Simon Vaknar. Han har ingen aning om hur han kom till sitt hotellrum, eller hur han ens lyckades få det betalt, men på ett eller annat sätt tog han sig hit. Ångesten har dämpat sig något och han inser i vilket mentalt tillstånd han befann sig i hela gårdagen. Han försöker lyfta på huvudet, men det dunkar av huvudvärk och hans knän svider. Han måste ha ramlat någon gång på vägen för han ser ut att ha skrapat sig på flera ställen. Han kollar på klockan, det är kväll. En ny ångest har lagt sig på den andra, det är ångesten över att han inte vet vad han håller på med. Han måste vara sjuk i huvudet! Ingen skulle leta efter sin flickvän i Los Angeles när hon nyss gjort slut. Trots att situationen är speciell så är hans beteende galet. Förmodligen var det inte därför han drogs hit. Han behövde nog bara komma bort ett tag. Tanken på att ingen vet var han befinner sig just nu är faktiskt ganska upplyftande. Han drar bort täcket och sätter sig på sidan av sängen.
”Så, vad gör vi ikväll?” säger han till sig själv. Han kliver upp och börjar göra sig i ordning. Lika bra att fixa till sig, han ser ganska bedrövlig ut. Sedan ska han ut och gå, hitta något skönt ställe att bara sitta och titta ut över en folkmassa.
*
Leopold kommer ut från flyplatsen, flygturen gick bra killarna och han skojade och pratade hela vägen så det gick ganska fort. De åker tillsammans till hotellet de och 100 andra tävlingsdeltagare ska bo under tävlingsveckan. När de är framme ställer sig Erik, en av hans danspartners för att checka in.
”Följer du med och ser dig omkring?” frågar de andra två.
”Eh nej, jag står nog här och väntar, har så tungt bagage.” De andra nickar förstående och springer iväg. Leo ställer sig mot broschyrställningen och kollar på de olika broschyrerna. Han vänder sig om och kollar mot trappan som leder upp till de övre rummen. Det kommer ner en ung tjej i skinntights och en vit virkad topp. Hon går fram till broschyrställningen och ställer sig bredvid honom.
”Did you find anything special there?” Frågar hon, hennes röst är mild och hon ler sött.
”No, I just got here”
”Yes? I actually arrived here today”
“So where are you from?”
“Sweden”
“Jaha men då så” Säger Leo och de ser häpet på varandra och skrattar. Hon räcker fram handen.
”Hej, jag heter Linda” Leo skakar den.
”Hej, jag är Leopold”
”Jasså, har du semester eller?”
”Nej, eller ja, jag ska delta i en dans tävling”
”Jaha vad kul! Själv är jag här av affärsskäl. Tänkte bara se om det fanns något bra ställe att äta på, ska träffa mina arbetskollegor för att diskutera morgondagen” Leo nickar och Linda tittar förläget ner och känner att hon sagt för mycket. De tittar båda två besvärat rakt fram mot broschyrerna och Leo sträcker fram handen för att ta en som är precis framför näsan på honom. Han vänder sig om mot Linda och räcker fram den.
”Det här stället ser väl mysigt ut?” Han ler uppmuntrande för att locka tillbaka hennes självsäkerhet. Hon skiner upp.
”Ja varför inte. Ha en trevlig kväll och lycka till i tävlingen” Hon går mot utgången och Leo lyfter handen.
”Du får ha en trevlig kväll och en bra arbetsvecka!” Ropar han efter henne och hon gör en nick samtidigt som hon ler ett trevligt leende, sedan går hon ut genom dörren.
*
Linda sitter och fingrar på sitt glas. Hon har druckit upp all cola och det ända som är kvar i glaset är isbitarna i botten. Tjejerna runtomkring pratar och skrattar, men hon har varit ute ur samtalet så länge nu att det skulle vara alldeles för svårt att inflika något. Hon ser ut över gatorna utanför. Det är en ganska trevlig restaurang ändå, och utanför är det städat och fint, men längre bort syns en mindre välbärgad bar och några gator därifrån syns mörka skräpiga gränder till. Tjejer börjar resa på sig och Linda rycker till och inser att middagen är slut.
”Ska vi dela på taxin?” frågar Moa
”Nej tack, jag tror faktiskt jag tar och går tillbaka” Tjejerna ser ogillande ut och ser frågande på henne.
”Är du säker, det börjar bli ganska sent” Katja vrider oroligt på sig och ser olustigt ner på gatorna längre bort.
”Jag vet, men jag lovar att skynda mig”
”Ok, men gå inte in bland de där gränderna, utan ta hellre vägen runt, ok? Jag blev varnad av hotellpersonalen för att gå ibland de smutsigare gränderna, det kan finnas galna fölk därute du förstår det va?” Eliza kramar henne och går efter de andra tjejerna in i taxin. Linda vinkar efter de och börjar snabbt gå mot hotellet.
*
Simon vandrar ner för Los Angeles gator. Han vet inte vart han är eller vart han ska, han bara går. Hans slutmål blir väl någon bar någonstans, men trots att han gått förbi en hel del redan, fortsätter han bara att gå. Det är något harmoniskt i det ändå. Trots att hjärtat dunkar av stress, ångest och någon sorts rädsla över hans egen saknad av kontroll över situationen, finns det ett slags lugn i rytmen av hans steg. Mörkret lägger sig men staden fortsätter att lysa. Huvudet är tomt, men benen bara går. Så kommer han fram till en liten bar med en neonskylt över. Det syns inte till någon annan i närheten, förutom en mer proper restaurang längre bort, men något sådant är han inte intresserad av. Benen är trötta och huvudet för tungt så han bestämmer sig för att gå in. Han beställer ett glas whisky. Han beställer ett till. Sedan beställer han ett glas med någon annan drink och efter det vet han inte längre vad han beställer. Det är dimmigt för ögonen och allt ljud runtomkring flyter ihop.
*Pip, pip*…*Pip, pip*
Ljudet skär igenom musiken och skriken. Fumligt tar Simon upp sin mobil. Han försöker läsa namnet som lyser på displayen, men bokstäverna tycks gå i kors så han svarar bara.
”Haljå!” Säger han dräggigt.
”Hej Simon! Åh tack och lov! Var i hela fridens namn är du? Jag hörde att du inte dök upp på jobbet, grannarna sa att de hade hört dig slänga saker i golvet och jag kunde inte hitta din bil så jag blev orolig och ringde din mamma och hon sa något om massor av pengar och jag vet att jag sa att jag inte skulle ringa men käre tid, jag kunde ju inte bara vänta och se om du var död. Vad i alla dagar har du haft för dig det senaste dygnet” Rösten i telefonen har höjt röstläget och skriker, men Simon fylls av värme i hela hjärtat.
”Du var borta.”
”Jag vet, och du vet varför. Jag är ledsen men jag kommer inte ändra mig. Behövde bara veta att du är ok. Bor hos mina föräldrar ett tag, innan jag hittar något eget” Det stinger till i Simons hjärta.
”Varu hemma? Haru vart hemma hela tin?”
”Ja, men jag kunde inte säga det, för jag var rädd för att du skulle komma efter mig, men…vänta lite... du har druckit… visst har du?”
”Nej nej nej, bara litegranna jag..”
”Att jag ens bryr mig. Vet du vad Simon. Ha ett bra liv, jag ångrar att jag ringde!” Hon smäller igen luren. Simon blir lite ledsen över att Carolins underbara röst försvunnit, men hoppet som tänts i och med att han inser vart han kan hitta henne dämpar det. Han reser sig hastigt från stolen, men snubblar i sitt försök att ta sig ut. Två hjälpsamma män tar tag i honom och hjälper honom ut. Han tackar sluddrigt och de skyndar sig in igen. Simon vet vart han ska nu. Han ska hem igen. Hem till Carolina. Han vet inte riktigt vart han går, fötterna fumlar sig fram under honom och han snubblar fram längs de allt trängre gränderna.
