”Är du färdig med omslaget?” säger hon stressat. Lena är runt 30 år, lång som en modell, med insvängd midja och relativt breda höfter. Dessutom har hon ett långt vågigt hår som hänger ner längs ryggen. Hon har sminkat sig med neutrala färger för att lite diskret framhäva hennes vackra ansiktsdrag och stora blåa ögon. Kläderna är av senaste modet, som gjorda för hennes kroppsform. De trendiga glasögonen har hon bara på sig för att se mer respekterad ut, hennes egna lilla knep för att kunna behålla auktoriteten som ung chefredaktör för en tidning där de anställda är både tio år äldre än henne och tio år yngre. ”Det ger oss både erfarenhet och nytänkande” brukade hon säga. Vilket för den mesta delen stämde, fotograferna var äldre och mer erfarna medan stylisterna var lite yngre och sedan var det alla assistenter hit och dit, de var mycket yngre eftersom de hade de mest osäkra jobbtiderna och hela tiden var tvungna att hålla sig på tårna. Greta själv var 40 och hade jobbat med att fixa layouterna för tidningen sedan de startade för 10 år sedan. Sedan dess hade företaget växt och nu har de ca 70 personer anställda.
”Jo, vänta, jag skickar över den till dig nu.” Greta rör musen för att slå på skärmen som har satts på skärmlås automatiskt, och skickar över bilden till Lenas dator.
”Bra, du kan få sluta sen, jag har inget mer för idag. Elizas team med Katja, Moa och Linda kommer tillbaka i slutet av veckan, så då vill jag att du lägger ihop de bilderna med Sonjas text på sidan 14, ok?”
”Ok, visst.” Greta samlar ihop sina saker, lika bra att jobba lite hemma. Om de sista bilderna kommer i slutet av veckan har hon inte allt för lång tid på sig att färdigställa allt innan tidningen ska publiceras. Hon tar upp mobilen ur väskan och ringer John.
”Hej” svara han i andra sidan luren.
”Hej, jag är färdig för idag, kan du hämta mig?”
”Visst, går du ut så plockar jag upp dig.”
Eftermiddagen går och utanför blir det mörkt och det fryser på fönstren. Greta ser oroligt ut på parken utanför. Det är inte alls ovanligt att hon inte ser Manda på en hel dag, men på en vardag borde till och med hon komma hem i tid.
”Jag går och lägger mig nu, följer du med upp?” frågar John.
”Jag vet inte, jag vill gärna prata med henne när hon kommer hem.”
”Jag förstår att du är orolig, men hon kommer nog hem förr eller senare, det är ändå inte bra att du sitter uppe halva natten.”
”Du har nog rätt, hon sover säkert hos en kompis.” De går upp till övervåningen och går och lägger sig.
”Det här är verkligen droppen, vi måste ta tag i det här nu, innan det är försent.” Greta släcker sin sänglampa.
*
*Pip pip*, *pip pip*. Greta sträcker handen mot alarmet och fumlar i mörkret efter stoppknappen. Det värsta med hösten är de mörka mornarna, de gör det så mycket svårare att kliva upp. Hon vänder sig mot andra sidan sängen, John har redan åkt. Hon sätter på sig morgonrocken och kliver i tofflorna under sängen och går ner för att äta frukost. På vägen till köket knackar hon på Mandas sovrumsdörr som hon alltid gör för att dra upp henne i tid till att åtminstone hinna till andra lektionen. Sedan går hon ut i köket och sätter på en kopp kaffe och sätter sig ner vid köksbordet och bläddrar igenom tidningen som ligger framme efter John. Hon smuttar på det svarta kaffet och känner hur värmen sprider sig från strupen ner och ut till resten av kroppen. Hon andas till tystnaden och gungar med benen i takt med tickandet från klockan på väggen.
”Manda! Seriöst, det är dags att kliva upp!” ropar hon ut. Hon väntar fem minuter men får inget svar. Hon går in i badrummet för att göra sig i ordning, men knackar först än en gång på Mandas dörr. När hon gjort sig klar att åka till jobbet och inser att Manda fortfarande inte klivit upp rycker hon snabbt upp hennes sovrumsdörr. Där står rummet lika tomt och orört som kvällen innan. En svag oro tar sig uttryck i ren irritation. Greta kliver i ytterkläderna och går med snabba steg till busshållsplatsen. Under tiden slår hon Mandas nummer upprepade gånger och efter varje gång telefonsvararen slås på skickar hon ett ännu argare meddelande om att Manda ska ringa upp snarast. Hela vägen till jobbet försöker hon få kontakt, men utan framgång. När hon kommer fram får hon ett sms ifrån skolan där det står att Manda fått oanmäld frånvaro.
Efter en hel förmiddag med ineffektivt arbete på grund av en alldeles för tankespridd hjärna bestämmer hon sig för att sluta tidigare. Hon ringer upp John som sitter på ett möte och blir tvungen att stänga av telefonen. Din hopplösa unge, när ska du någonsin kunna lära dig att se lite längre än bara dig själv, tänker Greta och drar en djup suck. Hon bestämmer sig tillslut för att gå och leta efter Manda själv. Eftersom John har bilen börjar hon hos den av Mandas vänner som bor närmast stan. Hon tänker efter och kommer på Sandra, Mandas barndoms vän, som visserligen inte varit hemma hos de på ganska länge, men som förmodligen måste ha någon kontakt med henne.
*Knack, knack* En minut passerar och en tjej i blont uppsatt hår öppnar dörren.
”Hej Sandra, vet du var Manda håller till?” Sandra rynkar pannan.
”Nej, jag bara tänkte att du kanske haft kontakt med henne, hon har inte varit hemma på över ett dygn nu.” Sandra lägger huvudet på sned och ser oförstående ut.
”Hej, du ringde”
”Manda är borta”
”Men..”
”Nej, inga men, jag har till och med varit hos hennes närmaste vän och inte ens hon har en aning om var Manda har varit eller gjort de senaste nio månaderna!”
”Ok, ta det lugnt, vad vill du att jag ska göra?”
”Kan jag få bilen, jag vill åka hem till Lina.”
”Ok, jag är vid parkeringen om en kvart”
”Ok, tack min finaste!”
”Jag är också orolig” John lägger på och kör iväg. Efter en kvart möter han Greta som kommer mot honom längs trottoaren. De byter snabbt plats och John kastar henne bilnyckeln.
”Tack!” säger hon och tar emot. Sedan skyndar hon sig in i bilen och kör iväg. Hon kollar på klockan, den är 17.00, så det finns en chans att hon inte tagit sig hem än. Greta försöker att inte trycka ner gasen för långt, men hon vill inget hellre än att komma fram med en gång. Fast å andra sidan önskar hon att dra ut på det ännu mer, för en del av henne har redan börjat ana att Manda är mycket längre bort än de trott.
*
En lukt av nybryggt kaffe svävar under Gretas näsa. Framför sig har hon en blå, varm kaffe kopp. Hon sitter i köket hemma hos Lina tillsammans med Linas mamma. När hon först kom fram till deras hus hade ingen varit hemma, så hon hade satt sig på trappan utanför och väntat. Efter ca 30 minuter hade Linas mamma kört upp på uppfarten och hon hade bjudit in henne på en kopp kaffe.
”Vad var det du ville?” frågar hon nu. Hon är lång och ståtlig i sin kostym och hennes långa mörka hår är uppsatt i en knut i nacken. Det är en rakryggad kvinna, men ändå artig.
”Manda har varit borta i några dagar nu och jag kan inte få tag i henne på något sätt, så jag tänkte höra om hon varit här eller om Lina vet något.”
”Ja, här har hon i alla fall inte varit och inte Lina heller för den delen”
”Nehej, var är hon då?”
”Hon är ju i USA, hon och Zack skulle dit, till L.A. tror jag . Jag trodde Manda skulle med? Det var i alla fall snack om det”
”Till Los Angeles? Va nej, inte Manda, det har vi verkligen inte tagit upp. Vad gör hon där?”
”Jag vet inte, testar sina vingar, upplevelser, du vet hur ungdomar är.”
”Men oj, hur vågar du släppa iväg henne bara sådär? Och hur vet du att Zack är någon att lita på?”
