Simon fick knappt en blund på hela natten. Nervositeten och lättnaden över att äntligen ha ett jobb att gå till, gav upphov till blandade känslor. Ibland ville han nästan spy, för att i nästa sekund sjunka ner alldeles utmattad i sängen. När väckarklockan ringer är ögonen vidöppna och hjärtat slår så hårt det kan.
Ett leende sprider sig över hans läppar och han vänder sig om och ger Sarah en kyss på kinden. Två perfekt utgjutna smilgropar gör sig synliga i hennes kinder, men hon fortsätter att låtsas som om hon sover. Simon sträcker på sig och tassar försiktigt ut ur rummet. Inom honom håller känslorna fortfarande tumult, han känner för att dansa, skrika, sjunga, skratta och gråta på samma gång. Det är en lycka att kunna gå upp tidigt på morgonen, före resten av familjen och veta att han ska gå och göra något meningsfullt, något av värde, något som ger en fördel för hela familjen. Inte längre behöver han känna att han lever på Sarahs arbete, utan nu kommer han vara med och bidra med något. Det kanske inte är det mest fabulösa arbetet med den högsta lönen, men det är åtminstone ett arbete och en början på ett lite bättre liv. När han tänker sig om inser han att han faktiskt inte har någon aning om vilket slags arbete som han faktiskt har fått. När det kommer till Charlies jobb, vet han inte mycket mer än att han äger ett företag. Arbetsuppgifterna skulle kunna vara vilka som helst, men det är förmodligen något av de lägre betalda jobben han kommer tilldelas eftersom att han inte har någon vidare utbildning. Med tanke på att Charlie känner honom så väl är det heller inte särskilt troligt att han kommer sättas på ett kontor, han är en mycket mer praktiskt lagd person. Nej, arbetet är troligtvis något som är anpassat efter hans meriter.
”Är pappa vaken?” Med händerna i ögonen står Samantha yrvaken och förvånad över att se sin pappa så tidigt uppe. Simon tar upp henne i famnen och snurrar henne ett varv i luften. Hon hostar och skrattar med hes morgonröst och han släpper ner henne på golvet.
”Pappa är vaken” svarar han och de skrattar tillsammans. Samantha gäspar en stor gäsp och Simon ber henne att gå tillbaka till sitt rum och leka en stund tills Sarah vaknar. Samantha går lydigt tillbaka och efter fem minuter är det tyst i lägenheten igen och Simon förstår att hon måste ha somnat mitt i leken.
Simon tittar på klockan och inser att han måste börja skynda sig. Han slänger på sig nytvättade kläder direkt från tvättkorgen medan han rostar en macka. När det plingar till i rosten fångar han de flygande mackorna och slänger in de direkt i munnen medan han skyndar sig ut ur huset. Sarah ropar efter honom i dörröppningen och han vänder sig om och ger henne en kram innan han fortsätter ut för att ta sig till Charlies kontor. Allting känns sådär perfekt, som i en helt vanlig familj i en amerikansk Hollywood film. Visst saknas kostymen, den stora villan och alla 101 dalmatiner, men det är nära nog. Med lyckan i kroppen tar han sig fram med en rörelse som närmast liknar hoppsasteg.
Vid busshållsplatsen visslar han högt för sig själv och ler ogenerat mot en liten pojke som dinglar med benen och ser konstigt på honom. På själva bussresan har han för första gången på länge uppmärksamheten riktad mot övriga passagerare istället för de gråa och nedklottrade gatorna. En kurvig kvinna sitter med en vit kasse väl skyddad mellan hennes ben samtidigt som hon håller sin lilla son i handen som hon sträcker sig mot och kysser ömt på pannan. En ung tjej klädd i en kort kjol, mörkblå huvjacka och med ögonen markerade med alldeles för mycket eyeliner, låter stora glittrande tårar rinna ner längs kinderna och förstöra makeupen. Hon biter nervöst på sina redan sönderbitna naglar. En äldre dam med ett skinn som tycks vara minst tre stolekar för stort för hennes lilla kropp, hjälper sin åldriga man med skakiga ben och käpp i handen för att få någon sorts stabilitet, att gå på bussen. En medelåldersman sitter i telefonen och bråkar med personen på andra sidan av linjen högt och ljudligt nog för alla att kunna hänga med konfliken. Scenerna berör Simon och han kan inte hjälpa att fundera över dessa människors livshistorier. Vad som hänt, vem de är och vart de är på väg. På vilket sätt som livet drabbat de och om de kommer att klara sig ur det utan större skråmor.
När han kommer fram till hållplatsen framför den stora byggnaden där han så många gånger förut mött upp Charlie runt middagstid, går det en ilning genom hela kroppen och nervositeten tar andan ifrån honom i ett ögonblick. Han stiger av bussen och går med något skakiga ben mot dörren. Efter att ha tagit ett djupt andetag går han in, tar hissen upp till andra våningen och går genom den långa gråmålade korridoren som sträcker sig förbi en rad av kontor fyllda med kostymklädda män med portföljer. Längst bort är Charlies moderna och nyrenoverade kontor. Genom glasdörrarna ser Simon att Charlie som sitter i telefon med någon, får ögonkontakt och nickar åt honom att komma in. Simon ler och känner sig lugnare av att se Charlies välbekanta och betryggande ansikte och han kliver in på kontoret och sätter sig obesvärat ner i kontorsstolen mittemot skrivbordet för att vänta ut Charlies telefonsamtal.
