staden som passerade förbi utanför såg grå och övergiven ut. Uppsala en regnig morgon..

Halvtimmen det skulle ta att nå flygplatsen passerade fortare än hon hoppats. Motvilligt släpade hon sig till bussdörrarna. Busschauffören tittade lite oroligt på henne.

”Jag hoppas jag tog dig dit du ville” sa han med mild röst. Det hade han. Det hade alltid varit hit hon ville. Ändå var det något som fick henne att önska att den där bussresan aldrig hade tagit slut.

”Jadå” sa hon bara kvickt och gav honom ett snabbt leende innan hon klev ur bussen. Det var inte ett sådant leende som busschauffören hade gett henne tidigare. Det nådde aldrig hennes ögon.

”Då får du ha en bra dag då” sa busschauffören med samma vänliga ton, innan han stängde dörrarna och körde iväg. Manda stod kvar ett tag medan hon såg bussen hastigt försvinna utom synhåll. Hon vände sig om och kände hur hon lyfte på mungiporna en liten millimeter. Den där busschauffören hade sagt det precis som om han verkligen hade menat det. Inte som en artighetsfras bara för att möta sin kund på ett bra sätt. En bil tutade bakom henne och hon ryckte till. Regnet hade börjat blöta hennes hår och hon såg hur mörka lockar hade formats runt hennes runda ansikte. Med snabba steg började hon gå mot flygplatsens entré. Väl inne började magverken från kvällen innan, tränga sig på starkare. Hon knöt sina händer och pressade armarna mot magen för att dämpa smärtan.

”Manda! Här är vi!” Hon tittade upp och såg Zack och Lina stå några meter bort. Det var Lina som hade ropat och nu stod hon och viftade händerna högt över huvudet med ett entusiastisk leende på läpparna. Zack bara stod där och nickade med huvudet för att visa att hon skulle komma. Manda tänkte efter och undrade var den där entusiasmen hon hade haft under gårdagen, hade försvunnit. Hon gick bort till de två vännerna och gav de en varsin kram. Sedan gick de mot incheckningen. Lina pratade om alla hundra fester hon hade varit på under helgen och Zack stod mest tyst och knappade på sin mobil.

Det var en halvtimme kvar innan flyget skulle lyfta, när de var färdiga med allt och satte sig för att vänta på att få stiga på. Manda fingrade på biljetten. Det här var hennes räddning. Visst var det? Så varför kunde hon inte skaka av sig den där känslan av oro och klumpen i magen av ånger. Det måste vara nerver. Hon hatade att flyga och nu skulle hon bli tvungen att göra det i ett antal timmar. Att USA låg så långt bort var både positivt och negativ på det sättet. Zack lutade sig över henne och kysste henne på läpparna. Det var första gången denna dag som han visade något som helst intresse av henne.

”Det här kommer bli skoj” sa han och log. Trots att leendet nådde ögonen var det ändå inte alls ett sådant uppriktigt leende hon hade fått av busschauffören tidigare denna morgon. Det lyste inte upp hans mörka grönblåa ögon det bara skapade sina rynkor runtom de. Manda kom på sig själv med att försöka komma ihåg busschaufförens leende. Varför hade hon hängt upp sig så mycket på det egentligen?

Plötsligt började folk resa på sig. Manda tittade på klockan. Det var dags nu. En ilning av oro, men också skräckblandad förtjusning for genom hennes kropp. Hennes hjärta stannade för en sekund och därefter slog det dubbelt så fort. Det var som om hennes samvete, förnuft och känsla hade dragkamp inom henne. Hennes hjärta fortsatte att slå lika fort ända in på planet och inte förrän de lyfte började slagen sakta återgå till normal takt.  

Manda såg sig omkring. Zack satt på ena sidan om henne och tittade ut genom fönstret. Han hade samma sammanbitna utryck som alltid och hans kopparbruna hår hade blivit så långt att det täckte större delen av hans ansikte. Det var nästan märkligt hur han kunde se så mörk ut med det klara håret. Lina såg bara vild ut. Hennes blåa hår lyste upp hennes klarblå ögon och hennes mun bildade som vanligt ett sprudlande flin. Hon pratade hela tiden trots att hon visste att ingen lyssnade, men hon såg ändå inte ut att vara innerligt lycklig. Manda himlade med ögonen åt sina egna patetiska tankar. Hade hon tänkt bli djup eller? Nej hon skulle sluta att tänka helt och hållet och istället försöka sova resten av flygresan. På det sättet skulle hon varken behöva oroa sig över att flyget skulle störta, eller känna hinna känna någon panik om det verkligen skulle göra det. Hon lutade sig mot Zacks axel och slöt ögonen. Han rörde sig inte ens och hon somnade till ljudet av Linas tjatter.

 

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej