Kära du…
Jag hittade det aldrig. Det du sa att jag skulle leta efter. Jag har inte hittat det. Jag har försökt, tro mig, allt jag kan. Du hade ju bara en önskan så inte kan jag väl göra annat än att försöka uppfylla den. Det är jag skyldig dig. Efter allt du gjort för mig. Problemet är bara det att det inte fungerar. Jag tror jag har glömt hur man gör. För när jag hittar någon är det inte det. Jag var nära en gång dock. Han hade allt det där som du visade mig, men det kändes så färglöst.
Han hade vackra, blåa och lysande ögon. Det du visade mig var två gnistrande diamanter som gav solen en anledning att glittra och regnbågen ett hem. Två havsblå kristaller som speglar en himmel fylld av hemligheter. I endast de fanns nog för mig för en livstid framåt. Han hade bara två glaskulor som endast reflekterar när ljus finns i närheten. Två bollar som inte har mer i sig än att de duger till prydnad. Jag vill inte ha en prydnad, jag vill ha en källa med rent och klart vatten. Utan det torkar jag ut.
Det symetriska leendet med de perfekta tänderna var en tjejs dröm, men inte min dröm. Det jag såg hos dig var något mycket ädlare. Det fick mig att smälta så att jag kunde formas i dina armar. Din smilgrop på högra sidan gav det en karaktär, en charm som kunde få mig att göra vad du än önskade. Din ena lilla, sneda framtand visade det vackra i det originella. Perfekt är inte perfektion, perfektion är det äkta. Precis som du, är ditt leende äkta. Inramat av två mjuka läppar som tycks passa perfekt med mina. Som två pusselbitar. Hans var bara en tandläkarreklam som påminner en om att använda tandtråd. Jag vill inte ha en reklambroschyr, jag vill ha en värmande och lysande sol. Utan det fryser jag ihjäl.
Hans hår var format i lena, bruna vågor. Ditt hår var ljust och tovigt, i lockar som stod åt alla håll. När jag lät mina händer röra vid det, fängslades mina fingrar i korkskruvarna och släppte aldrig taget. Det var så trassligt att jag kunde sitta där i timmar för att kamma ut vartenda hårstrå. Som en hypnotisör tog varje lock min uppmärksamhet och du bara låg där och blundade och sjöng för mig. Hans hår gled mina fingrar rätt igenom. Varje hårstrå var alltid på plats och jag hade inget som höll mig kvar. Jag vill inte ha en färdig tavla, jag vill vara konstnären själv. Utan det blir jag uttråkad.
Hans kropp var atletisk och muskulös och hans hållning var upprätt och stilig. Din var tunn och smal som en sticka, minns du hur vi brukade skämta om det? Alldeles krokigt gick du, men inte brydde jag mig om det. Jag tyckte om att du var lång och hukad. Det fick mig att känna mig som om jag stod under ett beskyddande träd. Du var inte den starkaste, men det gjorde ingenting, för du lugnade alla fiender med fridens ord. Du fick mig ur varenda knipa utan att behöva lyfta ett finger. Du behövde inga muskler, du hade ju din mun. Han skrämde bort alla som kom nära. Det är väl ingen trygghet, det skapar bara oro. Jag vill inte ha ett vapen, jag vill ha ett fredsavtal. Utan det så är jag inte trygg.
Jag vet att du lämnade mig för du trodde att det var det bästa. Du trodde inte att jag skulle orka se dig tyna bort. Du ville inte att jag skulle slösa min omsorg på ett sjunkande skepp. Men jag hade inte haft något emot att säga hejdå. Jag skulle njuta av att se dig få frid. För aldrig mer kommer jag älska någon som jag älskar dig. Jag kommer för alltid längta efter dagen jag får begravas bredvid dig. Jag önskar jag kunde få sitta vid din sjukhussäng, hålla din stadiga hand och känna hur vi passar ihop igen. Ha huvudet mot ditt bröst och lyssna till dina ostadiga andetag som tonar ut. Lyssna till ditt hjärta tills slagen tar slut. Som man önskar att den sista noten av musiken aldrig sjunger ut, vill man ändå njuta klart sången får att få ut meningen med den. Jag skulle aldrig be dig att stanna kvar, jag skulle be dig att få följa med fram till ditt hus. Sedan skulle jag vända och gå hem till mig, lycklig över all den tid vi fick. En dag skulle jag komma tillbaka till dig, men den dagen skulle jag stanna. Skulle det inte vara bättre då om minneskapseln var fylld? Hur kan du tro att jag förtjänar mer än dig, när du är det bästa någon kan ha gett mig. Att få ta hand om dig skulle inte vara en börda, det skulle vara en lättnad att få visa min tacksamhet.
Hej min vän!
Hur går det? Är det nära nu?
Jag saknar dig…
Kommentera