”Mmm… jag vet, men det här var inte precis meningen.” Charlie har ena benet över det andra, snurrandes på sin kontorsstol med glasögon på huvudet och med en penna i den fria handen som han stoppar i munnen varje gång personen i den andra luren pratar.
”Mhm, aa, jo, men det här borde inte vara mitt problem ellerhur..” Simon uppfattar en irriterad ton i Charlies röst och han antar att han använder sig av sin auktoritet gentemot en anställd.
”Nej, men jag hade hoppats att det hade kunnat sluta här.” Simon rynkar pannan i oförståelse över vad telefonsamtalet egentligen rör sig om. I samma veva stannar Charlie plötsligt upp och möter Simons blick. I en halv millisekund tycker Simon sig kunna skymta någon sorts panik i Charlies ansiktsutryck som om han försagt sig.
”Eeeh nej men du, vet du, det löser sig. Jag eeh, måste lägga på nu..” Charlie stänger hastigt av mobilen och ler lite besvärat samtidigt som han stoppar undan mobilen i bakfickan.
”Mindre lyckat samarbete” säger han och himlar med ögonen för att besvara Simons outtalade fråga. Sedan harklar han sig och börjar ordna upp i några papper som ligger utspridda på kontorsbordet.
”Jo som jag sa när vi träffades igår så har jag precis fått en ledig anställningsplats. Vår vaktmästare slutade förra veckan, han gifte sig med någon hippie och skulle plötsligt packa ryggsäcken och se världen, eller något sådant. Ungdomar nu för tiden.” Säger han och muttrar samtidigt som han kliar sig i tinningen. Han pausar en stund innan han fortsätter.
”Anledningen till att jag verkade så tvekade igår var bara för att jag önskar att jag hade en mycket högre ställning än vaktmästare till dig. Du är värd mer än det så att säga, men när du berättade hur dårligt ställt ni har det nu så tänkte jag att det här åtminstone är bättre än ingenting. Tills vidare i alla fall.” Simon ler mot Charlie och skrattar.
”Skojar du med mig! Det är hur bra som helst. Jag är bara tacksam för att jag fått en anställning över huvudtaget. Vaktmästare passar mig säkert jättebra och att jag förtjänar något högre är bara trams för jag har inget mer än en gymnasieutbildning.” En skymt av lättnad sprider sig i Charlies ansikte och han ler tillbaka.
”Vad bra.” Säger han tacksamt och tar fram en ritning över hela arbetsplatsen.
”Jag ska hämta min assistent Cassey som kan visa dig runt och förklara dina arbetsuppgifter.” Han trycker på en knapp på en apparat och en röst svarar i högtalarna i rummet.
”Cassey här, hur kan jag stå till tjänst?”
”Jag vill att du lär upp och visar runt vår nya vaktmästare”
”Ok, inga problem. Han kan möta upp mig nere i receptionen.”
”Du hittar dit själv va?” Simon nickar, stoppar ner kartan i jackfickan och reser sig upp från sin stol.
”Tack så mycket Charlie, oerhört snällt av dig.”
”Inga problem, vi lär väl höras snart.”
”Absolut, ha en välsignad dag”
”Du också!”
Simon stänger igen dörren och tar hissen ner till första våningen där receptionen är precis innan entrédörrarna. En söt mörkhyad tjej med svart hår klippt i en pixiefrisyr, kollar upp från sin dator med gröna stora ögon när Simon knackar på receptionsdisken.
”Är det du som är Simon?” Frågar hon och ler ett leende som avslöjar en perfekt och kritvit tandrad.
”Yes, jag skulle möta upp en Cassey” Hon reser sig upp och borstar bort damm ifrån den snäva, marinblå kjolen som matchar resten av uniformen innan hon sedan sträcker fram handen.
”Jag är Cassey Dolores. Jag jobbar som Charlies assistent, men för det mesta står jag här i receptionen.” Simon ler tillbaka.
”Du kan följa med mig den här vägen.” Med korta trippande steg tar hon sig fram i sina höga smala klackar och visar Simon runt i hela lokalen. Det tar en halvtimme och sedan är de tillbaka vid receptionen.
”Det var egentligen allt, verktyg och arbetskläder finns i en skrubb nere innan källaren. Det ända du behöver tänka på där är att du inte går ner i källaren.” Cassey sträcker fram en nyckelknippa med nycklar till lokalens alla rum.
”Finns det ingenting jag behöver göra där?” Simon tar emot nycklarna.
”Eh nej, just nu har vi fuktskador där nere så det är bäst om de som jobbar med det kan få jobba ostört.” Simon nickar för att visa att han förstått, men han kan inte låta bli att tycka att det låter lite märkligt.
”Då ses vi väl imorgon då Mr. Green?” Cassey har ställt sig bakom disken igen och ler återigen sitt bländvita leende.
”Absolut, ha en bra dag”
”Det samma!” Simon tar sig ut genom den stora entrédörren och fortsätter vidare genom staden till busshållsplatsen. På bussresan hem är han tillbaka i sina egna tankar. Med hakan lutad i handen och ögonen riktade mot fönstret sitter han hopsjunken i sin egen värld och livet runtomkring får återigen fortsätta rulla på ostört.
”Är du klar?” Greta rycker till och vaknar upp ur sina funderingar. Hon kastar sitt mörka långa hår över axeln och tittar upp från sitt kontorsbord. Över henne står Lena och stampar otåligt.