*
Leopold och de andra grabbarna bestämde sig för att äta ute första kvällen. Visserligen fanns det inte så många fler alternativ i USA, men de hade från början kommit överens om att bara äta på hotellet eftersom de behövde hålla sig i närhet mestadels av tiden för att träna. Leo föreslog restaurangen han tidigare föreslagit åt Linda, i förhoppning att få träffa henne igen. Det skulle vara roligt att prata med henne lite längre än bara några minuter i lobbyn. När de kommer fram till restaurangen syns hon inte till dock, men matstället verkar mysigt så han tänker inte så mycket på det. Han hade hunnit bli kissnödig på vägen, så medan de väntar på maten går han till toaletterna. De är alla upptagna och det är en lång kö till varje toalett. Leo bestämmer sig för att gå ut och ner några block för att tömma blåsan i någon av gränderna längre bort. Det blåser friskt ute och det är skönt med lite tid för sig själv. Leo ska precis vända sig om och gå tillbaka när han ser Linda försiktigt gå in bakom hörnet med oroad blick. Av ren instinkt springer han snabbt efter av en oros känsla över situationen.
*
Simon snubblar fram och kommer längre och längre in bland gränderna de bli mörkare och mörkare och precis när han går förbi ett av hörnen stöter han ihop med någon.
*
”Va äre med dig?” Först blev Manda rädd när hon insåg att hon stötte på en ung man i en av dessa gränder, men när hon insåg att han var minst lika packad som hon själv, blev hon bara irriterad.
”Va menaru?”
”Du gick in i mig din idiot, full som en javenevad, du kunde vart en psykopat eller nåt, hur ska ja veta?”
”Äh skaru säga, du har ju en hel flaska i handen, fyllo äru ju själv å jäntungar som du ber väl om att bli mörade mitt i natten i en mörk gränd”
”Aha så varå hotaru mej eller?” Manda spottar framför sig i ett försök att träffa Simon i ansiktet, men det når inget mer än hans skos framkant.
”Snorunge va haru för problem va? Va? Vill du ha bråk eller va? Villu sända mej i finkan eller, tro inte att jag kommer röra ett enda hårstå av dig så att du kan ta mina pengar va!” Han skriker men Manda är för arg och förmodligen för full för att bli rädd.
*
Lindas väg hem blev faktiskt ganska fridfull. Lamporna lyste hela vägen och hon kände sig trygg ända fram tills hon skulle passera de mörkare gränderna. Hon tittar rakt fram och ökar takten samtidigt som hjärtrytmen höjs några slag per sekund. Plötsligt hör hon gnällande och upprörda röster. Det låter som en tjej och en kille som bråkar. Hennes hjärta fryser till och hon spetsar öronen. Joo, killen har höjt rösten och tjejen spottar ut irriterade ord. Linda tänker efter och tvekar för att se efter. Det är ett farligt ställe och hon kan förmodligen inte göra något mer än att utsätta sig själv för fara. Men så tycker hon sig höra att deras or låter väldigt sluddriga och hon inser att de båda måste vara kraftigt berusade. Hon ändrar sig och går försiktigt djupare in bland gränden eftersom hon vet att hon som nykter har mer makt och säkerhet mot två packade ungdomar. Hon når hörnet och ser två upprörda personer vända mot varandra i en hetsig diskussion.
”Ursäkta, är det något problem här?” Linda använder sin mamma röst och tar i för att öka auktoriteten, hon har inte råd att slösa den respektingivande tonen. Killen och tjejens ansikte vänder sig hastigt om mot henne i chock. Linda studerar den unga tjejen och ser att det är Gretas dotter. Hon är visserligen äldre än senast hon såg henne, men hon känner fortfarande igen hennes bruna runda ögon.
”Manda?” Tjejen tittar förvirrat på henne och försöker sätta in henne i något sammanhang. Hon ska precis förklara deras koppling när de hör springande steg bakom sig. De blir alla skräckslagna när de inser att det för första gången verkligen kan vara en ohygglig person i gränden.
*
Leopold springer och rundar hörnet han bromsar snabbt när han oväntat möter de tre skräckslagna ansiktena. Linda står i mitten en bit framför och bakom henne står en något yngre tjej med en flaska i handen och en dräggig ung man lutad mot väggen.
”Leopold?” ”Linda?” Säger de i munnen på varandra och i samma ögonblick hörs en rejäl smäll. De står blixtstilla alla fyra med ögonen så spärrade som de kan bli. Hjärtana har gått från halsgropen upp till näsan och tystnaden lägger sig som ett tjockt täcke i mörkret.
”Va-va-va-var d-det?” Manda använder all sin kraft för att få ut de två orden medan hon fortsätter att hålla andan. Sedan sjunker hon med darrande ben ner längs väggen samtidigt som hennes kropp tycks förlamas.
”Ett pistolskott” Alla vänder sig mot Simon med osäkra men fundersamma blickar över att han sagt det de alla hoppades skulle förbli osagt. Sedan tittar de alla ner i backen och försöker att samla tankarna.
”Så, vad gör vi ikväll?” säger han till sig själv. Han kliver upp och börjar göra sig i ordning. Lika bra att fixa till sig, han ser ganska bedrövlig ut. Sedan ska han ut och gå, hitta något skönt ställe att bara sitta och titta ut över en folkmassa.
*
Leopold kommer ut från flyplatsen, flygturen gick bra killarna och han skojade och pratade hela vägen så det gick ganska fort. De åker tillsammans till hotellet de och 100 andra tävlingsdeltagare ska bo under tävlingsveckan. När de är framme ställer sig Erik, en av hans danspartners för att checka in.
”Följer du med och ser dig omkring?” frågar de andra två.
”Eh nej, jag står nog här och väntar, har så tungt bagage.” De andra nickar förstående och springer iväg. Leo ställer sig mot broschyrställningen och kollar på de olika broschyrerna. Han vänder sig om och kollar mot trappan som leder upp till de övre rummen. Det kommer ner en ung tjej i skinntights och en vit virkad topp. Hon går fram till broschyrställningen och ställer sig bredvid honom.
”Did you find anything special there?” Frågar hon, hennes röst är mild och hon ler sött.
”No, I just got here”
”Yes? I actually arrived here today”
“So where are you from?”
“Sweden”
“Jaha men då så” Säger Leo och de ser häpet på varandra och skrattar. Hon räcker fram handen.
”Hej, jag heter Linda” Leo skakar den.
”Hej, jag är Leopold”
”Jasså, har du semester eller?”
”Nej, eller ja, jag ska delta i en dans tävling”
”Jaha vad kul! Själv är jag här av affärsskäl. Tänkte bara se om det fanns något bra ställe att äta på, ska träffa mina arbetskollegor för att diskutera morgondagen” Leo nickar och Linda tittar förläget ner och känner att hon sagt för mycket. De tittar båda två besvärat rakt fram mot broschyrerna och Leo sträcker fram handen för att ta en som är precis framför näsan på honom. Han vänder sig om mot Linda och räcker fram den.
”Det här stället ser väl mysigt ut?” Han ler uppmuntrande för att locka tillbaka hennes självsäkerhet. Hon skiner upp.
”Ja varför inte. Ha en trevlig kväll och lycka till i tävlingen” Hon går mot utgången och Leo lyfter handen.
”Du får ha en trevlig kväll och en bra arbetsvecka!” Ropar han efter henne och hon gör en nick samtidigt som hon ler ett trevligt leende, sedan går hon ut genom dörren.
*
Linda sitter och fingrar på sitt glas. Hon har druckit upp all cola och det ända som är kvar i glaset är isbitarna i botten. Tjejerna runtomkring pratar och skrattar, men hon har varit ute ur samtalet så länge nu att det skulle vara alldeles för svårt att inflika något. Hon ser ut över gatorna utanför. Det är en ganska trevlig restaurang ändå, och utanför är det städat och fint, men längre bort syns en mindre välbärgad bar och några gator därifrån syns mörka skräpiga gränder till. Tjejer börjar resa på sig och Linda rycker till och inser att middagen är slut.
”Ska vi dela på taxin?” frågar Moa
”Nej tack, jag tror faktiskt jag tar och går tillbaka” Tjejerna ser ogillande ut och ser frågande på henne.
”Är du säker, det börjar bli ganska sent” Katja vrider oroligt på sig och ser olustigt ner på gatorna längre bort.
”Jag vet, men jag lovar att skynda mig”
”Ok, men gå inte in bland de där gränderna, utan ta hellre vägen runt, ok? Jag blev varnad av hotellpersonalen för att gå ibland de smutsigare gränderna, det kan finnas galna fölk därute du förstår det va?” Eliza kramar henne och går efter de andra tjejerna in i taxin. Linda vinkar efter de och börjar snabbt gå mot hotellet.
