Simon fick knappt en blund på hela natten. Nervositeten och lättnaden över att äntligen ha ett jobb att gå till, gav upphov till blandade känslor. Ibland ville han nästan spy, för att i nästa sekund sjunka ner alldeles utmattad i sängen. När väckarklockan ringer är ögonen vidöppna och hjärtat slår så hårt det kan.
Ett leende sprider sig över hans läppar och han vänder sig om och ger Sarah en kyss på kinden. Två perfekt utgjutna smilgropar gör sig synliga i hennes kinder, men hon fortsätter att låtsas som om hon sover. Simon sträcker på sig och tassar försiktigt ut ur rummet. Inom honom håller känslorna fortfarande tumult, han känner för att dansa, skrika, sjunga, skratta och gråta på samma gång. Det är en lycka att kunna gå upp tidigt på morgonen, före resten av familjen och veta att han ska gå och göra något meningsfullt, något av värde, något som ger en fördel för hela familjen. Inte längre behöver han känna att han lever på Sarahs arbete, utan nu kommer han vara med och bidra med något. Det kanske inte är det mest fabulösa arbetet med den högsta lönen, men det är åtminstone ett arbete och en början på ett lite bättre liv. När han tänker sig om inser han att han faktiskt inte har någon aning om vilket slags arbete som han faktiskt har fått. När det kommer till Charlies jobb, vet han inte mycket mer än att han äger ett företag. Arbetsuppgifterna skulle kunna vara vilka som helst, men det är förmodligen något av de lägre betalda jobben han kommer tilldelas eftersom att han inte har någon vidare utbildning. Med tanke på att Charlie känner honom så väl är det heller inte särskilt troligt att han kommer sättas på ett kontor, han är en mycket mer praktiskt lagd person. Nej, arbetet är troligtvis något som är anpassat efter hans meriter.
”Är pappa vaken?” Med händerna i ögonen står Samantha yrvaken och förvånad över att se sin pappa så tidigt uppe. Simon tar upp henne i famnen och snurrar henne ett varv i luften. Hon hostar och skrattar med hes morgonröst och han släpper ner henne på golvet.
”Pappa är vaken” svarar han och de skrattar tillsammans. Samantha gäspar en stor gäsp och Simon ber henne att gå tillbaka till sitt rum och leka en stund tills Sarah vaknar. Samantha går lydigt tillbaka och efter fem minuter är det tyst i lägenheten igen och Simon förstår att hon måste ha somnat mitt i leken.
Simon tittar på klockan och inser att han måste börja skynda sig. Han slänger på sig nytvättade kläder direkt från tvättkorgen medan han rostar en macka. När det plingar till i rosten fångar han de flygande mackorna och slänger in de direkt i munnen medan han skyndar sig ut ur huset. Sarah ropar efter honom i dörröppningen och han vänder sig om och ger henne en kram innan han fortsätter ut för att ta sig till Charlies kontor. Allting känns sådär perfekt, som i en helt vanlig familj i en amerikansk Hollywood film. Visst saknas kostymen, den stora villan och alla 101 dalmatiner, men det är nära nog. Med lyckan i kroppen tar han sig fram med en rörelse som närmast liknar hoppsasteg.
Vid busshållsplatsen visslar han högt för sig själv och ler ogenerat mot en liten pojke som dinglar med benen och ser konstigt på honom. På själva bussresan har han för första gången på länge uppmärksamheten riktad mot övriga passagerare istället för de gråa och nedklottrade gatorna. En kurvig kvinna sitter med en vit kasse väl skyddad mellan hennes ben samtidigt som hon håller sin lilla son i handen som hon sträcker sig mot och kysser ömt på pannan. En ung tjej klädd i en kort kjol, mörkblå huvjacka och med ögonen markerade med alldeles för mycket eyeliner, låter stora glittrande tårar rinna ner längs kinderna och förstöra makeupen. Hon biter nervöst på sina redan sönderbitna naglar. En äldre dam med ett skinn som tycks vara minst tre stolekar för stort för hennes lilla kropp, hjälper sin åldriga man med skakiga ben och käpp i handen för att få någon sorts stabilitet, att gå på bussen. En medelåldersman sitter i telefonen och bråkar med personen på andra sidan av linjen högt och ljudligt nog för alla att kunna hänga med konfliken. Scenerna berör Simon och han kan inte hjälpa att fundera över dessa människors livshistorier. Vad som hänt, vem de är och vart de är på väg. På vilket sätt som livet drabbat de och om de kommer att klara sig ur det utan större skråmor.
När han kommer fram till hållplatsen framför den stora byggnaden där han så många gånger förut mött upp Charlie runt middagstid, går det en ilning genom hela kroppen och nervositeten tar andan ifrån honom i ett ögonblick. Han stiger av bussen och går med något skakiga ben mot dörren. Efter att ha tagit ett djupt andetag går han in, tar hissen upp till andra våningen och går genom den långa gråmålade korridoren som sträcker sig förbi en rad av kontor fyllda med kostymklädda män med portföljer. Längst bort är Charlies moderna och nyrenoverade kontor. Genom glasdörrarna ser Simon att Charlie som sitter i telefon med någon, får ögonkontakt och nickar åt honom att komma in. Simon ler och känner sig lugnare av att se Charlies välbekanta och betryggande ansikte och han kliver in på kontoret och sätter sig obesvärat ner i kontorsstolen mittemot skrivbordet för att vänta ut Charlies telefonsamtal.
