Jag förstår inte. Hur kunde jag älska någon som honom? Han är ju ett monster. Saken skulle nog varit begripligare om jag kunde säga att han var charmig och snäll och fantastiskt från början, men det kan jag inte. Han var ett monster redan då… fast den charmiga delen hade han däremot. Hur dum är man egentligen om det ända man ser till är någons charm? Fast å andra sidan är väl det en mans starkaste vapen. Varenda klyschig liten äcklig film har en charmig man. Jag förstår det helt enkelt inte. Enligt alla breven jag skrev och dagboksanteckningar, för att inte tala om allt jag sagt till mina vänner, måste jag ha älskat honom. Jag kan inte ens känna det nu, all den kärleken är som bortblåst och jag kan inte minnas den, allra minst förstå den. Det är nog därför han ger mig sådan ångest. Han påminner mig om att jag gjort ett misstag. Jag blev kär i en sten och nu har jag krossat stenen och stenen krossat mig. Han ger mig mardrömmar. Aldrig förut har jag önskat mig någon stark och beskyddande man, som nu. Det skulle vara både en ursäkt och en trygghet. Förmodligen kommer nästa man vara likadan. Man har väl en typ, är det inte det de säger? Dessutom går det väl i generna… Det värsta av allt är att jag inte kan skylla på honom och säga att han förstört mitt liv. Jag blev kär och jag tog det dit jag tog det. Nu är jag inte längre säker om natten. Jag vet att när jag sover kommer han att komma. Han kommer hugga mig med en sylvass kniv. Slipad och gjord av silver. Den kommer vara bekostad, förmodligen med en droppe gift på. Bara för att skapa största möjliga lidande. Han kommer hugga mig i hjärtat, som jag högg honom…

Sometimes it’s easier to remember the bad times, but I haven’t forgotten

Jag minns det visst. Hon tror nog att jag glömt, men jag minns det mycket väl. Jag gick genom den där skogen för jag behövde komma iväg från vår granne. Hon var förstörd så jag visste varför hon betedde sig som hon gjorde. Jag orkade bara inte med henne den dagen. Mamma sa alltid åt mig att jag borde ha översyn med hennes brister och försöka hjälpa henne. I vanliga fall uthärdade jag dagarna hon var på besök, men den dagen hade mitt tålamod alldeles gått om intet. Jag hade inte humör nog att se henne vara otrevlig mot min mamma som inte gjorde annat än att hjälpa henne. Så jag tog en promenad i den där vackra skogen. Där brukar ingen gå för det finns ingen riktig stig. Jag var övertygad om att jag skulle få gå där ifred och samla energi till att tackla resten av kvällen. Musiken från hörlurarna fyllde mina öron och sakta men säkert kom jag i någon sorts av trans. Den är så skön den känslan. Verkligheten försvinner och du blir ett med dina egna tankar.

Efter någon timme var jag framme vid gläntan. Där på ängen var hon med en vacker vit klänning och dansade och skuttade runt. Jag trodde först det var en ängel jag såg, men så kände jag igen henne. Det var min grannes bästa vän och hon hade följt med min granne på besök hos oss några gånger. Hon verkade vara trevlig och glad, alltid mer ett skratt på läpparna. Jag insåg den obekväma situationen som skulle bli om hon såg mig, så jag försökte att så tyst som möjligt gå förbi och låtsas som om jag inte såg henne. Men hon vände sig hastigt om och skrek alldeles förskräckligt när hon såg mig. Jag tyckte det var så pinsamt att jag skrämde henne och störde henne i hennes ensamma frid. Jag kände hur jag blev alldeles varm i ansiktet och jag antar att jag måste ha sett väldigt generad ut. Hon skrattade plötsligt till och jag blev tvungen att göra samma sak för hela situationen var så skrattretande. Sedan gick jag fram till henne för det hade sett så dumt ut om jag bara hade gått där ifrån. Vi bestämde oss för att gå hemåt, vi bodde båda i samma område. Vägen hem skulle nog egentligen inte ha tagit sådan tid, men hon pratade så mycket och jag förtrollades helt av hennes ord, så vi märkte inte att tiden flög ifrån oss. Jag minns att jag tyckte att hon var så intelligent. Orden hon sa var långt ifrån genomtänkta och det skulle nog kallats babbel, om det inte var för att det faktiskt fanns en heldel bra i det hon sa. Hennes leende var så vackert och jag kunde inte låta bli att falla för hennes skönhet. Den sprudlande personligheten satte liksom kronan på verket.

Självklart har jag inte glömt. Det var den bästa dagen i mitt liv. Det var toppen innan fallet.

It always falls apart
 

Livet var perfekt. För ett ögonblick i alla fall. Sedan föll det samman… Som det alltid gör.

Ibland undrar jag om han fortfarande minns den där gången. Den där gången när han hittade mig i skogen. Jag dansade och sjöng för fåglarna, i väntan på att få se den där ekorren jag tyckte mig ha hört. Jag kände mig som en älva, flygande fram över ängen. Vän med alla djuren och ett med naturen. Va lycklig jag var då. Genuint lycklig. Sedan gick han plötsligt förbi. Han hade musik i öronen och skulle förmodligen inte ha märkt mig om det inte varit för att jag hoppade till så förfärligt och skrek som om jag sett ett spöke. Jag var så oförberedd att se någon där, aldrig brukade man möta på någon i den gläntan av skogen. Oumbärligt genant tyckte jag att det var. Dels därför att jag betett mig så galet och dels för att jag avslöjat mig genom att skrika som jag gjorde. Trots allt var det han som blev röd som en ros, vilket fick mig att brista så i skratt att jag helt glömde bort vem som verkligen skämt ut sig. Han skrattade också och sedan dansade vi ut ur skogen tillsammans. Vi måste ha dansat vals för det hann bli mörkt innan vi skiljdes åt vid grinden. Det var första dagen på sommarlovet, sista dagen var vi oskiljaktiga. Jag har nog aldrig älskat någon som jag älskar honom. Han var perfekt. Alldeles perfekt. Jag planerade vår framtid och jag trodde den var evig. Han gjorde allt rätt. Han var helt rätt.

Min älskade väninna tyckte nog likadant. Vi hade känt varandra i fyra år och hon var mitt hjärta kärt. Hennes hjärta var krossat i bitar. Hennes far hade lämnat henne och hennes mamma lät henne vara. För att glömma bort känslan av förkastelse som de bundit henne med, sökte hon sig till sällskap av manliga kroppar. Det skadade hennes själ, men hon hade ett plåster. Min kära och hans familj hade alltid bott grannar med henne och hans mor var hennes skyddsängel. Jag tror livet hade tagit henne om det inte varit för min käras underbara mamma. Hon älskade honom också, min skadade vän. Han hade alltid varit mild mot henne och inte sett henne som ett objekt, men hon höll sig alltid borta för min skull. En sådan trasig människa drivs av sin egen egoism, men hon värderade vår vänskap för högt för att sätta den på spel. Men så vändes allting uppochner. Som sagt, sedan föll det samman… Som det alltid gör.

Liknande inlägg