Vitt, vitt, vitt… När Leopold öppnar ögonen är allt han kan se en dimma av vitt. Någonting svider och bultar i bakhuvudet och hans första tanke är att han måste vara på ett sjukhus, vilket genast får honom att scanna sitt minne för att försöka komma på vad som har hänt. Han ser sig omkring och i och med att hans syn klarnar inser han att rummet är omöblerat, saknar fönster och han befinner sig på dess kalla betonggolv. Det ligger dessutom tre andra personer medvetslöst på golvet. I och med uteslutandet av ett sjukhus kommer förvirringen tillbaka. Han hör en hostning och en tjej i ett av hörnen börjar röra på sig. Leo släpar sig över golvet för att hjälpa henne. Han tar tag i henne för att hjälpa upp henne och ta undan håret från hennes ansikte. Hon vänder upp sitt ansikte mot honom och mumlar något ohörbart medan hon slött försöker öppna ögonen. I samma sekund som hon förskräckt men, alldeles för borta för att röra sig, tittar honom i ögonen, känner han igen henne och minnena kommer tillbaka.
”Linda, shhh, det är jag Leopold” Linda börjar återfå medvetandet och rör försiktig på armar och ben för att sätta sig stadigt upp.
”Var är vi, vad gör jag här, vad gör du här?” stönar hon.
”Jag vet inte, jag har ingen aning. Jag såg dig där vid gränderna och jag ville se till så att du var ok så jag följde efter dig och….” De riktar båda två sina blickar på de andra två personerna på golvet. Linda har vaknat upp helt och hon tittar förskräckt på Leo.
”Skottet” viskar hon förfärat. Leo kommer ihåg hur de alla fyra möttes i gränden och hur de hörde ett skott. Linda börjar hyperventilera och Leopold känner hur hennes kropp skakar.
”Vad hände, var är vi?” säger hon upprepade gånger. Leo är egentligen lika rädd, men han inser att de måste behålla fattningen om de på något sett ska klara sig ur det här. Vad som än har hänt, så måste de komma på det så fort som möjligt. Han tar tag i hennes armar och håller om henne hårt för att få henne att sluta skaka.
”Ta det lugnt, vi har inte råd att få panik nu. Ok? Bästa sättet att komma fram till vart vi är, är om vi andas lugnt och försöker komma fram till vad som hände. Ok? Så ta några djupa andetag och försök ta dig samman.” Linda försöker andas djupare och Leopold känner hur hennes hjärtslag går ner något.
”Kan du försöka komma ihåg vad du gjorde i de där gränderna. Varför gick du dit?” Linda tänker efter ett tag och sedan stelnar hon till.
”Manda!” utbrister hon och sliter sig loss från Leopolds grepp och kastar sig mot flickan på golvet. Hon ligger med ansiktet mot golvet och med håret över det. Linda tar tag i henne, vänder henne och lägger hennes huvud i sitt knä. Sedan känner hon med handen i hennes ansikte.
”Hon är alldeles kall.” säger hon förfärat.
”Kom hit med henne, det är varmare längs väggen, jag tror det är värme i väggarna.” Leopold sträcker sig mot henne och hjälper till att flytta de in mot väggen. Leopold känner på Mandas panna.
”Det är för att hon legat på det kalla golvet, det är nog ingen fara.” Han tar av sig sin jacka och lägger den på Mandas överkropp. Linda tar också av sig sin jacka och lägger den på hennes ben och fötter.
”Är hon din syster?” frågar Leopold.
”Nej, hon är en kollegas dotter.” Linda stryker sina händer mot Mandas kinder och tar bort allt hår från hennes ansikte.
”Så du känner henne väl”
”Nej, nej, jag har bara träffat henne några gånger förut, när hon väntat på sin mamma på jobbet.”
”Vad gör hon då här. Tillsammans med dig? Tillsammans med oss?”
”Jag vet inte, jag visste inte ens att det var hon där i gränden. Jag hörde bara någon bråka och jag blev orolig eftersom det var en flickröst och en mansröst, så jag gick för att se efter och när jag kom fram så såg jag att det var hon och i nästa sekund så stod du där och ropade mitt namn och sen…” De tystnar båda två. Någon gör ett ljud ifrån sig och Leopold och Linda rycker till och inser att det är mannen som ligger på golvet som rörde på sig. De håller andan i tre sekunder, men inser att han inte har vaknat upp än.
