Jag hittade dig efter många omen. Jag trodde aldrig det skulle ske. Du stod där och såg de alla dö och jag förstod att ditt hjärta gått i kras.
”De dödade de. De dödade de stackars barnen!” sa du med förfäran i blicken. Ditt ansikte hade färgats vitt och de mörka ringarna kring dina ögon avslöjade för mig att du hade vakat över dem hela natten. Vakat med ditt liv. Jag andades högljutt och okontrollerat. Vi hanterar inte panik på samma sätt vi. Om det ens är med panik du reagerar. Jag tror snarare du var i chock, för du bara försvann. Jag såg i dina ögon att du inte var där med mig. Jag ville följa med. Ville försvinna också. Men jag var inte dum. Någon var tvungen att ta oss härifrån.
Jag skyndade mig fram till dig. Jag gick över massa lik, men jag såg aldrig ned på mina fötter. Jag kunde inte se de döda barnen. Se deras skräckslagna ansikten som sakta dragit ut deras själar. Jag bara gick över de med darrande ben. Sedan tog jag tag i dig. Jag höll dig så hårt jag bara kunde. Det grönspräckliga som förut alltid gett mig en oroande känsla gav mig nu en trygghet jag aldrig trodde att något militärgrönt kunde insänka.
Jag ville styrka dig, men du höll mig uppe. Jag ville trösta dig, men din jacka dränktes i mina tårar. Du stod där helt stelt med tårar endast trillande ned för dina kinder. Du var den starka. Du var alltid den starka. Jag var den svaga. Jag var alltid den svaga. Trots att du hade varit där och en del av allt medan jag suttit inlåst rädd till döden för vad som skulle hända er. Trots det. Trots det var du den som höll mig. Om jag bara kunde skulle jag ta dig ifrån allt. Jag skulle ta dig till Italien som vi hade sagt. Vi skulle finna oss en lägenhet med balkong och vi skulle leva som om det bara fanns vi. Vi och inget annat. Men jag kunde inte. Jag kan inte.
Jag var tvungen att hjälpa de små barnen för jag såg skräcken i deras ögon. Jag var tvungen att ta hand om barnen för jag älskade de av hela mitt hjärta. Jag var tvungen att skydda barnen för jag ville inte att de skulle gå förlorade. Men det hjälpte ingenting. För nu finns det som inte fanns förut. Bara vi. Det känns inte rätt. Kanske finns det inte ens kvar. Kanske fanns aldrig vi.
Jag tog tag i din arm för att dra dig därifrån. Något kändes fel ända in i själen. Jag vet inte var jag fick krafterna ifrån, men benen lydde mitt huvud och rörde sig steg för steg. Det var då det började. Jag såg det inte. Jag var för upptagen med att tänka. Jag är alltid för upptagen för att tänka… visst är jag? Men du var uppmärksam som alltid och du drog oss ned på backen. Skottet träffade inte, men paniken lyckades.
Jag var rädd för döden. Jag ville aldrig säga det, men den fanns där varje dag du gav dig iväg. Skräcken inför döden. Jag hade aldrig sagt det. Aldrig helt förklarat. Aldrig sagt att du var den ända. Aldrig förklarat varför jag älskar dig så som jag gör. För det gör jag och det vet du. Jag vet att du vet. Jag vet det nu. Det jag ville säga var varför. Så att du ska förstå varför du inte kan lämna jorden, lämna våra nära, lämna mig min kära.
Du höll sedan om mig i en skyddande gest. Jag visste vad du gjorde, men jag var för svag för att stoppa dig. Så jag såg in i dina ögon så att du skulle förstå att jag inte ville att du skulle göra det. Du såg in i mina och jag visste att du inte brydde dig. Du kysste mig och allt annat försvann.
”Jag älskar dig” sa du och jag ville slå dig. Varför gjorde du så just då?
”Jag tar dig till Italien” sa jag och sedan sköts skottet. Jag visste att det var dig det hade träffat. Men rädslan och smärtan fick mig att tuppa av. Allting blev svart och jag såg oss i solnedgången, hand i hand längs Italiens stränder…
Sedan vaknade jag.
De hade tagit oss till sjukhus och jag var frisk. De förde mig till dig och nu är jag här. Din hand är i min igen så som det ska vara. Varför tog du kulan? Varför?
Jag bad dig aldrig att följa med mig till Sudan. Du gjorde det ändå. Jag bad dig aldrig att vakta barnen med ditt liv. Du gjorde det ändå. Jag bad dig aldrig att ge mig av din trygghet. Du gjorde det ändå. Jag bad dig aldrig att rädda mitt liv. Du gjorde det ändå. Jag bad dig aldrig att kyssa mig. Du gjorde det ändå. Jag bad dig aldrig att säga att du älskar mig. Du gjorde det ändå. Jag bad dig aldrig att ta en kula för mig. Du gjorde det ändå… Men nu ber jag dig bara om att vakna, så att jag kan ta dig till Italien.
Kan du göra det ändå…?
Kommentera