Ibland kanske det är lämpligt att upplysa eder om att detta är en novell. Hittepåtrams alltså.

Skam är allt jag känner. Se inte på mig med sådan rynkad panna. Inte är det så konstigt. Visserligen är det du som gjort bort dig. Förmodligen är det du de förväntar sig ska skämmas. Men vill du veta hur jag känner? Hur jag kommer tackla det hela? Jag känner skam. Jag kommer förmodligen gå i ide. Jamen lyssna på mig då så kanske du förstår. Nej kom inte närmare. Du kan inte trösta mig. Inte nu i alla fall. Inte längre… Jag trodde att jag hade hittat den där perfekta. Den där som skulle rädda mig från mig själv… Se inte så lidande ut. Det är ditt fel, så stå åtminstone för det. För något förfinande måste du ju ha av sanningen. Annars skulle du inte klara av att göra det… Jag trodde vi skulle bli gamla tillsammans. Jag trodde du var den där ordenliga sorten. Alla våra vänner måste plötsligt välja sida. Har du tänkt på det? Det är inte bara mig du förstör för. Förstår du det? Jag trodde du var en gåva. Jag trodde att Gud gett oss sin välsignelse. Men jag trodde fel. Där har du det. Jag tycker det är en skam att ha fel. Går det att förstå? Nu kommer det pratas. Pratas och pratas och pratas. Vuxna är bara längre än barn. I instinkt växer de aldrig. Du blir den som gick förlorad. De kommer be för dig att du kommer tillbaka. Tillbaka till familjen. Inte vår familj då. Guds. För oss är det redan försent. Jag däremot kommer bli ”hon som hittade han som lämnade henne”. Oansvarsfull. Omogen. Oeftertänksam. Naiv. Listan kan göras lång. För ryktena slutar inte heller. De går i generationer. Sen kan jag inte börja om. Inte som du har planerat göra. För den nästa kommer alltid vara den andra. Jag ville bara ha en. Jag ville aldrig ha en föredetta. Hur kan du göra så här mot mig? Hur kan du vilja göra så här? Hur kunde jag ha så fel om dig? Hur kunde jag ha sådant hopp? Hur kan jag fortfarande älska dig så att det gör ont? Efter det du just har gjort. Varför? Varför! Va? Nej! Tyst! Jag gråter inte! Varför skulle jag göra det? Min man lämnar mig för en annan. Lämnar mig med alla frågor…

 

Jag hittade dig efter många omen. Jag trodde aldrig det skulle ske. Du stod där och såg de alla dö och jag förstod att ditt hjärta gått i kras.

”De dödade de. De dödade de stackars barnen!” sa du med förfäran i blicken. Ditt ansikte hade färgats vitt och de mörka ringarna kring dina ögon avslöjade för mig att du hade vakat över dem hela natten. Vakat med ditt liv. Jag andades högljutt och okontrollerat. Vi hanterar inte panik på samma sätt vi. Om det ens är med panik du reagerar. Jag tror snarare du var i chock, för du bara försvann. Jag såg i dina ögon att du inte var där med mig. Jag ville följa med. Ville försvinna också. Men jag var inte dum. Någon var tvungen att ta oss härifrån.

Jag skyndade mig fram till dig. Jag gick över massa lik, men jag såg aldrig ned på mina fötter. Jag kunde inte se de döda barnen. Se deras skräckslagna ansikten som sakta dragit ut deras själar. Jag bara gick över de med darrande ben. Sedan tog jag tag i dig. Jag höll dig så hårt jag bara kunde. Det grönspräckliga som förut alltid gett mig en oroande känsla gav mig nu en trygghet jag aldrig trodde att något militärgrönt kunde insänka.

Jag ville styrka dig, men du höll mig uppe. Jag ville trösta dig, men din jacka dränktes i mina tårar. Du stod där helt stelt med tårar endast trillande ned för dina kinder. Du var den starka. Du var alltid den starka. Jag var den svaga. Jag var alltid den svaga. Trots att du hade varit där och en del av allt medan jag suttit inlåst rädd till döden för vad som skulle hända er. Trots det. Trots det var du den som höll mig. Om jag bara kunde skulle jag ta dig ifrån allt. Jag skulle ta dig till Italien som vi hade sagt. Vi skulle finna oss en lägenhet med balkong och vi skulle leva som om det bara fanns vi. Vi och inget annat. Men jag kunde inte. Jag kan inte.