”Vem är då det där?” frågar Leopold
”Jag vet inte, det måste vara killen hon bråkade med.” De studerar den livlösa kroppen som ligger på golvet på andra sidan av rummet.
”Tror du de känner varandra?” Linda tittar ner på Manda som börjar få värmen tillbaka i kroppen.
”Jag vet inte, kanske.”
”Jag kommer ihåg en bil, en svart bil med mörkade fönster. Den körde förbi oss precis efter skottet.” säger Leopold efter några minuters tystnad.
”Den stannade precis framför oss” fyller Linda i och nickar ihågkommande.
”Och jag gick fram till den för att fråga om vad det var som hade hänt. Rutan vevades ner och jag hann bara se en man med pistol, sedan minns jag inget mer.”
”De slog ner dig!” utbrister Linda förfärat. ”Nu minns jag! När du gick fram till bilrutan kom det ut två män från baksätet och slog dig i ryggen så att du blev medvetslös.” Manda börjar stöna till och röra sig.
”Jag tror hon vaknar!” säger Lina och börjar skaka om Manda försiktigt. ”Manda, Manda hör du mig, det är Linda, din mammas jobbarkompis.” Manda stönar och försöker att se klart.
”Var är jag?” säger hon med hes röst.
”Manda ta det helt lugnt, jag heter Leopold och är vän med Linda, du måste lova mig att försöka att ta det helt lugnt ok?” Manda reser sig till sittande ställning och masserar sina tinningar.
”Det gör ont i huvudet, vad gör jag här? Var är Lina och Zack?”
”Jag vet inte vem du pratar om? Är det dina vänner? Är det där Zack?” Linda pekar på mannen på golvet. Manda ser åt hans håll och skakar huvudet förvirrat och förskräckt.
”Neej, vem er det? Är han död?” Manda höjer rösten i förskräckning. ”Var är jag!? Vem är ni?! Och varför ligger det en död man på golvet!?”
”Ta det lugnt nu Manda” Linda tar armen runt henne och försöker lugna ner henne. ”Han är inte död, bara medvetslös ok? Allt kommer bli bra ok? Jag är Linda, din mammas kollega, vi har träffats några gånger på din mammas jobb, kommer du ihåg mig?” Manda studerar Linda med skräckfyllda ögon, när hon förstår vem det är lugnas hon en aning. ”Var är min mamma? Vem är han?” hon pekar på Leopold som sitter bredvid Linda. ”Vad gör vi här och varför är han medvetslös?” hon slänger ännu en förskräckt blick på mannen på golvet.
”Jag vet inte var din mamma är, jag träffade dig i den där gränden där du bråkade med en man. Jag tror det var han du bråkade med.” Linda gör en gest mot mannen och Manda kollar förvirrat på henne. ”Vi har alla varit medvetslösa och vi vaknade upp här, så vi måste komma på hur vi hamnade här ok? Vi hörde ett skott? Kommer du ihåg det?” Manda koncentrerar sig för att komma ihåg något. Det är för det mesta ganska svart, men hon minns små sekvenser, hur hon stötte ihop med en man, hur Linda plötsligt stod framför henne och ropade hennes namn, hur någonting hade smällt till och hur någon hade hållit fast henne och suttit henne i en bil.
”De tejpade” säger hon förfärat.
”Vad pratar hon om?” frågar Leopold. ”Vad hände efter att jag slocknade?”
”De slängde in dig i bilen, i sätet bredvid förarsätet.” svarar Linda.
”Vad gjorde de med er andra?”
”De tog killen där först, de två männen som slog ner dig. De höll fast honom på varsin sida och släpade honom mot bilen. Han gjorde ganska mycket motstånd så en av killarna sparkade till honom i ryggen. När de skulle få in honom i baksätet i bilen sparkades och slogs han, men på bara någon minut så hörde vi inte ett ljud ifrån bilen och de två männen kom ut.”
”Jag försökte springa, men de fångade mig.” Manda viskar det så att det knappt hörs. Hon har dragit knäna intill sig och stirrar ut i rummet med uppspärrade ögon.
”Jag minns att de satte något för munnen på oss båda och sedan släpade de in oss i bakluckan och därefter svartnar allt.”
”Något sömnmedel av något slag?” frågar Leopold funderande.
”Förmodligen”
”Var de bara två stycken?”
”Plus chauffören, men han kom aldrig ut.”
”Så de var två mot fyra?”
