Sometimes it’s easier to remember the bad times, but I haven’t forgotten

Jag minns det visst. Hon tror nog att jag glömt, men jag minns det mycket väl. Jag gick genom den där skogen för jag behövde komma iväg från vår granne. Hon var förstörd så jag visste varför hon betedde sig som hon gjorde. Jag orkade bara inte med henne den dagen. Mamma sa alltid åt mig att jag borde ha översyn med hennes brister och försöka hjälpa henne. I vanliga fall uthärdade jag dagarna hon var på besök, men den dagen hade mitt tålamod alldeles gått om intet. Jag hade inte humör nog att se henne vara otrevlig mot min mamma som inte gjorde annat än att hjälpa henne. Så jag tog en promenad i den där vackra skogen. Där brukar ingen gå för det finns ingen riktig stig. Jag var övertygad om att jag skulle få gå där ifred och samla energi till att tackla resten av kvällen. Musiken från hörlurarna fyllde mina öron och sakta men säkert kom jag i någon sorts av trans. Den är så skön den känslan. Verkligheten försvinner och du blir ett med dina egna tankar.

Efter någon timme var jag framme vid gläntan. Där på ängen var hon med en vacker vit klänning och dansade och skuttade runt. Jag trodde först det var en ängel jag såg, men så kände jag igen henne. Det var min grannes bästa vän och hon hade följt med min granne på besök hos oss några gånger. Hon verkade vara trevlig och glad, alltid mer ett skratt på läpparna. Jag insåg den obekväma situationen som skulle bli om hon såg mig, så jag försökte att så tyst som möjligt gå förbi och låtsas som om jag inte såg henne. Men hon vände sig hastigt om och skrek alldeles förskräckligt när hon såg mig. Jag tyckte det var så pinsamt att jag skrämde henne och störde henne i hennes ensamma frid. Jag kände hur jag blev alldeles varm i ansiktet och jag antar att jag måste ha sett väldigt generad ut. Hon skrattade plötsligt till och jag blev tvungen att göra samma sak för hela situationen var så skrattretande. Sedan gick jag fram till henne för det hade sett så dumt ut om jag bara hade gått där ifrån. Vi bestämde oss för att gå hemåt, vi bodde båda i samma område. Vägen hem skulle nog egentligen inte ha tagit sådan tid, men hon pratade så mycket och jag förtrollades helt av hennes ord, så vi märkte inte att tiden flög ifrån oss. Jag minns att jag tyckte att hon var så intelligent. Orden hon sa var långt ifrån genomtänkta och det skulle nog kallats babbel, om det inte var för att det faktiskt fanns en heldel bra i det hon sa. Hennes leende var så vackert och jag kunde inte låta bli att falla för hennes skönhet. Den sprudlande personligheten satte liksom kronan på verket.

Självklart har jag inte glömt. Det var den bästa dagen i mitt liv. Det var toppen innan fallet.

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej