(För ett år sedan drömde jag en dröm och ur drömmen växte det fram en idé, tyvärr kom jag inte så långt, men tänkte jag kunde posta ett utkast av den här.)

Ibland när jag ser tillbaka på hur allt blev, undrar jag hur det kom sig att vi fick varandras önskningar uppfyllda. Som om tomten blandade ihop våra namn. Jag minns den där decemberdagen i fyran. Vår lärare hade släckt ner alla lampor och tänt ett ljus på katedern, för att ha ett litet mysigt samtal med klassen. Ute föll stora, lätta snöflingor som lystes upp av gatulamporna. Annars var allt alldeles svart, trots att kl. bara var halv fyra. Det såg ut som en sådan eftermiddag som drömmar är gjorda av. Etta James julskiva spelades i bakgrunden på klassrummets gamla cd-spelare. Allt var bra då. Vi var allt det där vi ville vara och vi kunde bli allt det där som vi ville bli. Vår lärare satte sig mitt på katedern i skräddarställning och frågade vad vi ville bli när vi blev stora. Miranda sträckte upp handen i vädret innan vi andra ens hade uppfattat frågan.
”Jag ska göra kläder!” Vår lärare log och nickade, men hann inte ge någon respons innan alla andra elevers händer var uppe i vädret. Det var poliser, sjuksköterskor, lärare, advokater och stadsministrar. Framtiden såg ljus ut, det fanns till och med en livvakt. När alla kommit med sina framtidsvisioner la min lärare huvudet på sned och såg på mig och sa:
”Vad ska du bli när du blir stor Emma?” Jag satte ner armbågen på bänken och vilade hakan mot handen. Sedan såg jag ut över det drömlika vinterlandet utanför, drog en suck och sa leende till min lärare.
”Jag ska bli en mamma.” Alla barnen skrattade, men min lärare log mot mig och blinkade med ena ögat. Det var vi då. Jag och Mirandra, med ett helt liv framför oss. Jag blev inte mamma och Miranda gjorde inga kläder, men våra drömmar blev ändå uppfyllda. Det tog bara ett tag innan vi såg det.

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej