Nu ska jag berätta något vackert, men också mycket sorgligt. Något som man kan fälla en tår för, både med ett rörande leende på läpparna men också med smärta i sitt djupaste hjärta. Det ska inte gå på rim för det är alldeles för unikt för det. Det är unikt vanligt, men jag kommer förmodligen aldrig stöta på något jämförbart. Det handlar om några förlorade själar. Själar, en gång vita som snö. Själar som har smält och nu väntar på att få torka ut. Själar som växer och gror. Själar som läker smutsiga sår.
En kallar jag för spöket och honom har du kanske hört om förut, men se, historien är ibland viktigare än slutet. Slutet är nämligen inte satt förrän historien är över. Spöket har ett stort, pumpande hjärta som bär på mångas sorg. Hjärtat har krympt i kramper och börjar nu hårdna till en grå tungmetall. Påverkare till ett varningsfullt miljöproblem.
En annan kallar jag lyktan och även han har förtjänat tidigare ord. Men lyktan är en gåta som inte kan beskrivas nog. Lyktan är en ledande låga, men lågan är gömd och kan brinna ut och en lykta utan ljus är bara vass i kanten.
En tredje är en clown som förlorat barnens skratt. Han har ett skarpt sinne, som göms under den vita masken. Ett påklistrat leende över en skimrande tår har lurat publiken att clownen är tom, när den egentligen bara är trasig.
En fjärde heter påfågeln och han kan blända oss alla med sina vackra och färgglada fjädrar. Men med fjädrarna nere är påfågeln ganska dyster. Dens praktiga läte ger mig ingen chans att förstå mönstrets bakgrund. Allt det som visas är det som lyser, ändå ser färgen ut att falna. Påfågeln vill aldrig vara ensam för då börjar den tänka på liv och död. Därför går han aldrig rakt vår påfågel. Han bara irrar runt i en ring. Påfågeln kunde förut urskilja rätt och fel, men nu har kanterna avtrubbats och gränserna suddas tillsammans med den lystra färgen.
En femte är en vacker ros som kan få vilken plats som helst att se vacker ut. Hon blommar för det mesta och visar var det fina finns i det runtomkring. Hon har tålamod att vänta en hel vinter, samtidigt som hon är rastlös nog att hela tiden sträcka sig uppåt. Ibland somnar hon och vi undrar var hon är, men hon är alltid tillbaka med sin varma färg innan vi förlorar vårt hopp. Kommer du lite för nära hennes stam kan hon stickas, men håller du dig till den röda kärleken luktar hon av glädjens och fridens sötma, samtidigt som hon vittnar om en sprudlande vår.
En sjätte är ett träd. Hon växer varje dag till att bli något stort. Ibland strävar hon åt fel håll vilken kan göra henne lite krokig, men hon hittar alltid himlen tillslut vilket gör att hon håller sig grön. Hon ger ut ett syre som får luften att kännas frisk och på hösten fäller hon färgglada löv för att färga den dystra vardagen. Försiktig bör man dock vara för tar man skydd under henne för länge kan ett äpple falla i ditt huvud och det kan göra lite ont.
En sjunde är ingenting utom en krossad dröm. Han var bruten från början och bar på en smärta, medan han höll runt sig för att hålla ihop. En dag träffade han ett bandage som han först bara tänkte bloda ner, men allt eftersom tiden gick, lindades bandaget runt honom och han lät det hålla honom samman för han trodde det skulle läka honom. Sorgligt nog var bandaget täckt i giftig vätska så när hon togs av hade det bara strött salt i såren. Han lämnades kvar med ett blödande hjärta och ett förlorat hopp. Han hade förlorat styrkan när han överlät sig själv till bandaget, så när han var ensam kunde han inte hålla sig upprätt. Han frätes sönder inifrån och lät sitt skal frysa till is. Men efter all tid har isen smält och nu finns knappt något kvar utom ett sjunkande vrak. Ett vrak som så lätt kan brännas till botten. Ett krossat hjärta som har torkats på blod och nu håller på att smulas sönder.
Om du undrar vad det vackra gömmer sig, så är det i själarna. De är vackra från grunden för de är smidda av den skickligaste guldsmeden och de hade förmågan att binda människor ihop. Men det sorgliga tog överhanden och nu är vissa oanvändbara och andra vinglar fram och tillbaka. Men jag fäller en rörande glädjetår för de som fortfarande lever och tjänar för de kan bli hjältar. Sedan fäller jag en hjärteskärande tår för de som går förlorade, låt oss be att de kan putsas och uppfylla sin mening igen. För min kärlek till alla dessa själar är överflödig. Jag skulle ge allt för att visa de att det fortfarande finns hopp. För att visa att det finns en lön för den möda de gör sig. För att visa att det är värt att kämpa. För att visa de en kärlek, de bara finner hos Gud. Be med mig ikväll… och alla andra kvällar tills de alla står upp igen, omslutna av ett brinnande ljus…
En kallar jag för spöket och honom har du kanske hört om förut, men se, historien är ibland viktigare än slutet. Slutet är nämligen inte satt förrän historien är över. Spöket har ett stort, pumpande hjärta som bär på mångas sorg. Hjärtat har krympt i kramper och börjar nu hårdna till en grå tungmetall. Påverkare till ett varningsfullt miljöproblem.
En annan kallar jag lyktan och även han har förtjänat tidigare ord. Men lyktan är en gåta som inte kan beskrivas nog. Lyktan är en ledande låga, men lågan är gömd och kan brinna ut och en lykta utan ljus är bara vass i kanten.
En tredje är en clown som förlorat barnens skratt. Han har ett skarpt sinne, som göms under den vita masken. Ett påklistrat leende över en skimrande tår har lurat publiken att clownen är tom, när den egentligen bara är trasig.
En fjärde heter påfågeln och han kan blända oss alla med sina vackra och färgglada fjädrar. Men med fjädrarna nere är påfågeln ganska dyster. Dens praktiga läte ger mig ingen chans att förstå mönstrets bakgrund. Allt det som visas är det som lyser, ändå ser färgen ut att falna. Påfågeln vill aldrig vara ensam för då börjar den tänka på liv och död. Därför går han aldrig rakt vår påfågel. Han bara irrar runt i en ring. Påfågeln kunde förut urskilja rätt och fel, men nu har kanterna avtrubbats och gränserna suddas tillsammans med den lystra färgen.
En femte är en vacker ros som kan få vilken plats som helst att se vacker ut. Hon blommar för det mesta och visar var det fina finns i det runtomkring. Hon har tålamod att vänta en hel vinter, samtidigt som hon är rastlös nog att hela tiden sträcka sig uppåt. Ibland somnar hon och vi undrar var hon är, men hon är alltid tillbaka med sin varma färg innan vi förlorar vårt hopp. Kommer du lite för nära hennes stam kan hon stickas, men håller du dig till den röda kärleken luktar hon av glädjens och fridens sötma, samtidigt som hon vittnar om en sprudlande vår.
En sjätte är ett träd. Hon växer varje dag till att bli något stort. Ibland strävar hon åt fel håll vilken kan göra henne lite krokig, men hon hittar alltid himlen tillslut vilket gör att hon håller sig grön. Hon ger ut ett syre som får luften att kännas frisk och på hösten fäller hon färgglada löv för att färga den dystra vardagen. Försiktig bör man dock vara för tar man skydd under henne för länge kan ett äpple falla i ditt huvud och det kan göra lite ont.
En sjunde är ingenting utom en krossad dröm. Han var bruten från början och bar på en smärta, medan han höll runt sig för att hålla ihop. En dag träffade han ett bandage som han först bara tänkte bloda ner, men allt eftersom tiden gick, lindades bandaget runt honom och han lät det hålla honom samman för han trodde det skulle läka honom. Sorgligt nog var bandaget täckt i giftig vätska så när hon togs av hade det bara strött salt i såren. Han lämnades kvar med ett blödande hjärta och ett förlorat hopp. Han hade förlorat styrkan när han överlät sig själv till bandaget, så när han var ensam kunde han inte hålla sig upprätt. Han frätes sönder inifrån och lät sitt skal frysa till is. Men efter all tid har isen smält och nu finns knappt något kvar utom ett sjunkande vrak. Ett vrak som så lätt kan brännas till botten. Ett krossat hjärta som har torkats på blod och nu håller på att smulas sönder.
Om du undrar vad det vackra gömmer sig, så är det i själarna. De är vackra från grunden för de är smidda av den skickligaste guldsmeden och de hade förmågan att binda människor ihop. Men det sorgliga tog överhanden och nu är vissa oanvändbara och andra vinglar fram och tillbaka. Men jag fäller en rörande glädjetår för de som fortfarande lever och tjänar för de kan bli hjältar. Sedan fäller jag en hjärteskärande tår för de som går förlorade, låt oss be att de kan putsas och uppfylla sin mening igen. För min kärlek till alla dessa själar är överflödig. Jag skulle ge allt för att visa de att det fortfarande finns hopp. För att visa att det finns en lön för den möda de gör sig. För att visa att det är värt att kämpa. För att visa de en kärlek, de bara finner hos Gud. Be med mig ikväll… och alla andra kvällar tills de alla står upp igen, omslutna av ett brinnande ljus…