 Jag var tvungen att hjälpa de små barnen för jag såg skräcken i deras ögon. Jag var tvungen att ta hand om barnen för jag älskade de av hela mitt hjärta. Jag var tvungen att skydda barnen för jag ville inte att de skulle gå förlorade. Men det hjälpte ingenting. För nu finns det som inte fanns förut. Bara vi. Det känns inte rätt. Kanske finns det inte ens kvar. Kanske fanns aldrig vi.

Jag tog tag i din arm för att dra dig därifrån. Något kändes fel ända in i själen. Jag vet inte var jag fick krafterna ifrån, men benen lydde mitt huvud och rörde sig steg för steg. Det var då det började. Jag såg det inte. Jag var för upptagen med att tänka. Jag är alltid för upptagen för att tänka… visst är jag? Men du var uppmärksam som alltid och du drog oss ned på backen. Skottet träffade inte, men paniken lyckades.

Jag var rädd för döden. Jag ville aldrig säga det, men den fanns där varje dag du gav dig iväg. Skräcken inför döden. Jag hade aldrig sagt det. Aldrig helt förklarat. Aldrig sagt att du var den ända. Aldrig förklarat varför jag älskar dig så som jag gör. För det gör jag och det vet du. Jag vet att du vet. Jag vet det nu. Det jag ville säga var varför. Så att du ska förstå varför du inte kan lämna jorden, lämna våra nära, lämna mig min kära.

Du höll sedan om mig i en skyddande gest. Jag visste vad du gjorde, men jag var för svag för att stoppa dig. Så jag såg in i dina ögon så att du skulle förstå att jag inte ville att du skulle göra det. Du såg in i mina och jag visste att du inte brydde dig. Du kysste mig och allt annat försvann.

”Jag älskar dig” sa du och jag ville slå dig. Varför gjorde du så just då?

”Jag tar dig till Italien” sa jag och sedan sköts skottet. Jag visste att det var dig det hade träffat. Men rädslan och smärtan fick mig att tuppa av. Allting blev svart och jag såg oss i solnedgången, hand i hand längs Italiens stränder…

Sedan vaknade jag.

 

De hade tagit oss till sjukhus och jag var frisk. De förde mig till dig och nu är jag här. Din hand är i min igen så som det ska vara. Varför tog du kulan? Varför?

Jag bad dig aldrig att följa med mig till Sudan. Du gjorde det ändå. Jag bad dig aldrig att vakta barnen med ditt liv. Du gjorde det ändå. Jag bad dig aldrig att ge mig av din trygghet. Du gjorde det ändå. Jag bad dig aldrig att rädda mitt liv. Du gjorde det ändå. Jag bad dig aldrig att kyssa mig. Du gjorde det ändå. Jag bad dig aldrig att säga att du älskar mig. Du gjorde det ändå. Jag bad dig aldrig att ta en kula för mig. Du gjorde det ändå… Men nu ber jag dig bara om att vakna, så att jag kan ta dig till Italien.

Kan du göra det ändå…?

 

”Pappa, pappa!” En vacker liten mörkhårig varelse sprang rätt i famnen på Simon Green. Hans stora famn omslöt henne så pass att hon nästan inte syntes bakom musklerna. Han bar ett smutsigt linne som framhävde hans formade överarmar ordentligt.

Han satte sig på huk, tog tag i hennes små vackra händer och så såg de in i varandras mörka ögon. Hur länge man än såg in i dem, såg det alltid ut som om man kunde se djupare och djupare.

”Var är mamma, ängeln min?” Frågade han henne.

”Samantha spring till ditt rum och lek med dockorna ett litet tag, är du snäll” Hördes det från köksöppningen. Den lilla flickan gav sin pappa en puss på näsan och sprang sedan iväg. Ut från köket kom Simons fru och de möttes i mitten av hallen. Försiktigt tog han henne i sina armar och gav henne en snabb puss på pannan. Hon rynkade den och tittade på honom med en bekymrad min. Han släppte henne, böjde huvudet och suckade hjälplöst.

”Ingenting?” Frågade hon uppgivet.

”Nej, förlåt mig Sarah”

”Men Charlie skulle ju göra allt han kunde”

”Det hjälper inte. De vill ha någon med utbildning”. En tår föll ner längs hennes kind.

”Hon fyller 5 imorgon” Han bet sig i läppen och kramade om henne, sedan lät han henne gråta i hans famn. Känslan av misslyckande rotade sig i hans hjärta. Han var 27 år, arbetslös och var inte ens kapabel att ge sin underbara dotter en födelsedags present.

”Om jag lagar lite billigar mat så kanske…”

”Va? Nej!” Han av bröt henne. ”Du ska inte behöva ge upp middagen. Vi hade ett avtal och jag lovade. Det är jag som ska stå för presenten.”

”Men hur? Tänk inte ens tanken på att gå ut ikväll det…”

”Jag fixar det. Jag lovar.” Än en gång avbröt han henne.

Hon tittade på honom med missnöje i blicken.

”Ha, som om det säger något.” Sa hon och vände sig om, men han slog armarna runt hennes midja och kysste henne i nacken. Hon log, men vände sig inte om. Trots att situationen var hopplös och trots att det hade varit hopplöst helt sedan de gift sig, var hon fortfarande hopplöst kär i honom. 6 år hade gått och han hade åtminstone hållit ett löfte. Han hade aldrig lämnat henne.

”Pappa ska du natta mig ikväll?” Hördes det från dörröppningen.

Simon och Sarah vände sig snabbt mot sin dotter när de insåg att hon inte längre var upptagen av sina dockor. Simon tog en hastig titt på klockan. Sedan harklade han sig och såg på Sarah med frågande blick. Hon log mot honom, ett milt, honungssött leende som alltid vittnade om hennes otroliga förmåga att snabbt byta humör.

”Vad sägs om att vi nattar dig båda två? Jag och pappa?” Sa hon med den allra lenaste, moderligaste rösten Simon visste om. Ett enormt leende lyste upp hela den lilla flickans ansikte och avslöjade hennes ståndpunkt till sin moders uttalande.

”Jaaa!”

”Ja? Ok, då så. Spring och sätt på dig pyjamasen så fort du kan då!” Sarahs klingande skratt ekade i den lilla lägenheten och fyllde det med en atmosfär av värme. Simon stod lutad mot den gröna hallväggen och såg leende på hur Samantha sprang mot badrummet i full fart. Sedan såg han beundrande på sin vackra fru som med moderlig kärlek log mot henne. Hon upptäckte snart att han tittade på henne, så hon höjde ena ögonbrynet och log frågande mot honom.

”Vad är det?”

”Har jag någonsin lyckats förklara för dig hur vacker du verkligen är?”

”Haha, den är alldeles för klassisk!”

”Hm..Ok, du har ett alldeles underbart ögonbryn, min kära… Bättre?” Hon höjde båda ögonbrynen och fnittrade.

”Visst. Annorunda nog, men du är ju klichén själv, så jag borde väl inte vara allt för hård mot dig?” Hon tog ett steg mot honom, slog armarna om honom och kysste honom på läpparna. Sedan viskade hon tyst i hans öra.

”Pengar är inte allt, vännen min. Det är viktigare att vi är tillsammans.”

”Jag vet, älskling, jag vet.” Han suckade djupt och ansträngde sig till max för att få fram en äkthet i det, man han kunde inte. Innerst inne kände han sig bara besviken över sin egen oförmåga. Han ville göra livet enklare för de till varje pris.

”Hallå kommer ni eller?” Samantha hade sprungit fram till de och stod och ryckte i sin mammas tröja. Sarah lyfte upp henne och tillsammans gick de hela familjen till hennes rum. Sedan satt de där på sängen och berättade godnattsagor och sjön några vaggvisor tillsammans. När den lilla flickans ögon slutligen slöts och ett lätt pustande fyllde rummets tystnad smög sig det unga paret ut.

”Jag är trött, så jag tror jag går och lägger mig jag också. Hur är det med dig?” Frågade Sarah sin make.

”Ehm… Jag har några brev att skriva. Jobbansökningar och sådant så jag stannar nog uppe lite till.”

”Visst ja. Ok, men jag kan läsa en bok så länge.”

”Nejdå sov du. Det lär nog bli ganska sent ändå.”

”Ok, som du vill. Godnatt.”

