Skjorta. Datorväska. Håret on point. Tuggummi. Tugga, tugga. Ögonen låsta til skärmen. Alltid skärmen. Tack och lov för teknologi. Den ultimata försvarsmekanismen. Almanacka framme. Ser buissy, så buissy ut. Hörlurarna i. Avskärmad. Från världen. Ansträngt uttryck. Tugga, tugga. 
 
Uniform. Sminkad. Solbrun. Så här det blir betalt. Håret utsläppt. Lockigt och vackert. Inte för vackert? Tuggar tugummi. Tugga, tugga. Stoppar händerna i backfickorna för säkerhets skull. Feminin. Respektingivande. Tugga, tugga. Men inte för feminin. Respekt.
 
Ensam. Två barn. Underhåll de. Leksaker, böcker. Underhåll. Allt under kontroll. Trygghet. Förklara. Le mot någon som förstår. Ryck till när högtalarna sätts på. Tugga tuggummi. Tugga, tugga. Allt under kontroll. Tugga, tugga. Så länge de ser på. 
 
Gul tröja. Lyser upp. Äter ensam. Obrydd. Tugga, tugga. En bok. Matchar tröjan. Inte som alla andra. Se ner i boken. Möter inte världen. Tugga, tugga. Unik. 
 
Bältet på igjen. Andas ut. Nervöst stirrande. Mustachen flyger upp och ner. Andas. Det värsta är över. 
 
På flygplatsen

Det är litet i byn där jag bor. Så fruktansvärt litet. Folket där tror att den är relativt stor. Att det de kan se är allt som finns och jag kan förstå att det verkar så. Den är ju så tjock och hög. Den solida mur som omringar oss. En mur du inte kan ta dig över. En mur du inte kan se bortom. Somliga tror att det finns något där på andra sidan. De hoppas på att komma sig ut härifrån en dag. Andra menar att det bara är idioti. Hur kan du tro på något du inte kan se? De ser bara en mur. Ett stort slut.

Vi vassar runt i skit upp till midjan här. Bokstavligt talat. Ingenting gammalt kommer ut och ingenting nytt kommer in. Vi går bara runt i en damm av smuts, sopor och skit. De flesta störs nog av det, men några mer än andra. Det är nog ändå lukten som är värst. Så medan några rullar runt i skiten så att säga, finns det andra som testar alla möjliga perfymer och tvålar för att lukta bättre. Utan större lycka som du kanske förstår. Har aldrig varit särskillt effektivt att tvätta sig i smutsigt vatten.

Ett hopplöst ställe att bo på menar många, men det är några av oss som har hittat en liten dörr. Jag är medveten om att det låter konstigt. Om det finns en dörr, varför står inte alla i kö för att komma ut? Det är en bra fråga. Ska jag vara ärlig är nog svaret ganska enkelt. Det är inte alla som tror att dörren kan öppnas, och det är inte för att ingen har berättat det för dem, nei. Folk pekar, vinkar, ropar och hoppar för att via andra vägen dit, men dem ses som galningar.

Kan den öppnas då? Jodå, jag tar mod till mig och vrider om handtaget. Jag ska säga dig att det som möter mina ögon på andra sidan, inte kan beskrivas som annat än fantastiskt. Jag kan inte se allt, men bara lukten får mig att inse att det måste vara fantastiskt. Det är ett vackert land med de friskaste, grönaste landskapen du någon gång kan tänka dig till. En klarblå himmel med en lysande sol och doften av blommor fyller luften. Färska frukter överallt. Vi snackar absolut paradis och mitt i detta vackra land, ett ståtligt, usmyckat palats. Det skiner magiskt i solljuset och jag får en sånn där övermäktig känsla när jag står framför det. Där bor kungen. Han som egentligen regerar över hela landet.

När jag går några steg ut kommer jag till en flod. En vacker glittrande flod, med klart, friskt vatten som ger ifrån sig ett fantastiskt lugnande ljud. På andra sidan floden kan jag se porten till palatset. «Tillträde förbjudet för smutsigt folk». En skylt står ivägen. Här är jag med mina smutsiga kläder och förfärliga lukt. Jag kommer ju i princip från en kloak. När jag ser det kristallklara vattnet vågar jag inte ens gå i närheten i rädsla för att föroränsa det till det samma, grumsiga vattnet som där jag kommer ifrån. Men i det jag ska vända mig om för att gå tillbaka, seglar en mann mot mig i en båt på floden. Han ropar åt mig att komma. Jag förklarar att jag är för smutsig, men han ler bara vänligt och räcker mig handen.

Han drar upp mig i båten. Tar fram en röd tvål som jag tvättar mig med. Ber mig skölja mig i floden. Så jag hoppar ner i bäcken. Doppar hela kroppen. Kommer upp igjen på andra sidan. När jag ser ner på mig själv får jag en total chock. Inget spår av smuts, damm eller lera. Jag vänder mig mot mannen i båten och frågar honom om den underbara doften. Ett leende sprider sig på hans läppar. Det är jag, som luktar rent. Jag faller ner på knäna och känner hur tårarna trillar ner för mina kinder. Glädje och tacksamhet fyller mig när mannen pekar upp mot slottet. Jag reser mig upp och springer eksalterat mot den stora vackra porten.

Där står han i öppningen. Den mäktiga kungen. Skinande vit, fläckfri och obeskrivligt vacker. Jag böjer huvudet och hälsar med respekt, men han slår armarna runt mig och säger med tårfyllda ögon att han har längtat efter den här dagen. Vid hans tron, förstår jag allt.

Länge innan byn blev fylld med skit och sjukdom, ja innan muren sattes upp för att skilja kungens vackra rike från den lilla byn med allt folk, var byn, kungen och alla människor en del av denna fina naturen. Alla gick runt friska och väldoftande, och kunde njuta av allt det vackra som kungen hade gett dem. Men så en dag började folket att slänga sopor i det friska vattnet. De föroränsade skogen med giftiga kemikalier som de använde för att få fram sina egna dofter. Snart började skit att sprida sig i kungariket och naturen skadades mer och mer. För att beskydda det resten av riket från folket var kungen tvungen att bygga en mur runt dem som isolerade det som var förstört. Därför blev människorna instängda i sin egna kloak och det var ingenting de kunde göra för att undgå skiten. Den växte sig bara större och större och lukten blev bara värre och värre.

Kungens hjärta var förkrossat. Vad är en kung utan sitt älskade folk. Om det bara fanns ett sätt för människorna att tvätta sig rena, så att de kunde komma tillbaka till kungadömmet. Men det var inte en ren människa i hela byn och det fanns inget sätt att bli ren på. Kungen lät därför sin son som lik sin far var helt ren och fläckfri, färga bäcken med sitt blod och förvandla den till att kunna rensa bort skit om och om igjen. Prinsen som hade allt, och var utan skuld, betalade priset för att människorna skulle kunna komma tillbaka till kungen. När han steg upp ur floden hade den skapat en tvål som kunde tvätta bort varje fläck.

Jag kunde inte stanna i här. Det är för många i byn som behöver höra dessa fantastiska nyheter. Kungen förbereder en stor bröllopsfest för prinsen. En fest där alla som känner kungens son kan komma till palatset för att stanna. Prinsen kan bli vän med alla, men det är upp till var och en att ta sig tid för att lära känna honom. Jag frågar vad jag borde göra när jag kommer tillbaka. Jag repeter orden för mig själv hela vägen tillbaka. Ren, berätta, ren, berätta. När jag kom till floden står prinsen klar vid båten, men jag är för fokuserad på orden att jag går förbi, in genom dörren och rätt tillbaka till skiten.

Den första personen som jag träffr är en gammal vän. Du brukar kunna hitta henne där smutsen samlas upp, leendes med tänder svarta av dricka. Hennes andedräkt luktar död och hon stannar hos de som luktar värst tills hon är genomsyrad av deras doft. En av de som rullar sig runt i skiten. Jag minns att jag borde hålla mig ren, så när jag ser ner på mina fötter som redan har börjat få en obehaglig brun färg, förstår jag att jag inte kan gå för nära henne, för att undgå flera fläckar. Jag håller därför avstånd när jag ropar till henne att hon borde gå och tvätta sig om hon ville komma bort härifrån. Hon ser på mig och går vidare. Det finns inget hopp för henne.   

En båt seglar förbi mig och där sitter prinsen. Han frågar om jag ville komma upp och sitta tillsammans med honom. Det behövs inte. Jag har visserligen fått lite skit på fötterna, men jag klarar mig annars ganska bra. Jag tar försiktiga steg vidare när jag plötsligt snubblar på ett bananskal. Jag reser mig med en stor fläck och hon från förut, kommer springande fram till mig och frågar om jag behöver hjälp. Jag pekar på henne. Nei. Inte av henne. Men hon borde tvätta sig. Hon ser på mig och går vidare.

Då kommer prinsen seglande förbi igen. Den här gången ger han mig ett brev. Här har du kära du. Supert! Jag ska gå och ge det till henne med en gång, hon behöver det verkligen. Jag springer till henne där hon står med sina smutsiga vänner. På vägen går jag igenom en sophög. När jag kommer fram till henne har håret börjat lukta rutten fisk. Ett brevt till deg. Från en som kan tvätta dig. Det funkar, jag lovar, jag har själv gjort det! Jag räcker henne brevet, utan att ha läst det. Hon ser på mig med fingrarna över näsan och går vidare utan att ta emot. Suck.

Den rena båten kommer för tredje gången seglande förbi mig och den här gången frågar prinsen om jag inte har lust att prata lite med honom. Jag svarar att jag inte har tid, att jag är för upptagen med att hålla mig ren och berätta för andra. Han säger att han bara vill ha en liten stund tillsammans med mig, men jag hälsar att det är ok, att jag redan har träffat honom en gång. Jag har andra saker att prioritera nu. Han seglar vidare.

När kvällen närmar sig har leran stigit upp till midjan igjen. Tänker att jag i alla fall ser ok ut i ansiktet. Går med näsan i vädret för att inte smutsa ner mig mer. När jag stöter på människor säger jag att de måste tvätta sig. Bara se på mig, beviset på att det går att bli ren. De skakar bara på huvudet. Varför vill alla gå runt och vara smutsiga förutom jag?

När morgonen kommer seglar båten förbi igjen, till min förvåning sitter hon där i båten och vinkar med ett leende på läpparna. Hei du, kom, hoppa upp i båten. Det mest fantastiska har hänt! Där sitter hon, byns smutsigaste tjej och säger till mig med ren näsa, att hoppa upp i båten. Jag ser på klockan. Det är tid för brölloppet. Jag skyndar mig till dörren och hoppar över bäcken för att ställa mig i kö. Framför mig står hon. Jag fnissar för mig själv. Tror hon att hon kommer in, så smutsig som hon varit. Hon är dock otroligt ren nu då. När hon kommer inför kungen och hans son brudgummen, får hon en kram och blir visad vägen in. Är det så enkelt att komma in, är det i alla fall inga tvivel om att jag kommer att passera.

Jag går med självsäkra steg mot dörröppningen när kungen stoppar mig. Jag kan inte komma in. Inte så som jag ser ut. Men.. Jag har ju nästan ren näsa. Och hon då? Hon känner brudgummen och han fick tvätta henne ren. Men det gjorde ju jag också? Kungen vänder sig mot prinsen. Känner du henne? Nej. Men va? Han kom ju förbi flera gånger i båten. Prinsen ser på mig med sorgfull blick och säger:

«Ja, jag frågade om du ville ha hjälp att hålla dig ren, men du sa nei. Du trodde att du kunde klara det själv, därför ser du ut som du gör nu. Ingen kan förbli ren utan mig. Jag frågade om du ville läsa mitt brev, men du tyckte inte att det för dig så du gav det bara vidare. Jag är den ända räddningen för alla. Ingen kan rädda sig själv. Jag frågade om du ville prata med mig, men du sa att du inte hade tid. Hur kan du lära känna mig utan att spendera tid med mig? Det är skillnad på att känna till mig och att faktiskt lära känna mig».

Så stängdes dörren till det fina palatset och här stod jag. Ensam, smutsig, stinkande och äcklig, med ljudet från de lyckliga människorna där inne som har det alldeles underbart. Försökte göra något i egen makt för att förtjäna min invitation. Istället för att göra det enklaste. Lära känna han som redan gjort allt för att jag skulle ha det bra. 

Ok, så för två år sedan var jag på Öland och låg och njöt vid havet på en stenstrand. Idag hittade jag en text som jag skrev när solen gassade och havet var djupblått och jag tänkte att jag kunde dela denna lilla obegripliga novellen med er eftersom det var ett tag sen nu :)

Livet blir sällan som man tänkt sig. Det går inte riktigt att planera. Saker bara händer ibland och blir de mest avgörande vägskälen i livet. Jag sitter på stranden och pusslar ihop stora svarta stenar. Trots alla olika former går de ändå att få ihop på något sätt om man vrider och vänder tillräckligt många gånger. Det är som naturens eget pussel. Det bildas en stor platt skiva framför mig och jag letar efter en sista, perfekt passande sten. Jag kan inte riktigt hitta den. Det bildas bara en glipa mellan stenpusslet och den sista stenen. Jag kastar iväg den och kollar ut över havet. Kanske är det så det är. Kanske har jag försökt pressa in en opassande bit i livspusslet. Kanske är den perfekta biten egentligen mitt framför näsan på mig. Jag kollar ner igen och ser en bra sten under pusslet jag skapat. Jag testar den och den smälter in perfekt bland de andra stenarna.