”Är du färdig med omslaget?” säger hon stressat. Lena är runt 30 år, lång som en modell, med insvängd midja och relativt breda höfter. Dessutom har hon ett långt vågigt hår som hänger ner längs ryggen. Hon har sminkat sig med neutrala färger för att lite diskret framhäva hennes vackra ansiktsdrag och stora blåa ögon. Kläderna är av senaste modet, som gjorda för hennes kroppsform. De trendiga glasögonen har hon bara på sig för att se mer respekterad ut, hennes egna lilla knep för att kunna behålla auktoriteten som ung chefredaktör för en tidning där de anställda är både tio år äldre än henne och tio år yngre. ”Det ger oss både erfarenhet och nytänkande” brukade hon säga. Vilket för den mesta delen stämde, fotograferna var äldre och mer erfarna medan stylisterna var lite yngre och sedan var det alla assistenter hit och dit, de var mycket yngre eftersom de hade de mest osäkra jobbtiderna och hela tiden var tvungna att hålla sig på tårna. Greta själv var 40 och hade jobbat med att fixa layouterna för tidningen sedan de startade för 10 år sedan. Sedan dess hade företaget växt och nu har de ca 70 personer anställda.

”Jo, vänta, jag skickar över den till dig nu.” Greta rör musen för att slå på skärmen som har satts på skärmlås automatiskt, och skickar över bilden till Lenas dator.

”Bra, du kan få sluta sen, jag har inget mer för idag. Elizas team med Katja, Moa och Linda kommer tillbaka i slutet av veckan, så då vill jag att du lägger ihop de bilderna med Sonjas text på sidan 14, ok?”

”Ok, visst.” Greta samlar ihop sina saker, lika bra att jobba lite hemma. Om de sista bilderna kommer i slutet av veckan har hon inte allt för lång tid på sig att färdigställa allt innan tidningen ska publiceras. Hon tar upp mobilen ur väskan och ringer John.

”Hej” svara han i andra sidan luren.

”Hej, jag är färdig för idag, kan du hämta mig?”

”Visst, går du ut så plockar jag upp dig.”
 
”Ok, bra. Såg du Manda imorse förresten?”
 
”Nej, hon måste ha gått upp tidigare än mig till och med”
 
”Det låter inte likt henne, hon brukar till och med vara kvar när jag går upp.”
 
”Hon var ganska upprörd igår, hon vill väl markera vart hon står som vanligt. Kom hon hem i huvudtaget igår?”
 
”Ja, jag låg vaken tills jag hörde henne komma.”
 
”Vi får väl se om hon dyker upp ikväll. Är du ute än?”
 
”Ja, jag står vid parkeringen”
 
”Ok, bra jag svänger in nu.” Han lägger på och Greta hinner inte stoppa ner mobilen i fickan innan bilen svänger förbi och hon hoppar in i framsätet. De kör hem till lägenheten. När de kommer in genom dörren ropar Greta efter Manda, men får inget svar tillbaka.
 
”Gå in och kolla i hennes sovrum, hon har säkert på sig lurarna.” säger John och hänger av sig jackan. Greta knackar försiktigt på Mandas sovrumsdörr och kikar försiktigt in i det tomma rummet.
 
”Nej, hon har väl inte kommit hem än, vi kan ju försöka ringa, men det tjänar väl inget till.” Hon suckar och kollar på John som ger henne en medlidsam blick och rycker på axlarna. Han börjar laga middag och Greta slår en signal till Manda, men precis som förutsagt får hon inget svar.

Eftermiddagen går och utanför blir det mörkt och det fryser på fönstren. Greta ser oroligt ut på parken utanför. Det är inte alls ovanligt att hon inte ser Manda på en hel dag, men på en vardag borde till och med hon komma hem i tid.

”Jag går och lägger mig nu, följer du med upp?” frågar John.

”Jag vet inte, jag vill gärna prata med henne när hon kommer hem.”

”Jag förstår att du är orolig, men hon kommer nog hem förr eller senare, det är ändå inte bra att du sitter uppe halva natten.”

”Du har nog rätt, hon sover säkert hos en kompis.” De går upp till övervåningen och går och lägger sig.

”Det här är verkligen droppen, vi måste ta tag i det här nu, innan det är försent.” Greta släcker sin sänglampa.
 
”Jag är rädd för att det redan är försent, hon är 17, det kanske är på tiden att släppa taget” säger John och släcker sin sänglampa. Greta blickar ut i mörkret och viskar för sig själv.
 
”Inte riktigt än.”

*

*Pip pip*, *pip pip*. Greta sträcker handen mot alarmet och fumlar i mörkret efter stoppknappen. Det värsta med hösten är de mörka mornarna, de gör det så mycket svårare att kliva upp. Hon vänder sig mot andra sidan sängen, John har redan åkt. Hon sätter på sig morgonrocken och kliver i tofflorna under sängen och går ner för att äta frukost. På vägen till köket knackar hon på Mandas sovrumsdörr som hon alltid gör för att dra upp henne i tid till att åtminstone hinna till andra lektionen. Sedan går hon ut i köket och sätter på en kopp kaffe och sätter sig ner vid köksbordet och bläddrar igenom tidningen som ligger framme efter John. Hon smuttar på det svarta kaffet och känner hur värmen sprider sig från strupen ner och ut till resten av kroppen. Hon andas till tystnaden och gungar med benen i takt med tickandet från klockan på väggen.

”Manda! Seriöst, det är dags att kliva upp!” ropar hon ut. Hon väntar fem minuter men får inget svar. Hon går in i badrummet för att göra sig i ordning, men knackar först än en gång på Mandas dörr. När hon gjort sig klar att åka till jobbet och inser att Manda fortfarande inte klivit upp rycker hon snabbt upp hennes sovrumsdörr. Där står rummet lika tomt och orört som kvällen innan. En svag oro tar sig uttryck i ren irritation. Greta kliver i ytterkläderna och går med snabba steg till busshållsplatsen. Under tiden slår hon Mandas nummer upprepade gånger och efter varje gång telefonsvararen slås på skickar hon ett ännu argare meddelande om att Manda ska ringa upp snarast. Hela vägen till jobbet försöker hon få kontakt, men utan framgång. När hon kommer fram får hon ett sms ifrån skolan där det står att Manda fått oanmäld frånvaro.

Efter en hel förmiddag med ineffektivt arbete på grund av en alldeles för tankespridd hjärna bestämmer hon sig för att sluta tidigare. Hon ringer upp John som sitter på ett möte och blir tvungen att stänga av telefonen. Din hopplösa unge, när ska du någonsin kunna lära dig att se lite längre än bara dig själv, tänker Greta och drar en djup suck. Hon bestämmer sig tillslut för att gå och leta efter Manda själv. Eftersom John har bilen börjar hon hos den av Mandas vänner som bor närmast stan. Hon tänker efter och kommer på Sandra, Mandas barndoms vän, som visserligen inte varit hemma hos de på ganska länge, men som förmodligen måste ha någon kontakt med henne.

*Knack, knack* En minut passerar och en tjej i blont uppsatt hår öppnar dörren.

”Hej Sandra, vet du var Manda håller till?” Sandra rynkar pannan.
 
”Eh, nej tyvärr.”
 
”Ok, och du har inget förslag på var hon skulle kunna tänkas vara?” Sandra ser fortfarande lika frågande ut.
 
”Nej, hon var inte i skolan idag, hurså?”
”Nej, jag bara tänkte att du kanske haft kontakt med henne, hon har inte varit hemma på över ett dygn nu.” Sandra lägger huvudet på sned och ser oförstående ut.
 
”Jag har inte särskilt mycket kontakt med henne alls nu för tiden, så jag kan tyvärr inte hjälpa dig.”
 
”Inte?” Greta ser förvånad ut.
 
”Nej, inte sedan, eh, ja, hon började vara med Zack och Linda.” Greta bara nickar och står mållös.
 
”Jag förstår” säger hon tillslut ”jag ber så mycket om ursäkt för att jag störde” Sandra ger en medlidande blick.
 
”Inga problem! Hoppas du hittar henne.” Greta går iväg bortåt gatan och hör hur Sandra stänger dörren bakom henne. Ett gnagande samvetskval skaver i hennes bröst när hon tänker på att hon inte alls haft koll på sin dotter under den senaste tiden.
 
*Riiing, riiiing* Det är John som ringer. Greta tar upp telefonen och svarar.
”Hej, du ringde”

”Manda är borta”

”Men..”

”Nej, inga men, jag har till och med varit hos hennes närmaste vän och inte ens hon har en aning om var Manda har varit eller gjort de senaste nio månaderna!”

”Ok, ta det lugnt, vad vill du att jag ska göra?”

”Kan jag få bilen, jag vill åka hem till Lina.”

”Ok, jag är vid parkeringen om en kvart”

”Ok, tack min finaste!”

”Jag är också orolig” John lägger på och kör iväg. Efter en kvart möter han Greta som kommer mot honom längs trottoaren. De byter snabbt plats och John kastar henne bilnyckeln.

”Tack!” säger hon och tar emot. Sedan skyndar hon sig in i bilen och kör iväg. Hon kollar på klockan, den är 17.00, så det finns en chans att hon inte tagit sig hem än. Greta försöker att inte trycka ner gasen för långt, men hon vill inget hellre än att komma fram med en gång. Fast å andra sidan önskar hon att dra ut på det ännu mer, för en del av henne har redan börjat ana att Manda är mycket längre bort än de trott.
 

*

 

En lukt av nybryggt kaffe svävar under Gretas näsa. Framför sig har hon en blå, varm kaffe kopp. Hon sitter i köket hemma hos Lina tillsammans med Linas mamma. När hon först kom fram till deras hus hade ingen varit hemma, så hon hade satt sig på trappan utanför och väntat. Efter ca 30 minuter hade Linas mamma kört upp på uppfarten och hon hade bjudit in henne på en kopp kaffe.

”Vad var det du ville?” frågar hon nu. Hon är lång och ståtlig i sin kostym och hennes långa mörka hår är uppsatt i en knut i nacken. Det är en rakryggad kvinna, men ändå artig.

”Manda har varit borta i några dagar nu och jag kan inte få tag i henne på något sätt, så jag tänkte höra om hon varit här eller om Lina vet något.”

”Ja, här har hon i alla fall inte varit och inte Lina heller för den delen”

”Nehej, var är hon då?”

”Hon är ju i USA, hon och Zack skulle dit, till L.A. tror jag . Jag trodde Manda skulle med? Det var i alla fall snack om det”

”Till Los Angeles? Va nej, inte Manda, det har vi verkligen inte tagit upp. Vad gör hon där?”

”Jag vet inte, testar sina vingar, upplevelser, du vet hur ungdomar är.”

”Men oj, hur vågar du släppa iväg henne bara sådär? Och hur vet du att Zack är någon att lita på?”

”Äh hon är 17 år nu och hon har alltid varit duktig på att ta hand om sig själv. Zack är säkert en bra kille, jag har inte mött hon själv, men jag lägger mig inte i vem Lina hänger med.”

”Men vad som helst kan ju hända, en ensam sjuttonåring kan lätt råka ut för någonting. Jag tror inte alls Zack är bra för Manda så jag förbjöd henne att vara med honom själv. Jag tycker verkligen inte om att hon är tillsammans med honom.”

”Man måste låta ungdomar testa sina gränser ibland, dessutom har jag inte tid med att tjafsa om sådana saker med Lina.”

”Ok, men du har alltså inget hum om var Manda skulle kunna vara?”

”Jo men som jag sa har jag för mig att hon skulle med.”

”Men i så fall skulle hon väl prata med oss om det först!”

”Skulle du låta henne åka?”

”Nej absolut inte!”

”Då är det väl inte så otroligt att hon åkt utan att säga ifrån. Jag menar, ni har förbjudit henne att träffa sin pojkvän och hon vet förmodligen vad ni skulle svarat om hon fråga, så hon bara drog.”

”Men det låter ju otroligt… Hon skulle väl inte… Jag menar… Neej, jag tror verkligen att det är dags att ringa polisen.”

”Du jag tror du ska tona ner på det där, hon är trots allt snart vuxen och hon vill åka ut och upptäcka världen. Vill du verkligen förstöra det hela med att skicka polisen på henne? Dessutom om hon har åkt så finns det inte mycket varken du eller polisen kan göra. Hon är sjutton år, okontaktbar i ett stort land i en stor stad, jag tror inte svenska polisen skulle prioritera att leta efter henne på plats…”

”Jag får ursäkta” Greta reser sig upp ”jag måste verkligen ta tag i det här, är det som du säger så känner jag verkligen att det är bråttom!” Hon skyndar sig ut och slänger på sig jackan. Linas mamma följer med henne ut i gången och står vid dörröppningen med armarna i kors över bröstet och skakar lätt på huvudet när Greta sätter sig i bilen och kör iväg. Hon ringer till polisen som ber henne komma till polishuset, men hon förstår att det är lite de kommer kunna göra om det är som Linas mamma sagt.

”När såg ni henne senast?” polisen som förhör Greta ser ner i sina papper och antecknar.

”För två dagar sedan, på eftermiddagen. Hon sprang iväg ifrån oss efter ett bråk. Men jag hörde henne när hon kom hem samma kväll.”

”Hmm ok och har ni någon aning om var eller vilka hon skulle kunna befinna sig med?”

”Nej, vi har kontaktat hennes vänner och det ända vi fick ut av det var att hon inte har kontakt med sina gamla vänner och hennes bästa vän är i L.A.”

”Finns det någon risk att hon har lämnat frivilligt och i så fall av vilken orsak?”

”Jo, hon kan mycket väl ha rymt hemifrån om det är det du menar? Vi har haft en del konflikter det senaste året angående hennes livsstil och hon har haft en tendens att försvinna över dagen.”

”Så hon skulle alltså kunna komma hem efter ett tag?”

”Ja, men det är annorlunda den här gången, hon har aldrig varit borta så här länge förut och…” Greta tvekar och polisen ser frågande på henne.

”Jag pratade med hennes närmaste väns mamma och hon sa att det varit planer om att Manda skulle följa med till L.A. Men vi har inte hört någonting om det, så jag är lite… orolig.” hon fingrar nervöst på sin handväska som hon håller i knät.

”Vi ska själklart göra så gott vi kan för att hitta henne. Jag sänder ut en patrull för att göra en efterlysning och leta i närområdet, samtidigt som vi utforskar lite djupare om det kan vara så du befarar. I så fall är jag ledsen, men då är det inte mycket vi kan göra. Har hon rymt hemifrån och snart är myndig så finns det heller inte mycket vi känner är nödvändigt att göra.”

”Nej, jag förstår det.”

Greta sätter på sig jackan och går ut, där möter John upp henne och omfamnar henne i sin stora famn.

”Såja, allt kommer bli bra. Jag lovar” Greta klamrar sig fast vid honom hårdare och viskar:

”Kommer det verkligen bli det?”