”Godnatt Sarah”

Simon släckte alla lampor och väntade i tystnad på att Sarah skulle somna. Varannan minut sneglade han nervöst på klockan, men den fortsatte bara ticka i samma rytm. Efter en halvtimme rådde absolut tystnad i lägenheten, så han reste sig ljudlöst från sin stol och smög sig så tyst han kunde ut till ytterdörren. Han drog försiktigt på sig sin jacka och öppnade dörren så smidigt han kunde. När han kom ut möttes han av en rå och kall luft. Det var mörkt ute och den kusliga gränden så ännu mer skrämmande ut än den gjort för bara några timmar sedan. Det var dock inget som skrämde honom, snarare tvärt om. Hade vem som helst sett honom smyga runt i det smutsiga kvarteret mitt i natten, hade de nog inte tänkt sig om en enda gång innan de skulle sprungit åt motsatt håll.

Han stack ner handen i fickan och kände efter. De var där. De 5 dollarna han alltid såg till att ha. Det var reservpengar och de kunde bara användas till sådana tillfällen. Sarah visste ingenting om det eftersom hon skulle ha blivit misstänksam i sådana fall. Ju närmare han kom desto mer ljud hörde han. Grabbröster, mansröster, splittrande glas och ett och annat tjejskrik också. Det gick en kall kår längs hans ryggrad och han kände hur adrenalinet började pumpa. Han hatade det här stället, samtidigt som han älskade att det gav honom en andra chans. En andra chans att vara man. Han passerade gatuhörnet och orsaken till det ljudliga oväsendet syntes. I en liten gränd trängdes en folkmassa. De satt utspridda på staket, containrars och somliga stod upp. I mitten hade de låtit en ring vara obemannad. Ingen hade börjat, utan gängledaren såg sig fortfarande om efter en frivillig.

”5 dollar och ni kan få 50 om ni vinner. Några frivilliga? Några?” Samuel skulle just skrika när någon annan hann före.

”Jag! Jag vill!” Folkmassan tystnade och folk började se sig omkring, spända för att få se vem den modiga var. Rösten hade låtit alldeles för ung och ivrig. Det tydde på att denne inte var erfaren. Från ingenstans dök han plötsligt upp på den tomma spotten, den frivillige killen. Han var lång och spinkig och såg ut att vara runt 18-årsåldern. Folkhopen jublade och den unga killen såg nöjd ut. Stackars pojke, han förstod inte att de jublade för att de ansåg att hans fysiska tillstånd med all säkerhet skulle ge de den underhållning de kommit dit för.

”Skit” Viskade Samuel för sig själv. Han skulle lätt kunna slå den där lilla mannen till döds. Var han verkligen beredd att vinna så överlägset mot någon så ung bara för att få pengar till sin dotter? Han kände hur samvetet grävde en grop inom honom. Ångesten grep tag i hans lungor och han kände paniken tränga sig på. Det hade varit samma sak om han hade mött en jämbördig, resonerade han med sig själv, skillnaden var att han inte skulle få lida för sina fel den här gången.

”Någon utmanare?” Ropade den tjocka och något fulla gängledaren ut.

”Jag!” Samuel ropade och i samma stund stängde han av alla känslor. Nu handlade det om att ge allt. Döda eller bli dödad, fast utan dödsdelen. Folkmassan jublade ännu ljudligare när han ställde sig bredvid den lilla killen och den tydliga skillnaden avslöjade vinnaren på förhand.

”Ok, på era platser… Kör!”

Smash. Samuels knytnäve for genom luften och träffade den ynkliga killen rätt på munnen. Chockad av smällen tog killen ett steg tillbaka, vilket gav Samuel en chans att slå till en gång till, denna gången rätt på näsan. När han drog tillbaka handen såg han hur blodet började rinna från näsborrarna på det stackars benranglet. Det tycktes vara tillräckligt för killen att vakna till och adrenalinet att rusa genom kroppen på honom. I nästa ögonblick fick Samuel en spak i magen och så började den riktiga fighten. Det tog inte många slag förrän Samuel tillslut lyckats få ner den spinkiga killen på marken och låtit honom få smaka på gatan. När han ställt sig upp och borstat bort gatudammet från sina axlar böjde han sig ner för att räcka killen handen. Han visste hur det kändes att förlora sin värdighet och det minsta han kunde göra var att visa sig ödmjuk genom att utan överlägenhet hjälpa killen upp. Fascinerande nog tog killen tag i handen och tog emot hjälpen. Om det berodde på att han var för omtumlad för att ta sig upp själv, eller om han var en av få som fortfarande har en tro på att människan kan vara god, vet ingen, men ädelt såg det ut. Såg det ut…

”Här” sa gängledaren och sträckte ut den summa som han utlovat vinnaren, samtidigt som han försiktigt ryggade tillbaka när Samuel närmade tog emot pengarna. Människorna runt omkring såg fortfarande till att hålla ljudnivån uppe, men man kunde se i deras osäkra blickar att de våndades över hur lätt han hade gjort det. Hur lätt den store, enormt muskulöse killen, hade totalt mockat ner den lille spinkige grabben, för att sedan visa sin överlägsenhet genom att dra upp honom från marken. Kanske var den kylan lite för mycket, till och med för ett gäng med riktiga bråkstakar?

När han tagit emot pengarna och räknat de noga hördes ett ynkligt skratt bakom Samuels rygg. Det var ett skratt som var menat att skrämma, men som bara vittnade på att killen skulle göra något dumt. Lite som när en skolpojke tittar på tjejerna och flinar, innan han berättar för de att han just placerat en spindel i deras hår. Samuel vände sig om och i samma stund kände han hur något skar genom skinnet och i nästa ögonblick blev armen varm och blöt. En dunkande känsla av sveda följde därpå och en blänkande vass kniv i den spinkiga killens hand avslöjade vad som just hänt. Det droppade rött från kniven. Det droppade rött från killens händer. Det droppade rött från armen. Plötsligt verkar hela världen färgas röd… eller var det svart?

”Kan ju inte låta dig gå utan en jämbördig fight.” Världen kom tillbaka, men den verkade så grå. Som om den var utan kärlek och värme. Samuel förstod att han var tvungen att ta sig där ifrån. På något sätt hade den automatiska fysiska smärtan även satt igång det psykiska. Paniken kramade ut syret ur hans lungor. Han backade, med händerna i lugnande gester framför sig.

”Tyvärr, fighten är slut för idag”

”Haha, så nu ska du rymma. Nu när motståndaren har en chans. Fegis skulle vara ett passande ord, men det skulle bara få mig att framstå som ett barn. Så låt oss använda ordet… hm… Ynklig. Passande?” Samuel kände hur allt adrenalin skrek åt honom att göra något åt den där skolpojken som tycktes ha tappat kontrollen, men förnuftet var på högvarv och såg till att hans fötter fortsatte att backa.

”Hm… Tydligen” Människorna runtomkring hade började jubla igen så fort kniven dragits. Slagsmål kunde ofta spåra ur i sådan grad, men det hände ändå tillräckligt sällan för att det skulle bli en stor grej av det. Samuel stannade och tog ett djupt andetag, hans kropp ville slå tillbaks, men han kämpade med sitt förstånd. Hela folkmassan höll andan. Det där dramatiska ögonblicket som alla filmer visar i slowmotion, men det här var verklighet. Så verkligt att man skulle ha kunnat ta i den kalla stämningen om det inte varit för att allt frusit till is… Isen sprack. Samuel vände sig om och sprang. Bakom sig lämnade han busvisslingar och buanden. Han sprang och sprang ända fram till ytterdörren till hans lägenhet. Där stannade han och pustade ut. När hjärtat slutade slå som en bastrumma tog han upp händerna för att vrida om handtaget. Pågrund av att händerna darrade som asplöv tog det ett tag innan han fick upp dörren.

När han kommit in stod hon där i bortre delen av hallen. Hon hade väntat. Han suckade för han visste vad som skulle komma här näst. Sarah tog ett steg mot honom med ilskan lysande i hela ansiktet. Men när hon fick syn på hans blödande arm förändrades hennes ansiktsuttryck till förskräckelse. Hon tog ett till steg mot honom, men denna gång med oro och medlidande i blicken. Plötsligt insåg hon hur skadan uppkommit och besvikelsen rann över henne och speglades i hennes ögon. Det fick honom att känna som om hela hans mage vreds om. Därefter tog hon ytterligare ett steg, lika argt som det första och slog till honom med all sin kraft över kinden. Sedan vände hon sig om och gick med snabba steg mot sovrummet. Det blev tyst och allt Samuel kunde höra var hennes snyftningar från sovrummet. 
 

Liknande inlägg