*
Simon vandrar ner för Los Angeles gator. Han vet inte vart han är eller vart han ska, han bara går. Hans slutmål blir väl någon bar någonstans, men trots att han gått förbi en hel del redan, fortsätter han bara att gå. Det är något harmoniskt i det ändå. Trots att hjärtat dunkar av stress, ångest och någon sorts rädsla över hans egen saknad av kontroll över situationen, finns det ett slags lugn i rytmen av hans steg. Mörkret lägger sig men staden fortsätter att lysa. Huvudet är tomt, men benen bara går. Så kommer han fram till en liten bar med en neonskylt över. Det syns inte till någon annan i närheten, förutom en mer proper restaurang längre bort, men något sådant är han inte intresserad av. Benen är trötta och huvudet för tungt så han bestämmer sig för att gå in. Han beställer ett glas whisky. Han beställer ett till. Sedan beställer han ett glas med någon annan drink och efter det vet han inte längre vad han beställer. Det är dimmigt för ögonen och allt ljud runtomkring flyter ihop.
*Pip, pip*…*Pip, pip*
Ljudet skär igenom musiken och skriken. Fumligt tar Simon upp sin mobil. Han försöker läsa namnet som lyser på displayen, men bokstäverna tycks gå i kors så han svarar bara.
”Haljå!” Säger han dräggigt.
”Hej Simon! Åh tack och lov! Var i hela fridens namn är du? Jag hörde att du inte dök upp på jobbet, grannarna sa att de hade hört dig slänga saker i golvet och jag kunde inte hitta din bil så jag blev orolig och ringde din mamma och hon sa något om massor av pengar och jag vet att jag sa att jag inte skulle ringa men käre tid, jag kunde ju inte bara vänta och se om du var död. Vad i alla dagar har du haft för dig det senaste dygnet” Rösten i telefonen har höjt röstläget och skriker, men Simon fylls av värme i hela hjärtat.
”Du var borta.”
”Jag vet, och du vet varför. Jag är ledsen men jag kommer inte ändra mig. Behövde bara veta att du är ok. Bor hos mina föräldrar ett tag, innan jag hittar något eget” Det stinger till i Simons hjärta.
”Varu hemma? Haru vart hemma hela tin?”
”Ja, men jag kunde inte säga det, för jag var rädd för att du skulle komma efter mig, men…vänta lite... du har druckit… visst har du?”
”Nej nej nej, bara litegranna jag..”
”Att jag ens bryr mig. Vet du vad Simon. Ha ett bra liv, jag ångrar att jag ringde!” Hon smäller igen luren. Simon blir lite ledsen över att Carolins underbara röst försvunnit, men hoppet som tänts i och med att han inser vart han kan hitta henne dämpar det. Han reser sig hastigt från stolen, men snubblar i sitt försök att ta sig ut. Två hjälpsamma män tar tag i honom och hjälper honom ut. Han tackar sluddrigt och de skyndar sig in igen. Simon vet vart han ska nu. Han ska hem igen. Hem till Carolina. Han vet inte riktigt vart han går, fötterna fumlar sig fram under honom och han snubblar fram längs de allt trängre gränderna.
*
Leopold och de andra grabbarna bestämde sig för att äta ute första kvällen. Visserligen fanns det inte så många fler alternativ i USA, men de hade från början kommit överens om att bara äta på hotellet eftersom de behövde hålla sig i närhet mestadels av tiden för att träna. Leo föreslog restaurangen han tidigare föreslagit åt Linda, i förhoppning att få träffa henne igen. Det skulle vara roligt att prata med henne lite längre än bara några minuter i lobbyn. När de kommer fram till restaurangen syns hon inte till dock, men matstället verkar mysigt så han tänker inte så mycket på det. Han hade hunnit bli kissnödig på vägen, så medan de väntar på maten går han till toaletterna. De är alla upptagna och det är en lång kö till varje toalett. Leo bestämmer sig för att gå ut och ner några block för att tömma blåsan i någon av gränderna längre bort. Det blåser friskt ute och det är skönt med lite tid för sig själv. Leo ska precis vända sig om och gå tillbaka när han ser Linda försiktigt gå in bakom hörnet med oroad blick. Av ren instinkt springer han snabbt efter av en oros känsla över situationen.
