Allting svart.

 

Jag blundar och ser det vackra i livet. Jag hör fåglar sjunga, ser människor vara, naturen glittra, ögonblick förtrolla.

Jag öppnar ögonen och ser hur allting faller. Jag hör djuren skrika, ser människor passera, naturen förmultna, ögonblick krossa allt.

 

Jag håller för mina öron och hör hur alla låter. Alla förstår, alla respekterar, alla uppskattar.

Jag lyssnar efter och hör bara tystnad. Ingen förstår, ingen respekterar, ingen uppskattar.

 

Jag sitter tyst och ler åt all kärlek. Jag vill sjunga samma sång, jag vill vissla samma melodi, jag vill stampa i samma takt.

Jag öppnar munnen och alla vänder ryggen. Jag sjunger ensam, jag visslar ensam melodin, jag stampar i en annan takt.

 

Jag försöker sova och tankarna snurrar runt för att få mig att förstå hur allt hänger ihop.

Jag tänker efter och fattar ingenting.

 

Jag ser mig i spegeln och ser någon som världen har glömt bort. Någon som väntar på att ge det som ingen vill ta emot. Väntar på att vara en hjälte i deras sagor. Väntar på att bli förstådd och älskad.

Jag sänker blicken och ser på mig själv och hittar inget där. Ingenting att ge, finns inget att ta emot. Ingen hjälte, sagorna har tagit slut. Inget att förstå, inget att tycka om. Bara en ensam själ som stapplar runt på vacklande ben. Precis som du. Precis som dem.

 

Jag lever i spillrorna av ett paradis, i resterna av det vi förstörde.

 

Jag blundar och ser det vackra i livet. Jag öppnar ögonen och ser hur allting faller.

 

Allting vitt 

(För ett år sedan drömde jag en dröm och ur drömmen växte det fram en idé, tyvärr kom jag inte så långt, men tänkte jag kunde posta ett utkast av den här.)

Ibland när jag ser tillbaka på hur allt blev, undrar jag hur det kom sig att vi fick varandras önskningar uppfyllda. Som om tomten blandade ihop våra namn. Jag minns den där decemberdagen i fyran. Vår lärare hade släckt ner alla lampor och tänt ett ljus på katedern, för att ha ett litet mysigt samtal med klassen. Ute föll stora, lätta snöflingor som lystes upp av gatulamporna. Annars var allt alldeles svart, trots att kl. bara var halv fyra. Det såg ut som en sådan eftermiddag som drömmar är gjorda av. Etta James julskiva spelades i bakgrunden på klassrummets gamla cd-spelare. Allt var bra då. Vi var allt det där vi ville vara och vi kunde bli allt det där som vi ville bli. Vår lärare satte sig mitt på katedern i skräddarställning och frågade vad vi ville bli när vi blev stora. Miranda sträckte upp handen i vädret innan vi andra ens hade uppfattat frågan.
”Jag ska göra kläder!” Vår lärare log och nickade, men hann inte ge någon respons innan alla andra elevers händer var uppe i vädret. Det var poliser, sjuksköterskor, lärare, advokater och stadsministrar. Framtiden såg ljus ut, det fanns till och med en livvakt. När alla kommit med sina framtidsvisioner la min lärare huvudet på sned och såg på mig och sa:
”Vad ska du bli när du blir stor Emma?” Jag satte ner armbågen på bänken och vilade hakan mot handen. Sedan såg jag ut över det drömlika vinterlandet utanför, drog en suck och sa leende till min lärare.
”Jag ska bli en mamma.” Alla barnen skrattade, men min lärare log mot mig och blinkade med ena ögat. Det var vi då. Jag och Mirandra, med ett helt liv framför oss. Jag blev inte mamma och Miranda gjorde inga kläder, men våra drömmar blev ändå uppfyllda. Det tog bara ett tag innan vi såg det.
Ta några fotsteg närmare och andas in värmen från nacken. Andas ut och fyll på med ny kittlande och energifylld värme. Låt det vara, låt ögonblicket vara. Låt det bli ett ögonblick som bara får passera. Andas in. Andas ut. Var här. Var nu. Tro för bara ett ögonblick att ett litet ögonblick kan vara allt det där vi annars bara ser på film. Känn musiken som bara tystnaden kan sjunga. Känn luften som bara natten kan andas. Känn lugnet som bara stormen kan övergå i. Känn allt det där vi annars aldrig känner. Andas in. Annas ut. Var här. Var nu. Låt ögonblicket passera.

Liknande inlägg