”Äh hon är 17 år nu och hon har alltid varit duktig på att ta hand om sig själv. Zack är säkert en bra kille, jag har inte mött hon själv, men jag lägger mig inte i vem Lina hänger med.”
”Men vad som helst kan ju hända, en ensam sjuttonåring kan lätt råka ut för någonting. Jag tror inte alls Zack är bra för Manda så jag förbjöd henne att vara med honom själv. Jag tycker verkligen inte om att hon är tillsammans med honom.”
”Man måste låta ungdomar testa sina gränser ibland, dessutom har jag inte tid med att tjafsa om sådana saker med Lina.”
”Ok, men du har alltså inget hum om var Manda skulle kunna vara?”
”Jo men som jag sa har jag för mig att hon skulle med.”
”Men i så fall skulle hon väl prata med oss om det först!”
”Skulle du låta henne åka?”
”Nej absolut inte!”
”Då är det väl inte så otroligt att hon åkt utan att säga ifrån. Jag menar, ni har förbjudit henne att träffa sin pojkvän och hon vet förmodligen vad ni skulle svarat om hon fråga, så hon bara drog.”
”Men det låter ju otroligt… Hon skulle väl inte… Jag menar… Neej, jag tror verkligen att det är dags att ringa polisen.”
”Du jag tror du ska tona ner på det där, hon är trots allt snart vuxen och hon vill åka ut och upptäcka världen. Vill du verkligen förstöra det hela med att skicka polisen på henne? Dessutom om hon har åkt så finns det inte mycket varken du eller polisen kan göra. Hon är sjutton år, okontaktbar i ett stort land i en stor stad, jag tror inte svenska polisen skulle prioritera att leta efter henne på plats…”
”Jag får ursäkta” Greta reser sig upp ”jag måste verkligen ta tag i det här, är det som du säger så känner jag verkligen att det är bråttom!” Hon skyndar sig ut och slänger på sig jackan. Linas mamma följer med henne ut i gången och står vid dörröppningen med armarna i kors över bröstet och skakar lätt på huvudet när Greta sätter sig i bilen och kör iväg. Hon ringer till polisen som ber henne komma till polishuset, men hon förstår att det är lite de kommer kunna göra om det är som Linas mamma sagt.
”När såg ni henne senast?” polisen som förhör Greta ser ner i sina papper och antecknar.
”För två dagar sedan, på eftermiddagen. Hon sprang iväg ifrån oss efter ett bråk. Men jag hörde henne när hon kom hem samma kväll.”
”Hmm ok och har ni någon aning om var eller vilka hon skulle kunna befinna sig med?”
”Nej, vi har kontaktat hennes vänner och det ända vi fick ut av det var att hon inte har kontakt med sina gamla vänner och hennes bästa vän är i L.A.”
”Finns det någon risk att hon har lämnat frivilligt och i så fall av vilken orsak?”
”Jo, hon kan mycket väl ha rymt hemifrån om det är det du menar? Vi har haft en del konflikter det senaste året angående hennes livsstil och hon har haft en tendens att försvinna över dagen.”
”Så hon skulle alltså kunna komma hem efter ett tag?”
”Ja, men det är annorlunda den här gången, hon har aldrig varit borta så här länge förut och…” Greta tvekar och polisen ser frågande på henne.
”Jag pratade med hennes närmaste väns mamma och hon sa att det varit planer om att Manda skulle följa med till L.A. Men vi har inte hört någonting om det, så jag är lite… orolig.” hon fingrar nervöst på sin handväska som hon håller i knät.
”Vi ska själklart göra så gott vi kan för att hitta henne. Jag sänder ut en patrull för att göra en efterlysning och leta i närområdet, samtidigt som vi utforskar lite djupare om det kan vara så du befarar. I så fall är jag ledsen, men då är det inte mycket vi kan göra. Har hon rymt hemifrån och snart är myndig så finns det heller inte mycket vi känner är nödvändigt att göra.”
”Nej, jag förstår det.”
Greta sätter på sig jackan och går ut, där möter John upp henne och omfamnar henne i sin stora famn.
”Såja, allt kommer bli bra. Jag lovar” Greta klamrar sig fast vid honom hårdare och viskar:
”Kommer det verkligen bli det?”
