I always tell myself to be better

Waking up every morning hoping that I'll escape yesterday’s mistake.

Still I go to bed with coffee stains all over that new white sweater.

Feeling guilty for every time I don’t live up to my own expectations confusing laziness with simply taking a break.

So sometimes this voice inside is trying to convince me to just settle.

But I can't.

Because my blood rushes through my veins and wakes up my heart, until it beats so hard that it reminds me of the ocean.

Like the how the waves keep coming back to the shore and it shakes me to the core, because I always got the vision, I just lack the motion.

So sometimes this voice inside gives me a never ending battle

I wish I could say something, but I end up speaking to the shadows on the wall

About how my soul screams at me that there's a bigger call

I'm looked up in a cage of all this insecurity

Why would my art matter when there's all those other people around doing so much better than me.

Maybe I'm just faking it.

Confused talent with some random luck and now I'm left without purpose like a hypocrite

That's the most important right?

Without purpose why should I even bother to write.

Still, I don't do it for applauds.

I don't need no standing ovations or confirmation of my work

It's not the audience I'm trying to win over it's just that voice in my head telling me that it's never good enough

That I should be better.

That I should be perfect.

I look in the mirror and smile at the sight

But when someone tries to capture the moment I get hit by a reality check as it unravels the scam.

I'm pretty enough for that familiar glass all right

But I should cover my face with my hands before I post it on instagram.

Although I shouldn’t really care, live as you preach they say

And I tell people all the time that no matter what we’re all okay

With smiles and natural lightning, there’s no need for make-up or filtering

Still I scroll down the feed wondering how all these beautiful people are managing

To be so much better

I don’t paint because I lack the originality

I don’t write because I lack enough personality

I don’t create because I can’t find a perspective that has individuality

I don’t live because I keep filling my head with excuses to why I can’t do any better

But I will tell myself the same thing tomorrow

That’s why I’m never fully taken over by sorrow

And so it will go on and on and on

Until I get better

I haven’t really thought about you in many years now
Then suddenly, you popped up in my mind somehow
I wonder what you do with your life these days
I hope your luck turned around and gave you peace and grace
You see, when your face showed up as I closed my eyes
The feelings that I got, made me realize
When it comes to you I’m filled with regret
And I’m sorry that I never told you that the last time we met
I’m sorry
I’m sorry that I didn’t like you and I showed it like an open book
I’m sorry for all I said behind your back and for giving you that look
I’m sorry that I judged you and never gave you a chance
Assuming I was so much better, I’m sorry I was an ass
I’m sorry for thinking that you were fallen and brought everyone down
Instead of searching my own soul and the faults in myself
You probably don’t care, you never liked me back
But that doesn’t make it ok, cause I used the “I’m a Christian” hack
I though I had my life in order I knew about the Savior
I believed in God, followed all the rules, showed a good behavior
I went around preaching about what was wrong and what was right
But I can tell you honestly now, I didn’t have that insight
How could I know I’d never opened up my bible
Cause if I ever did it would’ve been my own revival
In Matthew 7 “Why do you look at the speck of sawdust in your brother’s eye and pay no attention to the plank in your own eye” is to be read
If I could've been just a little bit smarter then, I would’ve done as it said
If I had cared enough to get to know the one that gave us grace
I would have understand that he came for the broken and repented in a haze
To see that he came for a sinner like you, for a sinner like all, for a sinner like me too
Cause that is what I am, I'm a sinner too
I would’ve been so grateful for the mercy that he showed me
That I would’ve with love told you how you aswell could be set free
I would’ve loved and lived for you and for others
Not because I’m better, but because he first loved us
He gave me so many oppertunities to tell you that in him you can find rest
But I stood at the sideline with my arms around my chest
Thinking you were the bad one and I was miss perfect
All since then I been struggling to hide this defect
I’m sorry.
I’m sorry.
I really am.
I’m no better than you I’m just a sinner like everyone else
Had I known better then, I would have told you this face to face
You are amazing; hold on, this is not just a bad cliché
God has a plan for you and you beating yourself up is not the way
All those destructive things that the world has to offer
Back away from them not because it’s wrong, but because you are better
You are better than those thoughts telling you that you can’t
That you’re no good and that no one cares
You’re so much more worth than the world will ever tell you
So please don’t buy in to the lies, that fear is all life gave you
I’m just a stranger that you once knew
But I’m telling you Jesus love will make you brand new
And I know that you’ve tried the Christian life before
But truly knowing Jesus brings life so much more
I wish I could just pour out all the love that Christ has for you
I promise it would never stop, I pray for you to see that too
The enemy beats down the most promised ones
And you’ve been beaten down way too many times
So I wish that you would rise up, rise up above
And listen to that call, that call from our glorious Father saying child come home
And maybe you’ve already done that, how would I know
Just know that I’m sorry
I’m sorry for it all
Idag såg jag något som gjorde mig väldigt upprörd. Tre killar med en pappersbit och en fjärde som ständigt träffas av den. När han försöker ta den ifrån de skrattar de och fortsätter att kasta pappersbiten mellan sig. Vi går i gymnasiet, killarna är klasskamrater och förmodligen var allt på skämt och ingen skada är skedd, men trots det kan jag inte låta bli att känna en stor klump i magen och en stark känsla av irritation när jag ser det. För vad är egentligen skoj, vem bestämmer vad skoj är och vart går gränsen för när vänskapligt retande går över i mobbning?

När jag började högstadiet var jag fast besluten om att skaffa nya vänner så fort som möjligt, men istället för att se mig omkring och avgöra vem jag skulle kunna komma bäst överrens med riktade jag mig mot ett specifikt gäng med en gång. Det var mitt första misstag. Ett gäng med tre tjejer med en extremt tydlig hierarki. Det tog inte lång tid innan jag förstod gruppens outtalade regler. Tyngst vägde den korta blonda tjejens order, hon hade alltid utslagsrösten. Hennes barndomsvän kom därefter, men hon var alltid trogen sin ledare. Slutligen var det en mörkhårig tjej, hon var vacker och kom väl överrens med alla killar, men bland de andra tjejerna var hon längst ner. Hur man förstod det? Hon låg oftast på marken medan de andra tjejerna ”kittlade” henne. Det stämmer. De kittlades! Kanske låter ganska harmlöst och… skoj, men egentligen var det bara ett sätt att hävda sig. En sak är när en vän kittlar en hemma i soffan under en mysig tjejkväll, men när det är två tjejer som hårdhänt kittlar ner dig på det kalla, stengolvet i skolkorridoren, då kallas det förnedring. Ändå var de vänner alla tre och kanske var det därför som ingen tog sig tiden att titta närmare på saken. Förutom det fälldes det ständigt kommentarer från den blonda tjejen för att påminna den mörkhåriga tjejen om hennes problematiska ekonomiska situation. Den blonda tjejens barndomsvän var snäll när hon var ensam. Då skulle hon inte vågat säga ett ord, eller lyfta ett finger om det skulle kunna såra någon annan, men när de var tillsammans var hon den som tog hårdast i.

Det var det gäng som jag bestämde mig för att lära känna och kanske låter det idiotiskt, men för en tolvårig tjej som precis börjat högstadiet kan bekräftelse och popularitet kosta det mesta. För mig var det självförtroendet. Att komma in i kompisgänget var i sig, ingen dans på rosor. Från början kunde de stänga in sig på toaletten när man hängde på rasten, eller sitta och viska när de satt bredvid, men när man väl var inne, då var man inne. Då var man en av de som fick vara med på rasten och sitta och skvallra vid bänkarna och det är den typen av gemenskap som jag tror att de flesta ungdomar söker efter. Att vara inkluderad. Samtidigt tog jag över den mörkhåriga tjejens plats på golvet. Till en början var det mest kommentarer. Man fick inte bete sig på ett visst sett, man fick inte vara på ett visst sätt och man fick inte prata på ett visst sätt. De kritiserade allt, hur jag såg ut, hur jag gick och hur jag åt. På det sättet förlorade jag allt förtroende för min egen förmåga att fatta beslut och jag blev en trofast efterföljare till den blonda tjejen precis som de andra. Det var inte förrän kittlandet övergick i faktiska slag och sparkar som jag började inse att de fick mig att må dåligt. Kanske undrar du varför jag inte sa det till någon, protesterade eller skaffade bättre vänner, men det är just hit jag vill komma. Det här var mina vänner, vänner som jag hade en hel del bra dagar med också. Vänner jag haft fina pratstunder med långa nätter, vänner jag skrattat med och vänner jag tröstat. Det faktumet att de var mina vänner gjorde att det tog mig fyra år innan jag förstod att det de hållit på med faktiskt varit mobbning.

Ibland undrar jag varför lärare eller andra elever aldrig sa något eller ens frågade vad som hände när de två tjejerna stod runt mig och sparkandes sa: ”Vad svag du är, varför är du så svag för?”. Förmodligen antog de att allt var på skoj och mitt skrattande och patetiska försök att försvara mig gjorde det svårare att förstå att skämtet inte var ömsesidigt. Till slut fick jag dock själv nog. Efter att ha vaknat varje morgon med ända målet för dagen att slå tillbaka så hårt att de skulle förstå att det inte var så roligt ändå, insåg jag att de inte var värda att ha som vänner längre. Resten av högstadiet förlorade jag kontakten med de en efter en och allt blev mycket bättre. Men såren och det skadade självförtroendet som de lämnade efter sig tog flera år att återupprätta, så att den relativt korta perioden skadade en stor bit av mig är ett faktum.

Därför stör det mig att de där killarna som jag förväntar mig en lite större mognadsgrad av ändå skojar på detta sätt. Dessutom är det något som jag sett upprepade gånger, den utsatta killen har varit den samma och fastän de andra killarna finner det väldigt underhållande har jag inte sett ett bekräftande tecken på att han själv finner så mycket nöje i det. Ord som sluta, lägg av, jag menar allvar tas sällan på allvar när det handlar om kompisgäng och om inte den utsatta tydligt visar missnöje, vågar man sällan ifrågasätta gruppens handlande. Vissa skulle säga att grabbar ändå måste få hålla på, och kanske är det så, men jag tycker ändå att det finns en gräns. Ibland kan det som någon anser vara skoj, för någon annan vara väldigt sårande. Borde det inte vara den som tolkar skämtet som får avgöra huruvida det är skoj och är inte gränsen mellan skoj och mobbning ibland lite onödigt hårfin?

Liknande inlägg