Jag förstår inte. Hur kunde jag älska någon som honom? Han är ju ett monster. Saken skulle nog varit begripligare om jag kunde säga att han var charmig och snäll och fantastiskt från början, men det kan jag inte. Han var ett monster redan då… fast den charmiga delen hade han däremot. Hur dum är man egentligen om det ända man ser till är någons charm? Fast å andra sidan är väl det en mans starkaste vapen. Varenda klyschig liten äcklig film har en charmig man. Jag förstår det helt enkelt inte. Enligt alla breven jag skrev och dagboksanteckningar, för att inte tala om allt jag sagt till mina vänner, måste jag ha älskat honom. Jag kan inte ens känna det nu, all den kärleken är som bortblåst och jag kan inte minnas den, allra minst förstå den. Det är nog därför han ger mig sådan ångest. Han påminner mig om att jag gjort ett misstag. Jag blev kär i en sten och nu har jag krossat stenen och stenen krossat mig. Han ger mig mardrömmar. Aldrig förut har jag önskat mig någon stark och beskyddande man, som nu. Det skulle vara både en ursäkt och en trygghet. Förmodligen kommer nästa man vara likadan. Man har väl en typ, är det inte det de säger? Dessutom går det väl i generna… Det värsta av allt är att jag inte kan skylla på honom och säga att han förstört mitt liv. Jag blev kär och jag tog det dit jag tog det. Nu är jag inte längre säker om natten. Jag vet att när jag sover kommer han att komma. Han kommer hugga mig med en sylvass kniv. Slipad och gjord av silver. Den kommer vara bekostad, förmodligen med en droppe gift på. Bara för att skapa största möjliga lidande. Han kommer hugga mig i hjärtat, som jag högg honom…

Liknande inlägg

1 kommentarer

Justina

04 Jan 2013 16:24

Hej julia! Saknar dig med!! <33
Kollade igenom massa gamla bilder här om dan och såg några på oss! Meen jag ska vara med Edel och Olivia nån dag när dom kommer tillbaka tycker du kan va med dåå!!! <33

Kommentera

Publiceras ej