Dunk, ras, boom, krasch, pang, djonk, smash, pling, ratsch, dunk, kras…
Ilskan var svårhanterlig. Den hade dock en annan orsak än vanligen. Den 19-årige Samuel Huots var arg på sig själv. Han kastade alla saker han kunde se i rummet, runt omkring sig. Hur hade han kunnat vara så dum? Allting flög åt olika håll och träffade golvet ljudligt. Han måste sluta nu, innan grannarna började undra. Ironisk. De hade nog undrat i en timma, om inte i ett halvår. Hur hade det kunnat gå så lång egentligen? Hur hade bråken kunnat bli så högljudda och hur hade de utvecklats till att sluta med ett slag och ett kvidande nere på marken? Varför hade förlåten varit så betydelselösa och ”jag älskar dig” så motsägande det praktiska? Krasch! Det var fotot på de från året de blev tillsammans.
”Nej!” skrek han och för ner till marken bredvid det. Glaset hade krossats. En spricka hade bildats mellan honom och flickan på kortet. Samuel låg bara kvar bredvid och hulkade ljudligt. Det kändes som om någon skurit upp hans hjärta. Om inte ännu värre. Dragit ut det ur honom och bara lämnat ett stort, tomt och smärtfullt hål. Carolina var borta ur hans liv och han visste att det var hans eget fel. Han älskade henne så oerhört mycket, men när hon gjorde honom upprörd kunde han bara inte hålla sina känslor i styr. Hans hand ville alltid ta till med våld. Det var aldrig hans mening att skada henne, men det var som att han inte kunde tänka klart när ilskan satte igång adrenalinet. Nu var hon borta. Verkligen borta. Hon skulle aldrig få se hans förtvivlan och hon skulle aldrig få höra hur mycket han egentligen älskade henne. Ångern vred sig i magen på honom och bröstet var på väg att sprängas av hans gråt. Han skulle ha gett henne större blombuketter, eller kysst henne ännu intensivare. Han skulle ha spenderat alla sina pengar på henne för varje gång som han hade svikit henne. Framför allt skulle han aldrig ha svikit henne. Han borde ha smekt hennes kind istället för att slå den. Han skulle ha torkat hennes tårar istället för att orsaka de. Problemet var bara det att det var försent. Han hade aldrig tagit Carolinas ord på riktigt allvar. Han hade aldrig sett förändringarna hos henne som han hade orsakat.
Samuel såg hennes underbara gyllenbruna ögon och mellanlånga, mörkbruna, mjuka hår framför sig. Han hade alltid vetat att han inte förtjänat en sådan ängel till flickvän och ändå hade han inte behandlat henne som det finporslin hon var. Hon som alltid var så mild och ödmjuk. Vad hade han haft för anledning att beskylla henne för hennes fåtal brister, när han själv hade ett enormt bibliotek med egna. Han måste hitta henne! Men hur? Hon kunde vara vart som helst i hela världen. Skulle han verkligen leta över hela världen? Det var ju omöjligt. Men värt det. Han var desperat det var ett som var säkert. Så var skulle han börja?
Klockan tickade ovanligt högt idag, som för att ständigt påminna honom om att för varje sekund var Carolina ett steg längre ifrån honom. Samuel strök sina fingrar försiktigt över fotot på henne. Vad fint de stod där. Han hade sin arm runt henne och hon log ett stort leende trots att hon hade en så liten mun. Hon var så vacker, som en riktig gudinna. Bakom de var det en byggnad. Samuel försökte minnas var de hade tagit fotot, men plötsligt kunde han inte komma ihåg. Han var tvungen att titta närmare på bakgrunden på fotot. Juste, de var på flygplatsen. Fotot var taget när Carolina just kommit hem efter att ha varit på en studieresa i London. Det var hennes födelsedag och Samuel hade överraskat henne på flygstationen. Han hade gett henne ett halsband med ett hjärta på. Hon hade på sig det på bilden. Det var två år sedan nu.
De hade blivit ihop en vecka innan hon åkte och de hade flyttat ihop när de var 18. Allt hade varit så fantastiskt ända fram till för ett halvår sedan. De hade haft sitt första bråk och Samuel hade inte varit helt nykter. Han tänkte tillbaka och kom ihåg Carolinas skräckslagna ansikte efter att han hade slagit till det. Samvete knöt sig i magen på honom vid blotta tanken. Den gången hade det bara varit ett snabbt slag på kinden och de hade snabbt efter det försonats igen, men det hade fortsatt på samma sätt fram tills nu.
Samuel fokuserade på flygplatsen igen. Kanske var det ett tecken. Han skrattade till, tyst för sig själv över tanken. Det var inte ett glädje skratt. Det var sarkastiskt och fyllt av smärta. Han hade aldrig varit varken vidskeplig eller särskilt religiös, men om det fanns något tillfälle han kunde vara det så var det väl nu. Allt hopp var ute, så ett påhittat hopp var bättre en inget alls. Han reste sig hastigt upp med beslutsamhet. Han var tvungen att börja någonstans. Om det så skulle ta hela hans liv att hitta Carolina så skulle det vara värt det. Till och med om han aldrig skulle hitta henne skulle det åtminstone vara det ända sättet att gottgöra henne. Han gick in på toaletten för att hitta en huvudvärkstablett.
När han stängt badrumskåpet såg han sig i spegeln. Han såg bedrövlig ut. Rent utsagt bedrövlig ut. Hans bruna halvlånga hår var rufsigt och spretade åt alla håll och han hade mörka ringar under sina rödgråtna, bruna ögon. Han gick ut utan att göra något åt saken. Vad spelade det för roll hur han såg ut när hans flickvän hade lämnat honom för sitt livs skull. Stressat sprang han ned för de två trapporna som ledde till deras lägenhet. Han kom ut på parkeringsplatsen och låste upp sin bil medan han med snabba steg gick emot den. Allt han hoppades på nu var att grannarna inte skulle se honom. Han var förundrad över att de ännu inte hade ringt polisen. De bodde trots allt vägg i vägg och under sina värsta bråk hade varken Carolina eller han haft särskilt låg ljudvolym. Typiskt svenskt att inte ”lägga sig i”. Som tur var hade det ju varit till Samuels fördel. Hade polisen verkligen kollat upp saken hade nog Carolinas stora blåmärken talat för sig själv. I skolan hade hon alltid dolt de med sjalar eller massa smink, men folk måste nog ha undrat i alla fall.
Samuel kunde inte låta bli att hata sig själv. I ett halvår hade Carolina bara stått ut. Inte konstigt att hon bestämde sig för att tillslut åka. Det var för hennes eget bästa, han visste det. Inte heller var det konstigt att hon inte sagt något till honom i förväg. Han skulle ha övertalat henne om att stanna samtidigt som han skulle tjata om hur mycket han egentligen älskade henne och hur viktig hon var för honom. Hon skulle få sådant medlidande och inte ha hjärta att lämna honom. De hade varit igenom det där. Minst ett dussintals gånger. Samuel hade verkligen varit egoistisk och han var fullt medveten om hur han brukade linda henne runt sitt lillfinger. Men den här gången var det annorlunda. Han ångrade sig verkligen på riktigt och han skulle ändra sig om han bara fick en chans till! Han visste att han var dum, men han orkade inte vara smart nu. Han styrdes bara av sina känslor. Som vanligt…
Han var framme vid Arlanda flygplats. Klockan var halv två på natten och han hade ingen aning om vad han gjorde där. Han ställde sig på en tom parkeringsruta. För ögonblicket önskade han att hans hjärna just nu hade varit tom, men den var fylld av gamla smärtsamma minnen från alla bråk han hade haft med Carolina. Framför honom längre bort på parkerings platsen såg han en man stå vid en tom ruta, viftande hetsigt med armarna. Samuel tog sig ur sin egen bil och började gå som i trans till mannen.
”Hey, vad är problemet?” ropade han.
”Någon måste ha tagit min bil och jag måste vara hemma om tio minuter då min fru vaknar.” Svarade mannen i upphetsad ton. Samuel undrade om han drömde. Situationen och sammanträffandet var helt otroligt.
”Här, ta min!” Samuel kastade nycklarna till mannen som häpet fumlade med de tills han tillslut hade de säkert i sina händer.
”Va!? Är du inte klok eller!?” sa han och lät nästan irriterad. Han antog såklart att Samuel antingen retades med honom, eller att bilen var stulen.
”Japp jag är helt dum i huvudet om du undrar. Tänkte bara att du verkligen behöver en bil just nu och en bil är inte det jag bryr mig mest om så japp. Ta den. Den är din. Betala ett rimligt pris för den. Mitt kontonummer står på den här lappen.” Han tog upp en lapp ifrån plånboken. ”Jag vet att det låter som om bilen är stulen, så du kan gå till polisen senare om du vill. Så du kan bli säker.”
”Du är den sjukaste människan jag någonsin stött på. Hur i alla dagar ska du veta att jag betalar?”
”Jag vet inte, men jag hoppas. Det är allt jag har nu. Hopp. Så om du ska hinna hem till din fru så föreslår jag att du åker nu. Varsågod.” Samuel började gå in med raska steg. Mannen ropade efter honom, men Samuel bara ignorerade honom. Efter ett tag hörde han hur bilen körde iväg. När det började gå upp för Samuel var som hade hänt föll en chock över honom. Inte för att han sålt sin bil utan att veta om han skulle få något för den (han var verkligen fast i någon sorts dimma av likgiltighet för stunden), utan för att mannen verkligen hade godtagit att han just, i princip fått en bil. Han måste antagligen ha varit mäktigt desperat, galet blåögd eller helt enkelt kriminell. Eventuellt skulle han kunna vara troende också, så att han trodde att det var ett Guds mirakel. Samuel himlade med ögonen han hade aldrig förstått sig på de där ”Jesus-människorna”. Vem vet, vem bryr sig? Tänkte han bara. Han gick in genom entrén och satte sig på en bänk mittemot receptionerna för incheckningen. Till vänster om honom kunde man se ett café längre bort uppe på andra våningen. Med ansiktet i händerna lät han tårarna tränga sig genom ögonen. Det var nästan tomt på flygplatsen så färre människor som skulle undra. Dessutom var han i Sverige så ingen skulle komma fram och fråga vad som var fel. Efter en kvart började tvivlet tränga sig på. Han hade verkligen blivit galen. Vad gjorde han här egentligen? Det värkte i hela kroppen av alla möjliga olika orsaker. Just nu behövde han en riktigt stor flaska alkohol. Det var dämpande och det skulle få honom att sluta tänka för en stund. Han ville inte tänka just nu det tjänade ingenting till. Han ville vara galen, annars skulle han inte klara av att leva.
Plötsligt kändes det som om han träffades av genomträngande strålar. Var det någon som tittade på honom? Kunde man verkligen känna sådant? Han kollade upp och allt han såg var en kort ung tjej med axellångt, blont, lockigt hår gå mot gate 8 från caféet på andra våningen. Samtidigt hördes det i högtalarna att flyget till Los Angeles tog emot passagerarna vid gate 8. Nu började Samuel bli lite orolig. Hade han helt tappat verklighetsmedvetandet? Inte hade han kunnat känna att den där tjejen tittat på honom? Det var ju helt sinnessjukt. Alkoholbehovet ökade. Han borde flyga någonstans och börja leta snart. När han nu väl kommit till flygplatsen måste han väl ta sig vidare, hur knäpp situationen än var. Tjejen skulle tydligen till USA, så varför inte börja där? Samuel reste sig och började gå mot receptionen.