*
Simon snubblar fram och kommer längre och längre in bland gränderna de bli mörkare och mörkare och precis när han går förbi ett av hörnen stöter han ihop med någon.
*
”Va äre med dig?” Först blev Manda rädd när hon insåg att hon stötte på en ung man i en av dessa gränder, men när hon insåg att han var minst lika packad som hon själv, blev hon bara irriterad.
”Va menaru?”
”Du gick in i mig din idiot, full som en javenevad, du kunde vart en psykopat eller nåt, hur ska ja veta?”
”Äh skaru säga, du har ju en hel flaska i handen, fyllo äru ju själv å jäntungar som du ber väl om att bli mörade mitt i natten i en mörk gränd”
”Aha så varå hotaru mej eller?” Manda spottar framför sig i ett försök att träffa Simon i ansiktet, men det når inget mer än hans skos framkant.
”Snorunge va haru för problem va? Va? Vill du ha bråk eller va? Villu sända mej i finkan eller, tro inte att jag kommer röra ett enda hårstå av dig så att du kan ta mina pengar va!” Han skriker men Manda är för arg och förmodligen för full för att bli rädd.
*
Lindas väg hem blev faktiskt ganska fridfull. Lamporna lyste hela vägen och hon kände sig trygg ända fram tills hon skulle passera de mörkare gränderna. Hon tittar rakt fram och ökar takten samtidigt som hjärtrytmen höjs några slag per sekund. Plötsligt hör hon gnällande och upprörda röster. Det låter som en tjej och en kille som bråkar. Hennes hjärta fryser till och hon spetsar öronen. Joo, killen har höjt rösten och tjejen spottar ut irriterade ord. Linda tänker efter och tvekar för att se efter. Det är ett farligt ställe och hon kan förmodligen inte göra något mer än att utsätta sig själv för fara. Men så tycker hon sig höra att deras or låter väldigt sluddriga och hon inser att de båda måste vara kraftigt berusade. Hon ändrar sig och går försiktigt djupare in bland gränden eftersom hon vet att hon som nykter har mer makt och säkerhet mot två packade ungdomar. Hon når hörnet och ser två upprörda personer vända mot varandra i en hetsig diskussion.
”Ursäkta, är det något problem här?” Linda använder sin mamma röst och tar i för att öka auktoriteten, hon har inte råd att slösa den respektingivande tonen. Killen och tjejens ansikte vänder sig hastigt om mot henne i chock. Linda studerar den unga tjejen och ser att det är Gretas dotter. Hon är visserligen äldre än senast hon såg henne, men hon känner fortfarande igen hennes bruna runda ögon.
”Manda?” Tjejen tittar förvirrat på henne och försöker sätta in henne i något sammanhang. Hon ska precis förklara deras koppling när de hör springande steg bakom sig. De blir alla skräckslagna när de inser att det för första gången verkligen kan vara en ohygglig person i gränden.
*
Leopold springer och rundar hörnet han bromsar snabbt när han oväntat möter de tre skräckslagna ansiktena. Linda står i mitten en bit framför och bakom henne står en något yngre tjej med en flaska i handen och en dräggig ung man lutad mot väggen.
”Leopold?” ”Linda?” Säger de i munnen på varandra och i samma ögonblick hörs en rejäl smäll. De står blixtstilla alla fyra med ögonen så spärrade som de kan bli. Hjärtana har gått från halsgropen upp till näsan och tystnaden lägger sig som ett tjockt täcke i mörkret.
”Va-va-va-var d-det?” Manda använder all sin kraft för att få ut de två orden medan hon fortsätter att hålla andan. Sedan sjunker hon med darrande ben ner längs väggen samtidigt som hennes kropp tycks förlamas.
”Ett pistolskott” Alla vänder sig mot Simon med osäkra men fundersamma blickar över att han sagt det de alla hoppades skulle förbli osagt. Sedan tittar de alla ner i backen och försöker att samla tankarna.
Kommentera