”Mmm… jag vet, men det här var inte precis meningen.” Charlie har ena benet över det andra, snurrandes på sin kontorsstol med glasögon på huvudet och med en penna i den fria handen som han stoppar i munnen varje gång personen i den andra luren pratar.
”Mhm, aa, jo, men det här borde inte vara mitt problem ellerhur..” Simon uppfattar en irriterad ton i Charlies röst och han antar att han använder sig av sin auktoritet gentemot en anställd.
”Nej, men jag hade hoppats att det hade kunnat sluta här.” Simon rynkar pannan i oförståelse över vad telefonsamtalet egentligen rör sig om. I samma veva stannar Charlie plötsligt upp och möter Simons blick. I en halv millisekund tycker Simon sig kunna skymta någon sorts panik i Charlies ansiktsutryck som om han försagt sig.
”Eeeh nej men du, vet du, det löser sig. Jag eeh, måste lägga på nu..” Charlie stänger hastigt av mobilen och ler lite besvärat samtidigt som han stoppar undan mobilen i bakfickan.
”Mindre lyckat samarbete” säger han och himlar med ögonen för att besvara Simons outtalade fråga. Sedan harklar han sig och börjar ordna upp i några papper som ligger utspridda på kontorsbordet.
”Jo som jag sa när vi träffades igår så har jag precis fått en ledig anställningsplats. Vår vaktmästare slutade förra veckan, han gifte sig med någon hippie och skulle plötsligt packa ryggsäcken och se världen, eller något sådant. Ungdomar nu för tiden.” Säger han och muttrar samtidigt som han kliar sig i tinningen. Han pausar en stund innan han fortsätter.
”Anledningen till att jag verkade så tvekade igår var bara för att jag önskar att jag hade en mycket högre ställning än vaktmästare till dig. Du är värd mer än det så att säga, men när du berättade hur dårligt ställt ni har det nu så tänkte jag att det här åtminstone är bättre än ingenting. Tills vidare i alla fall.” Simon ler mot Charlie och skrattar.
”Skojar du med mig! Det är hur bra som helst. Jag är bara tacksam för att jag fått en anställning över huvudtaget. Vaktmästare passar mig säkert jättebra och att jag förtjänar något högre är bara trams för jag har inget mer än en gymnasieutbildning.” En skymt av lättnad sprider sig i Charlies ansikte och han ler tillbaka.
”Vad bra.” Säger han tacksamt och tar fram en ritning över hela arbetsplatsen.
”Jag ska hämta min assistent Cassey som kan visa dig runt och förklara dina arbetsuppgifter.” Han trycker på en knapp på en apparat och en röst svarar i högtalarna i rummet.
”Cassey här, hur kan jag stå till tjänst?”
”Jag vill att du lär upp och visar runt vår nya vaktmästare”
”Ok, inga problem. Han kan möta upp mig nere i receptionen.”
”Du hittar dit själv va?” Simon nickar, stoppar ner kartan i jackfickan och reser sig upp från sin stol.
”Tack så mycket Charlie, oerhört snällt av dig.”
”Inga problem, vi lär väl höras snart.”
”Absolut, ha en välsignad dag”
”Du också!”
Simon stänger igen dörren och tar hissen ner till första våningen där receptionen är precis innan entrédörrarna. En söt mörkhyad tjej med svart hår klippt i en pixiefrisyr, kollar upp från sin dator med gröna stora ögon när Simon knackar på receptionsdisken.
”Är det du som är Simon?” Frågar hon och ler ett leende som avslöjar en perfekt och kritvit tandrad.
”Yes, jag skulle möta upp en Cassey” Hon reser sig upp och borstar bort damm ifrån den snäva, marinblå kjolen som matchar resten av uniformen innan hon sedan sträcker fram handen.
”Jag är Cassey Dolores. Jag jobbar som Charlies assistent, men för det mesta står jag här i receptionen.” Simon ler tillbaka.
”Du kan följa med mig den här vägen.” Med korta trippande steg tar hon sig fram i sina höga smala klackar och visar Simon runt i hela lokalen. Det tar en halvtimme och sedan är de tillbaka vid receptionen.
”Det var egentligen allt, verktyg och arbetskläder finns i en skrubb nere innan källaren. Det ända du behöver tänka på där är att du inte går ner i källaren.” Cassey sträcker fram en nyckelknippa med nycklar till lokalens alla rum.
”Finns det ingenting jag behöver göra där?” Simon tar emot nycklarna.
”Eh nej, just nu har vi fuktskador där nere så det är bäst om de som jobbar med det kan få jobba ostört.” Simon nickar för att visa att han förstått, men han kan inte låta bli att tycka att det låter lite märkligt.
”Då ses vi väl imorgon då Mr. Green?” Cassey har ställt sig bakom disken igen och ler återigen sitt bländvita leende.
”Absolut, ha en bra dag”
”Det samma!” Simon tar sig ut genom den stora entrédörren och fortsätter vidare genom staden till busshållsplatsen. På bussresan hem är han tillbaka i sina egna tankar. Med hakan lutad i handen och ögonen riktade mot fönstret sitter han hopsjunken i sin egen värld och livet runtomkring får återigen fortsätta rulla på ostört.

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej