Det var mörkt ute, men gatulamporna lyste upp asfaltsvägen. Luften var fuktig och varm, men lätt att andas i. Leopold Almquist gick med lugna steg längs cykelvägen genom det lilla lantsamhället Lunda. Hans kompisar Rick, Marcus och Stella gick en meter bakom honom. De skrattade högljutt och retades med varandra i skämtsam ton. Själv var han något inne i sin egen värld. Kvällen var verkligen mysig och allt verkade så fridfullt, men inom honom var det som vanligt en pågående strid.
”Neej! Det stämmer faktiskt inte, hallå Leopold säg åt dem!” Det var Stella som kommit fram till honom. Hon såg så lycklig ut. Så glad och bekymmersfri. Leopold önskade att han visste var hon hade fått tag i den glädjen. Var livslusten hon hade kom ifrån.
”Vad?” Han hade inte hört sammanhanget.
”Ni brukade sitta bakom skolgården och hålla på när ni var ihop, eller hur!” Det var Rick som ropade och Marcus skrattade. Även de såg så glada ut. Det var dock inte särskilt konstigt eftersom deras tankar sällan var djupare än ”himlen är blå och gräset är grönt, so what”. De hade förmodligen aldrig i hela sitt liv funderat över meningen med livet eller vad som sker efter döden och dylikt. De var bara helt vanliga simpla killar som njöt av livets gåvor.
”Ooo ja. Varje rast!” Sa han ironiskt med samma skämtsamma ton som de andra hade. Hans dysterhet var något han bara själv skulle behöva dras med. Det fanns ingen anledning att bekymra sina vänner.
”Alltså, du är ju otrolig! Det var din önskan va!?” Stella slog till honom lätt på armen i en flörtig gest. Leopold visste att hon fortfarande hade känslor för honom.
De hade varit vänner sedan förskolan, så som inte oväntat hade de blivit tillsammans i 9:an och det hade hållit i ett år. Stella var inte som andra tjejer. Hon klarade inte av de typiska tjejidealen så hon höll sig för det mesta till killar. Hon, Rick, Marcus och Leopold hade hängt ihop i alla år. Nästan i alla fall. I slutet av 9:an gjorde Leopold slut med Stella, efter att ha insett att han egentligen inte hade sådana känslor för henne. Ju längre han skulle ha väntat med att förklara det, desto mer sårad skulle hon blivit. Gängets oskrivna regel ”en för alla, alla för en” gjorde det svårt för de att fortsätta som förut efter uppbrottet. De andra killarna ställde sig så klart på Stellas sida. För som ensam tjej i ett vängäng med endast killar, blir man lätt målet för beundran. Så Leopold fick nya vänner och han hade det bra, fram tills olyckan. Eller det som alla trodde var en olycka. Hans bästa vän hade dött och ett mörker hade fallit över Leopold sedan dess. Ett mörker ingen någonsin skulle kunna förstå, för ingen visste sanningen. Han var den enda i hela världen som visste och han skulle aldrig kunna berätta den för någon. När dödsfallet hade blivit känt i skolan tog Leopolds gamla vänner emot honom med öppna armar. Allt var glömt och förlåtet. Det var vad man sa i alla fall, men han visste att trots att det nu hade gått 3 år sedan de gick i 9:an hade Stella aldrig slutat att se på honom den där förälskade blicken.
Han tog tag i henne bakifrån och snurrade runt henne ett varv.
”Hm jasså det säger du. Jag minns det visst lite annorlunda då” Sa han och hon skrattade ljudligt. Han vände sig om och hans leende möttes av två allvarliga blickar från Rick och Marcus. Han visste vad de betydde. Bröderna skyddade sin syster eller hjältarna, sin flicka i nöden. Det var alltid en lika kylig spänning mellan de vid sådana tillfällen. Leopold höll med dem. Han visste själv hur elakt det var av honom att på ett sådant tydligt sätt flörta med Stella. Han ville bara skona sitt samvete, men han förvärrade det istället. Såklart.
”Ehm. Jag tror jag går hem nu. Det börjar bli sent.” Sa han och tittade ner i marken på grund av sin egen skam. Stella som märkte av hans snabba humörförändring vände sig snabbt om för att se vad hon missat.
”Va? Klockan är ju bara tolv?” sa hon förvånat, men tystnade tvärt när hon såg Marcus och Ricks blickar.
”Men det kan ju vara bra att vila ut sig lite ibland.” sa hon förstående.
”Ja, det är inte så länge kvar tills jag drar, heller.”
”Juste! När är det du åker?”
”Imorgon bitti.”
”Förståss. Ha en bra resa i alla fall. Gud välsigne dig. Hejdå!” En snabb känsla av samvetskval klirrade sig i magen på honom.
”Hejdå” sa han bara kvickt och vände sig sedan om och började gå den lilla skogsstigen som skulle leda honom hem.
Skogen var tät och bestod för det mesta av gran. Den luktade rått och luften var alltid fuktig där. Det var becksvart eftersom ingen orkat sätta upp några gatulyktor på en så ödslig stig. Trots att denna 2 km sträcka hem skulle kunna vara väldigt kuslig och skrämmande var den bara en lättnad för Leopold. Han älskade att ta av sig den där masken han ständigt behövde bära. Han knäppte upp skjortan och kände nattens svalka luft kyla ner hans bröst. Det var alltid en lika skön och befriande känsla. Så släppte han ut sitt axellånga, blonda, lockiga hår ur hästsvansen. Det spretade åt alla håll. Anledningen att han inte kunde gå så här bland människor hade mer att göra med att han såg för vild ut än att det såg opassande ut. Så började han tänka. Tankarna var mer fria när han var ensam för då behövde han inte vara beredd på att svara på frågor eller skratta vid rätt tillfälle. Dock drog de alltid ner honom i ett svart hål som var svårt att ta sig ur. Sträckan var kort och tiden knapp. Han kom hem på bara några minuter.
Hans hus var ett rött tvåplans hus som hade det där romantiska lantstilen över sig. Han gick in och smög sig in i köket. Lamporna var tända och ett mjukt gitarrspel trotsade den annars fridfulla tystnaden. Hans mamma Sofia stod vid spisen och kokade soppa och hans pappa Daniel satt vid sitt instrument i vardagsrummet.
”Hej mamma”
”Hej är du redan hemma? Vill du dricka lite soppa med mig och pappa i vardagsrummet?”
”Visst” Leopold dukade fram tre koppar och slog sig sedan ner i den dyra skinnsoffan, bredvid sin pappa. Han slöt ögonen och lät de ljuvliga tonerna smeka hans öron. Sången var lätt att känna igen. Det var hans mammas favoritsång och den hade spelats många gånger i detta hus. Hans mamma kom in med en gryta och soppslev och en len och klingande sopranstämma gav musiken text. Han kände alltid sådant välbehag när hans mamma sjöng Amazing Grace till hans pappas gitarrspel. Efter att hon fått första versen för sig själv lade Leopold till en tenor stämma i refrängen och strax där efter stämde även hans pappa in med sin mörka basröst. De satt där i det stora och öppna vardagsrummet och sjöng som tre änglar i nattens frihet. Familjebanden gör många gånger samspelet mellan sångare näst intill magiskt.
Ett försiktigt tassande hördes ifrån hallen och inom kort syntes Leopolds tvillingsyster Marielle i trappen. En vacker flicka med samma vitlockiga hår som sin bror och stora blåa, glittrande ögon, i ett vitt långt nattlinne. Hon var väldigt mager, men graciös. Sången tystnade tvärt och hon ställde sig i vardagsrumsöppningen.
”Oj gumman, väckte vi dig?” frågade Sofia med ängslig röst.
”Nejdå. Det värker i min kropp och det var så skönt att höra er musik. Snälla sluta inte” sa hon och log med ett milt, men utslitet leende.
Daniel började spela en ny melodi. De andra stämde in med sin skönsång. Texten var självklar. Åh det dyra Jesu blod som tvår mig vit som snö. Det var en text som hade en mening. En text som betydde något för deras familj. Galet klyschigt. Galet.