”Ja, men jag antar att vi var för chockade för att kunna göra något vidare motstånd.”
”Och två av oss var nog ganska berusade” fyller Manda in.
”Så ingen av oss var vid medvetandet på vägen hit.” konstaterar Leopold och de inser alla tre situationens allvar. ”Har någon på sig några ägodelar?” De börjar leta i sina fickor. Manda hittar bara sin tändare i sin byxficka och Leopold har några tuschpennor ingenting i sina fickor, men Linda hittar både plånbok och mobil i sin jackficka.
”Då kan det inte ha varit pengar de var ute efter.” säger Leopold fundersamt. Manda blir plötsligt ivrig och pekar med skakande hand på mobilen.
”F-f-f-unkar den?” stammar hon. De ser på varandra med nytt hopp och Linda trycker fumligt på startknappen. Den slås på och de flämtar till. Hon trycker med skakande hand in pinkoden som hon slår fel första gången. När hon äntligen kommer in på mobilen trycker hon nervöst in 911 och ringer. Det blir tyst och sedan piper det två gånger.
”Skit det är ingen täckning!” Ropar Leopold. Manda brister ut i gråt.
”Jo, jo, jo, det måste gå, testa igen, testa igen.”
”Vi måste vara någonstans långt ifrån civilisationen eller under marken.” säger Linda.
”Vi måste ta oss ut härifrån.” säger Leopold. De tre ungdomarna ser sig om i rummet. Det är avlångt och ca 18 m2. Väggarna är helt vita, och i taket hänger en naken glödlampa. Golvet är gjort av grå betong och i ett av hörnen finns en toalett och ett handfat, annars är rummet helt tomt. De granskar sina intryck tyst i några minuter, sedan snyftar Manda till.
”Vart är dörren?” kvider hon tyst. De andra svarar inte utan delar den obehagliga klaustrofobiska känslan, när de inser att rummet inte har en synlig dörr.
”Vårt ända hopp är att hålla oss lugna och vänta tills någon kommer, för att kunna ta hand om situationen.” Säger Leopold, men hans puls är hög och han flämtar medan han talar.
”Vad händer om ingen kommer?” Manda säger det tyst och lugnt, men ingen vill höra svaret.
”Vi kommer att dö.” Utbrister Linda med en flämtning. Någon hostar till och mannen på golvet börjar röra på sig. Han sträcker sig upp mot väggen och sätter sig upp och stirrar på de tre andra.
”Var är jag och vem är ni?” frågar han misstänksamt. De andra tre ser på varandra och har för ett ögonblick glömt sin egen rädsla i och med hans uppvaknande.
”Vi är tre personer som tillsammans med dig har blivit kidnappade.” säger Leopold och i samma sekund lägger sig en insikt över situationen sig i hela rummet.
”Linda, shhh, det är jag Leopold” Linda börjar återfå medvetandet och rör försiktig på armar och ben för att sätta sig stadigt upp.
”Var är vi, vad gör jag här, vad gör du här?” stönar hon.
”Jag vet inte, jag har ingen aning. Jag såg dig där vid gränderna och jag ville se till så att du var ok så jag följde efter dig och….” De riktar båda två sina blickar på de andra två personerna på golvet. Linda har vaknat upp helt och hon tittar förskräckt på Leo.
”Skottet” viskar hon förfärat. Leo kommer ihåg hur de alla fyra möttes i gränden och hur de hörde ett skott. Linda börjar hyperventilera och Leopold känner hur hennes kropp skakar.
”Vad hände, var är vi?” säger hon upprepade gånger. Leo är egentligen lika rädd, men han inser att de måste behålla fattningen om de på något sett ska klara sig ur det här. Vad som än har hänt, så måste de komma på det så fort som möjligt. Han tar tag i hennes armar och håller om henne hårt för att få henne att sluta skaka.
”Ta det lugnt, vi har inte råd att få panik nu. Ok? Bästa sättet att komma fram till vart vi är, är om vi andas lugnt och försöker komma fram till vad som hände. Ok? Så ta några djupa andetag och försök ta dig samman.” Linda försöker andas djupare och Leopold känner hur hennes hjärtslag går ner något.
”Kan du försöka komma ihåg vad du gjorde i de där gränderna. Varför gick du dit?” Linda tänker efter ett tag och sedan stelnar hon till.