Vitt, vitt, vitt… När Leopold öppnar ögonen är allt han kan se en dimma av vitt. Någonting svider och bultar i bakhuvudet och hans första tanke är att han måste vara på ett sjukhus, vilket genast får honom att scanna sitt minne för att försöka komma på vad som har hänt. Han ser sig omkring och i och med att hans syn klarnar inser han att rummet är omöblerat, saknar fönster och han befinner sig på dess kalla betonggolv. Det ligger dessutom tre andra personer medvetslöst på golvet. I och med uteslutandet av ett sjukhus kommer förvirringen tillbaka. Han hör en hostning och en tjej i ett av hörnen börjar röra på sig. Leo släpar sig över golvet för att hjälpa henne. Han tar tag i henne för att hjälpa upp henne och ta undan håret från hennes ansikte. Hon vänder upp sitt ansikte mot honom och mumlar något ohörbart medan hon slött försöker öppna ögonen. I samma sekund som hon förskräckt men, alldeles för borta för att röra sig, tittar honom i ögonen, känner han igen henne och minnena kommer tillbaka.
”Linda, shhh, det är jag Leopold” Linda börjar återfå medvetandet och rör försiktig på armar och ben för att sätta sig stadigt upp.
”Var är vi, vad gör jag här, vad gör du här?” stönar hon.
”Jag vet inte, jag har ingen aning. Jag såg dig där vid gränderna och jag ville se till så att du var ok så jag följde efter dig och….” De riktar båda två sina blickar på de andra två personerna på golvet. Linda har vaknat upp helt och hon tittar förskräckt på Leo.
”Skottet” viskar hon förfärat. Leo kommer ihåg hur de alla fyra möttes i gränden och hur de hörde ett skott. Linda börjar hyperventilera och Leopold känner hur hennes kropp skakar.
”Vad hände, var är vi?” säger hon upprepade gånger. Leo är egentligen lika rädd, men han inser att de måste behålla fattningen om de på något sett ska klara sig ur det här. Vad som än har hänt, så måste de komma på det så fort som möjligt. Han tar tag i hennes armar och håller om henne hårt för att få henne att sluta skaka.
”Ta det lugnt, vi har inte råd att få panik nu. Ok? Bästa sättet att komma fram till vart vi är, är om vi andas lugnt och försöker komma fram till vad som hände. Ok? Så ta några djupa andetag och försök ta dig samman.” Linda försöker andas djupare och Leopold känner hur hennes hjärtslag går ner något.
”Kan du försöka komma ihåg vad du gjorde i de där gränderna. Varför gick du dit?” Linda tänker efter ett tag och sedan stelnar hon till.
”Manda!” utbrister hon och sliter sig loss från Leopolds grepp och kastar sig mot flickan på golvet. Hon ligger med ansiktet mot golvet och med håret över det. Linda tar tag i henne, vänder henne och lägger hennes huvud i sitt knä. Sedan känner hon med handen i hennes ansikte.
”Hon är alldeles kall.” säger hon förfärat.
”Kom hit med henne, det är varmare längs väggen, jag tror det är värme i väggarna.” Leopold sträcker sig mot henne och hjälper till att flytta de in mot väggen. Leopold känner på Mandas panna.
”Det är för att hon legat på det kalla golvet, det är nog ingen fara.” Han tar av sig sin jacka och lägger den på Mandas överkropp. Linda tar också av sig sin jacka och lägger den på hennes ben och fötter.
”Är hon din syster?” frågar Leopold.
”Nej, hon är en kollegas dotter.” Linda stryker sina händer mot Mandas kinder och tar bort allt hår från hennes ansikte.
”Så du känner henne väl”
”Nej, nej, jag har bara träffat henne några gånger förut, när hon väntat på sin mamma på jobbet.”
”Vad gör hon då här. Tillsammans med dig? Tillsammans med oss?”
”Jag vet inte, jag visste inte ens att det var hon där i gränden. Jag hörde bara någon bråka och jag blev orolig eftersom det var en flickröst och en mansröst, så jag gick för att se efter och när jag kom fram så såg jag att det var hon och i nästa sekund så stod du där och ropade mitt namn och sen…” De tystnar båda två. Någon gör ett ljud ifrån sig och Leopold och Linda rycker till och inser att det är mannen som ligger på golvet som rörde på sig. De håller andan i tre sekunder, men inser att han inte har vaknat upp än.
”Vem är då det där?” frågar Leopold
”Jag vet inte, det måste vara killen hon bråkade med.” De studerar den livlösa kroppen som ligger på golvet på andra sidan av rummet.
”Tror du de känner varandra?” Linda tittar ner på Manda som börjar få värmen tillbaka i kroppen.
”Jag vet inte, kanske.”
”Jag kommer ihåg en bil, en svart bil med mörkade fönster. Den körde förbi oss precis efter skottet.” säger Leopold efter några minuters tystnad.
”Den stannade precis framför oss” fyller Linda i och nickar ihågkommande.
”Och jag gick fram till den för att fråga om vad det var som hade hänt. Rutan vevades ner och jag hann bara se en man med pistol, sedan minns jag inget mer.”
”De slog ner dig!” utbrister Linda förfärat. ”Nu minns jag! När du gick fram till bilrutan kom det ut två män från baksätet och slog dig i ryggen så att du blev medvetslös.” Manda börjar stöna till och röra sig.
”Jag tror hon vaknar!” säger Lina och börjar skaka om Manda försiktigt. ”Manda, Manda hör du mig, det är Linda, din mammas jobbarkompis.” Manda stönar och försöker att se klart.
”Var är jag?” säger hon med hes röst.
