Hursomhaver.blogg.se

Jag gråter för allt möjligt onödigt skit, och kanske är det så det är, att de som gråter mest har minst att gråta över. Det är som om något inom mig skriker att något är fel, att jag går runt som ett skal och gör fel saker. Saker som inte har någon betydelse. Jag studerar och värderar varje ögonblick som i en film, men jag är aldrig i det. Jag är alltid utanför. Det är som att rösten som gör mina tankar hörda innuti mitt huvud har blivit högre och fått mer utrymme. Som att det är det ända som finns och allting annat är bara kulisser. Jag minns inte vem jag var och jag vet inte vem jag är och jag kan inte se vem jag kommer att bli. Det värsta är att ingen annan tycks veta det heller.