”Finns det någon som helst möjlighet att beställa en biljett till Los Angeles, snarast möjlig” Frågade han med entonig röst. Receptionisten tittade bara på honom med stora ögon och det såg ut som hon funderade över om hon skulle ringa vakterna eller inte. Tillslut såg det ut som att hon ändå skulle se efter.
”Eh, ehmm..ja, alltså det går ett flyg kl 7.00 till Bangkok och det ser ut som att det finns några platser kvar pågrund av att det går någon kräksjuke epidemi.” Damen i receptionen tittade osäker på honom, som att försäkra sig om att hon inte tagit fel beslut i att inte ringa vakterna.
”Ok då så, jag ska bara ringa ett samtal först.” Han vände sig om och tog upp mobilen. Han knappade in numret till sin mamma. Han hade aldrig lyckats glömma det trots att han raderat det från kontaktlistan för två år sedan.
”Hej det är Ulla.” Rösten lät osäker, nästan rädd. Det var helt normalt, vilket tydde på att inget var förändrat där hemma.
”Hej det är Samuel jag undrar om du skulle kunna göra mig en tjänst.”
”Hej Samuel! Hur mår du?” Rösten förändrades och lät bara lättad.
”Jag skulle vilja ha ett par tusen till en sista minuten flygbiljett till L.A.” Sa han med känslokall röst utan att svara på hennes fråga.
”Eh ja, jag antar att det går bra. Ska jag sätta in de nu eller?” En strimma av besvikelse lyste genom rösten.
”Mm tack” Samuel hatade det här. Hans mammas röst var alltid lika smärtsam att höra. Han hade varit tvungen att sluta bry sig om henne för att medlidandet inte skulle äta upp hans hjärta inifrån.
”Ok, jag ber pappa att göra det med en gång. Hoppas det är bra med dig vännen. Du vet att jag älskar dig”
”Hejdå, tack så mycket” Samuel kände hur ilskan vällde upp inom honom när han hörde ordet ”pappa”. Han hade tagit ifrån Albert den titeln från dagen han flyttade hemifrån.
”Hejdå min son” Samuel lade snabbt på när han hörde hur rösten i telefonen sprack. Han hade inte tid att tänka på sin mamma nu. Carolina var den viktiga kvinnan i hans liv. Han väntade fem minuter sedan gick han tillbaka till receptionen och betalade. Receptionisten fortsatte stirra på honom ända tills han var helt utom synhåll. Kul att han gett någon en bra historia att berätta när hon kom hem.
Han gick igenom säkerhetskontrollen och förbi allt och alla tills han kom till toaletterna. Där fanns en handikapptoalett som han låste in sig på. Han tog av sig sin jacka och lade den på det hårda badrumsgolvet. Sedan ställde han alarmet på sin mobil. Han skulle sova någon timme för att slippa tankarna. Han var helt utsliten och adrenalinet hade försvunnit så han somnade fort trots den obekväma ställningen och stanken på den officiella toaletten.
Fastän det redan hade gått en timme kändes det som att han nyss stängt ögonlocken när alarmet ringde. Samuel var i alla fall snabbt upp på fötterna. Han var tvungen att koncentrera allt fokus på att ta sig på flyget, så det var vad han gjorde. Tiden flög förbi och det var en lättnad när han äntligen satt på sin plats inne på flyget, utan att ha hunnit tänka över vad han egentligen gjorde en endaste gång. Sedan startade flyget och lyfte, vagnen åkte förbi och han beställde massor av dricka. Han halsade i sig allt och inom en halvtimme kände han hur lugnet spred sig genom kroppen. Smärtan försvann, tankarna och tillslut även verkligheten. Sakta började allt flyta ut framför ögonen på honom och han förlorade medvetandet när han sakta men säkert föll ner i en djup sömn.
Kommentera