”Manda ta det helt lugnt, jag heter Leopold och är vän med Linda, du måste lova mig att försöka att ta det helt lugnt ok?” Manda reser sig till sittande ställning och masserar sina tinningar.
”Det gör ont i huvudet, vad gör jag här? Var är Lina och Zack?”
”Jag vet inte vem du pratar om? Är det dina vänner? Är det där Zack?” Linda pekar på mannen på golvet. Manda ser åt hans håll och skakar huvudet förvirrat och förskräckt.
”Neej, vem er det? Är han död?” Manda höjer rösten i förskräckning. ”Var är jag!? Vem är ni?! Och varför ligger det en död man på golvet!?”
”Ta det lugnt nu Manda” Linda tar armen runt henne och försöker lugna ner henne. ”Han är inte död, bara medvetslös ok? Allt kommer bli bra ok? Jag är Linda, din mammas kollega, vi har träffats några gånger på din mammas jobb, kommer du ihåg mig?” Manda studerar Linda med skräckfyllda ögon, när hon förstår vem det är lugnas hon en aning. ”Var är min mamma? Vem är han?” hon pekar på Leopold som sitter bredvid Linda. ”Vad gör vi här och varför är han medvetslös?” hon slänger ännu en förskräckt blick på mannen på golvet.
”Jag vet inte var din mamma är, jag träffade dig i den där gränden där du bråkade med en man. Jag tror det var han du bråkade med.” Linda gör en gest mot mannen och Manda kollar förvirrat på henne. ”Vi har alla varit medvetslösa och vi vaknade upp här, så vi måste komma på hur vi hamnade här ok? Vi hörde ett skott? Kommer du ihåg det?” Manda koncentrerar sig för att komma ihåg något. Det är för det mesta ganska svart, men hon minns små sekvenser, hur hon stötte ihop med en man, hur Linda plötsligt stod framför henne och ropade hennes namn, hur någonting hade smällt till och hur någon hade hållit fast henne och suttit henne i en bil.
”De tejpade” säger hon förfärat.
”Vad pratar hon om?” frågar Leopold. ”Vad hände efter att jag slocknade?”
”De slängde in dig i bilen, i sätet bredvid förarsätet.” svarar Linda.
”Vad gjorde de med er andra?”
”De tog killen där först, de två männen som slog ner dig. De höll fast honom på varsin sida och släpade honom mot bilen. Han gjorde ganska mycket motstånd så en av killarna sparkade till honom i ryggen. När de skulle få in honom i baksätet i bilen sparkades och slogs han, men på bara någon minut så hörde vi inte ett ljud ifrån bilen och de två männen kom ut.”
”Jag försökte springa, men de fångade mig.” Manda viskar det så att det knappt hörs. Hon har dragit knäna intill sig och stirrar ut i rummet med uppspärrade ögon.
”Jag minns att de satte något för munnen på oss båda och sedan släpade de in oss i bakluckan och därefter svartnar allt.”
”Något sömnmedel av något slag?” frågar Leopold funderande.
”Förmodligen”
”Var de bara två stycken?”
”Plus chauffören, men han kom aldrig ut.”
”Så de var två mot fyra?”
”Ja, men jag antar att vi var för chockade för att kunna göra något vidare motstånd.”
”Och två av oss var nog ganska berusade” fyller Manda in.
”Så ingen av oss var vid medvetandet på vägen hit.” konstaterar Leopold och de inser alla tre situationens allvar. ”Har någon på sig några ägodelar?” De börjar leta i sina fickor. Manda hittar bara sin tändare i sin byxficka och Leopold har några tuschpennor ingenting i sina fickor, men Linda hittar både plånbok och mobil i sin jackficka.
”Då kan det inte ha varit pengar de var ute efter.” säger Leopold fundersamt. Manda blir plötsligt ivrig och pekar med skakande hand på mobilen.
”F-f-f-unkar den?” stammar hon. De ser på varandra med nytt hopp och Linda trycker fumligt på startknappen. Den slås på och de flämtar till. Hon trycker med skakande hand in pinkoden som hon slår fel första gången. När hon äntligen kommer in på mobilen trycker hon nervöst in 911 och ringer. Det blir tyst och sedan piper det två gånger.
”Skit det är ingen täckning!” Ropar Leopold. Manda brister ut i gråt.
”Jo, jo, jo, det måste gå, testa igen, testa igen.”
”Vi måste vara någonstans långt ifrån civilisationen eller under marken.” säger Linda.
”Vi måste ta oss ut härifrån.” säger Leopold. De tre ungdomarna ser sig om i rummet. Det är avlångt och ca 18 m2. Väggarna är helt vita, och i taket hänger en naken glödlampa. Golvet är gjort av grå betong och i ett av hörnen finns en toalett och ett handfat, annars är rummet helt tomt. De granskar sina intryck tyst i några minuter, sedan snyftar Manda till.
”Vart är dörren?” kvider hon tyst. De andra svarar inte utan delar den obehagliga klaustrofobiska känslan, när de inser att rummet inte har en synlig dörr.
”Vårt ända hopp är att hålla oss lugna och vänta tills någon kommer, för att kunna ta hand om situationen.” Säger Leopold, men hans puls är hög och han flämtar medan han talar.
”Vad händer om ingen kommer?” Manda säger det tyst och lugnt, men ingen vill höra svaret.
”Vi kommer att dö.” Utbrister Linda med en flämtning. Någon hostar till och mannen på golvet börjar röra på sig. Han sträcker sig upp mot väggen och sätter sig upp och stirrar på de tre andra.
”Var är jag och vem är ni?” frågar han misstänksamt. De andra tre ser på varandra och har för ett ögonblick glömt sin egen rädsla i och med hans uppvaknande.
”Vi är tre personer som tillsammans med dig har blivit kidnappade.” säger Leopold och i samma sekund lägger sig en insikt över situationen sig i hela rummet.

Liknande inlägg