Marielle satte sig ned bredvid Leopold och lutade sig matt mot hans breda axel. Hon var så lätt att det knappt kändes. Medan de satt där och lovsjöng sin Gud i det annars tysta och mörka rummet, kom en underbar frid över dem. Det var en härlig kväll, ett minne som skulle kunna komma att betyda mycket om Marielles hälsa försämrades mer. Leopold kände en varm kärlek för sin syster. Han hade alltid varit där för att skydda henne mot allt som kunde skada henne, men nu hade hennes liv glidit ur hans hand och det gav honom en sådan ångest. Han kände hur en tår föll ner från hans kind. Hemma var den enda platsen han kunde tillåta sig själv att visa sig så svag. Här fanns utrymme och kärlek nog att släppa på kontrollen.
”Åker du tidigt imorgon?” hon viskade i hans öra.
”Det beror på. Kanske”
”Hinner du se min dansföreställning innan?”
”Förmodligen inte. Ska du verkligen vara med på den?”
”Ja, såklart. Dans är glädje och glädje är den bästa medicinen.”
”Verkligen? Jag trodde det var att vila.” sa han sarkastiskt.
”Pff. Kanske därför du aldrig blir riktigt frisk i skallen. Du rör dig ju knappt från matbordet till kylskåpet.” Det fanns som vanligt en underton av retsamhet i deras viskningar. Hur läget än såg ut kunde de aldrig komma ifrån att de trots allt var syskon.
Natten kom tillslut och varje familjemedlem gick in till sitt eget rum för att göra sig i ordning. Leopold såg till att alla hans saker var packade. Sedan gick han och lade sig i sin säng. Han låg en lång stund och bara tittade upp i det vita trätaket. Det syntes fortfarande spår efter stjärnorna han och Marielle hade ritat dit med kritor när de var 5 år. Deras föräldrar hade inte tagit sig för att måla över det förrän de var 10 år och nu när de var 20 år, syntes det fortfarande igenom. Leopold lät blicken dyka ned i de uttonade, färgglada stjärnorna och han började tänka på resan som låg framför honom.
Han och tre grabbar i hans dansgrupp hade ställt upp i en danstävling för ett halvår sedan och efter att ha vunnit i Uppland och i Sverige, skulle de nu till den internationella finalen i Los Angeles. Hans familj hade först tänkt följa med, men pågrund av Marielles tillstånd hade de tvingats stanna hemma. Leopold hade velat stanna kvar med sin familj, men Marielle hade insisterat att han skulle åka.
”Kan jag inte åka dit själv, vill jag i alla fall ha en souvenir eller något!” Hade hon sagt med glimten i ögat. Leopold hade slagit till henne lätt på armen, osäker på om den verkligen tålde det. Det var hans sätt att visa sin uppskattning. En puss på pannan var inte riktigt deras grej.
Grabbarna skulle möta honom imorgon kl. 4.00 på flygplatsen. De skulle repetera de två första dagarna innan själva tävlingen. Det var inte direkt första gången han skulle åka utomlands. Nästan varje år brukade hela familjen åka på semester till olika delar av världen. De Hade upplevt så mycket ihop och tanken om att de kanske aldrig skulle få göra det igen fyllde honom med mer skräck än vanligt. På dagarna brukade han kunna hålla känslorna i styr, men ensam i natten var det svårare.
Leopold tittade ner på den färdigpackade väskan som låg öppen på golvet. Längst upp bland alla hopvikta kläder låg hans bibel. Han blundade kvickt. Han hade inte tid att läsa nu. Han behövde sova. Timmar gick och alarmet ringde. Han hade inte fått en blund när hans pappa kom in i rummet.
”Vaken?”
”Jag kan inte fatta att du fortfarande gör så till vuxna son” sa Leopold och skrattade. Hans pappa såg ut som han skulle slockna vilken sekund som helt.
”Mmm, svårt att komma ihåg att du har växt upp”.
”Gå och ät frukost du, så kommer jag strax”
”Mmm” *Gäspning* ”Skynda dig bara”.
”Jag lovar”. Hans pappa gick ut och Leopold hoppade ur sängen och började klä på sig. Han gick ner för trappen, tog en macka med sig ut från köket och satte sig i bilen där hans pappa redan satt klar vid ratten. Sedan åkte de iväg till flygplatsen.
Kommentera