”Manda!” utbrister hon och sliter sig loss från Leopolds grepp och kastar sig mot flickan på golvet. Hon ligger med ansiktet mot golvet och med håret över det. Linda tar tag i henne, vänder henne och lägger hennes huvud i sitt knä. Sedan känner hon med handen i hennes ansikte.
”Hon är alldeles kall.” säger hon förfärat.
”Kom hit med henne, det är varmare längs väggen, jag tror det är värme i väggarna.” Leopold sträcker sig mot henne och hjälper till att flytta de in mot väggen. Leopold känner på Mandas panna.
”Det är för att hon legat på det kalla golvet, det är nog ingen fara.” Han tar av sig sin jacka och lägger den på Mandas överkropp. Linda tar också av sig sin jacka och lägger den på hennes ben och fötter.
”Är hon din syster?” frågar Leopold.
”Nej, hon är en kollegas dotter.” Linda stryker sina händer mot Mandas kinder och tar bort allt hår från hennes ansikte.
”Så du känner henne väl”
”Nej, nej, jag har bara träffat henne några gånger förut, när hon väntat på sin mamma på jobbet.”
”Vad gör hon då här. Tillsammans med dig? Tillsammans med oss?”
”Jag vet inte, jag visste inte ens att det var hon där i gränden. Jag hörde bara någon bråka och jag blev orolig eftersom det var en flickröst och en mansröst, så jag gick för att se efter och när jag kom fram så såg jag att det var hon och i nästa sekund så stod du där och ropade mitt namn och sen…” De tystnar båda två. Någon gör ett ljud ifrån sig och Leopold och Linda rycker till och inser att det är mannen som ligger på golvet som rörde på sig. De håller andan i tre sekunder, men inser att han inte har vaknat upp än.
”Vem är då det där?” frågar Leopold
”Jag vet inte, det måste vara killen hon bråkade med.” De studerar den livlösa kroppen som ligger på golvet på andra sidan av rummet.
”Tror du de känner varandra?” Linda tittar ner på Manda som börjar få värmen tillbaka i kroppen.
”Jag vet inte, kanske.”
”Jag kommer ihåg en bil, en svart bil med mörkade fönster. Den körde förbi oss precis efter skottet.” säger Leopold efter några minuters tystnad.
”Den stannade precis framför oss” fyller Linda i och nickar ihågkommande.
”Och jag gick fram till den för att fråga om vad det var som hade hänt. Rutan vevades ner och jag hann bara se en man med pistol, sedan minns jag inget mer.”
”De slog ner dig!” utbrister Linda förfärat. ”Nu minns jag! När du gick fram till bilrutan kom det ut två män från baksätet och slog dig i ryggen så att du blev medvetslös.” Manda börjar stöna till och röra sig.
”Jag tror hon vaknar!” säger Lina och börjar skaka om Manda försiktigt. ”Manda, Manda hör du mig, det är Linda, din mammas jobbarkompis.” Manda stönar och försöker att se klart.
”Var är jag?” säger hon med hes röst.
”Manda ta det helt lugnt, jag heter Leopold och är vän med Linda, du måste lova mig att försöka att ta det helt lugnt ok?” Manda reser sig till sittande ställning och masserar sina tinningar.
”Det gör ont i huvudet, vad gör jag här? Var är Lina och Zack?”
”Jag vet inte vem du pratar om? Är det dina vänner? Är det där Zack?” Linda pekar på mannen på golvet. Manda ser åt hans håll och skakar huvudet förvirrat och förskräckt.
”Neej, vem er det? Är han död?” Manda höjer rösten i förskräckning. ”Var är jag!? Vem är ni?! Och varför ligger det en död man på golvet!?”
”Ta det lugnt nu Manda” Linda tar armen runt henne och försöker lugna ner henne. ”Han är inte död, bara medvetslös ok? Allt kommer bli bra ok? Jag är Linda, din mammas kollega, vi har träffats några gånger på din mammas jobb, kommer du ihåg mig?” Manda studerar Linda med skräckfyllda ögon, när hon förstår vem det är lugnas hon en aning. ”Var är min mamma? Vem är han?” hon pekar på Leopold som sitter bredvid Linda. ”Vad gör vi här och varför är han medvetslös?” hon slänger ännu en förskräckt blick på mannen på golvet.
”Jag vet inte var din mamma är, jag träffade dig i den där gränden där du bråkade med en man. Jag tror det var han du bråkade med.” Linda gör en gest mot mannen och Manda kollar förvirrat på henne. ”Vi har alla varit medvetslösa och vi vaknade upp här, så vi måste komma på hur vi hamnade här ok? Vi hörde ett skott? Kommer du ihåg det?” Manda koncentrerar sig för att komma ihåg något. Det är för det mesta ganska svart, men hon minns små sekvenser, hur hon stötte ihop med en man, hur Linda plötsligt stod framför henne och ropade hennes namn, hur någonting hade smällt till och hur någon hade hållit fast henne och suttit henne i en bil.
”De tejpade” säger hon förfärat.
”Vad pratar hon om?” frågar Leopold. ”Vad hände efter att jag slocknade?”
”De slängde in dig i bilen, i sätet bredvid förarsätet.” svarar Linda.
”Vad gjorde de med er andra?”
”De tog killen där först, de två männen som slog ner dig. De höll fast honom på varsin sida och släpade honom mot bilen. Han gjorde ganska mycket motstånd så en av killarna sparkade till honom i ryggen. När de skulle få in honom i baksätet i bilen sparkades och slogs han, men på bara någon minut så hörde vi inte ett ljud ifrån bilen och de två männen kom ut.”
”Jag försökte springa, men de fångade mig.” Manda viskar det så att det knappt hörs. Hon har dragit knäna intill sig och stirrar ut i rummet med uppspärrade ögon.
”Jag minns att de satte något för munnen på oss båda och sedan släpade de in oss i bakluckan och därefter svartnar allt.”
”Något sömnmedel av något slag?” frågar Leopold funderande.
”Förmodligen”
”Var de bara två stycken?”
”Plus chauffören, men han kom aldrig ut.”
”Så de var två mot fyra?”
”Ja, men jag antar att vi var för chockade för att kunna göra något vidare motstånd.”
”Och två av oss var nog ganska berusade” fyller Manda in.
”Så ingen av oss var vid medvetandet på vägen hit.” konstaterar Leopold och de inser alla tre situationens allvar. ”Har någon på sig några ägodelar?” De börjar leta i sina fickor. Manda hittar bara sin tändare i sin byxficka och Leopold har några tuschpennor ingenting i sina fickor, men Linda hittar både plånbok och mobil i sin jackficka.
”Då kan det inte ha varit pengar de var ute efter.” säger Leopold fundersamt. Manda blir plötsligt ivrig och pekar med skakande hand på mobilen.
”F-f-f-unkar den?” stammar hon. De ser på varandra med nytt hopp och Linda trycker fumligt på startknappen. Den slås på och de flämtar till. Hon trycker med skakande hand in pinkoden som hon slår fel första gången. När hon äntligen kommer in på mobilen trycker hon nervöst in 911 och ringer. Det blir tyst och sedan piper det två gånger.
”Skit det är ingen täckning!” Ropar Leopold. Manda brister ut i gråt.
”Jo, jo, jo, det måste gå, testa igen, testa igen.”
”Vi måste vara någonstans långt ifrån civilisationen eller under marken.” säger Linda.
”Vi måste ta oss ut härifrån.” säger Leopold. De tre ungdomarna ser sig om i rummet. Det är avlångt och ca 18 m2. Väggarna är helt vita, och i taket hänger en naken glödlampa. Golvet är gjort av grå betong och i ett av hörnen finns en toalett och ett handfat, annars är rummet helt tomt. De granskar sina intryck tyst i några minuter, sedan snyftar Manda till.
”Vart är dörren?” kvider hon tyst. De andra svarar inte utan delar den obehagliga klaustrofobiska känslan, när de inser att rummet inte har en synlig dörr.
”Vårt ända hopp är att hålla oss lugna och vänta tills någon kommer, för att kunna ta hand om situationen.” Säger Leopold, men hans puls är hög och han flämtar medan han talar.
”Vad händer om ingen kommer?” Manda säger det tyst och lugnt, men ingen vill höra svaret.
”Vi kommer att dö.” Utbrister Linda med en flämtning. Någon hostar till och mannen på golvet börjar röra på sig. Han sträcker sig upp mot väggen och sätter sig upp och stirrar på de tre andra.
”Var är jag och vem är ni?” frågar han misstänksamt. De andra tre ser på varandra och har för ett ögonblick glömt sin egen rädsla i och med hans uppvaknande.
”Vi är tre personer som tillsammans med dig har blivit kidnappade.” säger Leopold och i samma sekund lägger sig en insikt över situationen sig i hela rummet.