Skärmen på mobilen lyser upp. Sagas namn syns på displayen. Jag ignorerar det och låter det ringa ut. Solen steker mot min hud och jag känner hur den blöta sanden på mina fötter börjar torka och falla av. Det ringer igen. Jag kollar inte ens, låter det bara gå. Jag vill inte prata med de nu, inte höra några ursäkter eller böner om förlåtelse. Orkar inte ha någon diskussion om vad han egentligen menade. Han har rätt, jag gick säkert över gränsen, men det är inte det som spelar störst roll i dramat. Jag har levt genom de, har låtsats att det varit min familj istället för att hitta min egen. Han har rätt i att jobbet på dagiset bara är en bekvämlighetsfråga, för att jag inte vågar satsa på den jag kan.

Det ringer igen och jag känner hur jag blir mer och mer irriterad. Jag sträcker fram handen för att slå av mobilen när jag ser att namnet på displayen har bytts ut. Det är Emil som ringer. Jag tar upp mobilen i händerna och tänker efter en liten stund om jag vill svara, men så ler jag vid tanken på hans varma och positiva röst och svarar. Han frågar hur jag mår och jag skulle inte kunna ljuga för honom även om jag ville, så jag säger bara som det är, att allt känns skit, att jag måste samla tankarna och att jag har insett att jag kastat bort en del av livet och att jag är rädd för att inte hitta det igen. Han undrar vart jag är och om han får komma och hjälpa mig att leta efter det. Jag skrattar och säger att jag är på stranden vid klipporna. Han lägger på. Jag känner hur en värme sprider sig genom kroppen när jag lägger ifrån mig mobilen och jag lutar mig ner mot handuken. Solen skiner i mina ögon så jag blundar och andas ut. I ett ögonblick känns allting bra, men sen kommer alla tankarna tillbaka.
 
Efter någon minut hör jag hur någon lägger sig bredvid mig. Jag öppnar ena ögat och kisar besvärat åt sidan. "Hej" säger personen och ler ett brett och blendvitt leende. Jag reser mig hastigt upp och ser förvånat på honom utan att förstå hur han hunnit hit på så kort tid. Han säger att han redan visste. Han sätter upp sitt långa, svarta, silkeslena hår i en hästsvans och kollar mig sen in i ögonen och frågar igen, trots att jag redan svarat, hur jag mår. Jag tar upp en sten och kastar den mot havet samtidigt som jag ser bort mot horisonten, precis som om vågorna skulle kunna svara på frågan åt mig. Det kommer nog bli bättre svarar jag för att inte förstöra stunden helt och hållet. Han ser ut mot havet med mig och efter några minuters tystnad erkänner han att Saga redan berättat allt. Jag blir inte arg, utan tycker snarare det är skönt att slippa förklara allt själv. Vi sitter tysta ett tag till. De förädiska tårarna trillar sakta ner för mina kinder. Han ser bekymrat på mig och sträcker sig mot mig för och ger mig en stor kram. Han stora bamsekram känns som vanligt alldeles underbar, men den här gången är det annorlunda. Det kittlar liksom till i magen. Jag försöker torka bort tårarna så gott det går och gör ett försök till ett skratt. Han ser på mig med samma bekymrade blick och rynkade panna.
 
"Vet du vad vi gör?" säger jag som en avledningsmanöver. Han rynkar på ögonbrynen och frågar vad. "Vi springer ut i vattnet". Jag kollar ut över havet och känner hur det ropar på oss att komma. Han tänker sig om och kollar ner på våra kläder. Luften är varm så jag skakar bara på huvudet och reser mig upp för att sedan rusa ner mot stranden och det blåa vattnet. När jag kommer ner till standkanten och känner hur det iskalla vattnet snabbt kyler ner hela min kropp, vaknar han ur sin förvåning och springer efter mig. Jag ler mot honom, men inser snabbt att han inte kommer stanna vid strandkanten, så jag vänder mig om och försöker springa ut i det tunga vattnet. Det är försent och jag känner hur hans kropp kastar sig över mig och i nästa sekund är jag under vattnet. Hela kroppen fryser till is på en millisekund och jag kastar mig upp till vattenytan och drar in ett stort andetag. Hans huvud kommer upp ur vattnet och han gapskrattar. Jag skriker och skvätter vatten i hans ansikte. Vi skrattar båda två. Dels åt oss själva, men förmodligen också på grund av adrenalinet efter den snabba nerkylningen. Jag skakar och han visar fram sina vita händer, så vi skyndar oss upp. Luften har kylts ner av kalla vindar och en skugga har lagt sig över stranden. Jag springer upp till våran plats och kramar om mina knän. Han kommer efter och kastar sig ner på platsen bredvid. Våra läppar har blivit blå och vi hackar tänder. Vi rotar runt i våra väskor och letar efter något torrt.
 
"Ska vi gå hem?", frågar han och jag fnissar och nickar överdrivet.

Liknande inlägg