Idag såg jag något som gjorde mig väldigt upprörd. Tre killar med en pappersbit och en fjärde som ständigt träffas av den. När han försöker ta den ifrån de skrattar de och fortsätter att kasta pappersbiten mellan sig. Vi går i gymnasiet, killarna är klasskamrater och förmodligen var allt på skämt och ingen skada är skedd, men trots det kan jag inte låta bli att känna en stor klump i magen och en stark känsla av irritation när jag ser det. För vad är egentligen skoj, vem bestämmer vad skoj är och vart går gränsen för när vänskapligt retande går över i mobbning?
När jag började högstadiet var jag fast besluten om att skaffa nya vänner så fort som möjligt, men istället för att se mig omkring och avgöra vem jag skulle kunna komma bäst överrens med riktade jag mig mot ett specifikt gäng med en gång. Det var mitt första misstag. Ett gäng med tre tjejer med en extremt tydlig hierarki. Det tog inte lång tid innan jag förstod gruppens outtalade regler. Tyngst vägde den korta blonda tjejens order, hon hade alltid utslagsrösten. Hennes barndomsvän kom därefter, men hon var alltid trogen sin ledare. Slutligen var det en mörkhårig tjej, hon var vacker och kom väl överrens med alla killar, men bland de andra tjejerna var hon längst ner. Hur man förstod det? Hon låg oftast på marken medan de andra tjejerna ”kittlade” henne. Det stämmer. De kittlades! Kanske låter ganska harmlöst och… skoj, men egentligen var det bara ett sätt att hävda sig. En sak är när en vän kittlar en hemma i soffan under en mysig tjejkväll, men när det är två tjejer som hårdhänt kittlar ner dig på det kalla, stengolvet i skolkorridoren, då kallas det förnedring. Ändå var de vänner alla tre och kanske var det därför som ingen tog sig tiden att titta närmare på saken. Förutom det fälldes det ständigt kommentarer från den blonda tjejen för att påminna den mörkhåriga tjejen om hennes problematiska ekonomiska situation. Den blonda tjejens barndomsvän var snäll när hon var ensam. Då skulle hon inte vågat säga ett ord, eller lyfta ett finger om det skulle kunna såra någon annan, men när de var tillsammans var hon den som tog hårdast i.
Det var det gäng som jag bestämde mig för att lära känna och kanske låter det idiotiskt, men för en tolvårig tjej som precis börjat högstadiet kan bekräftelse och popularitet kosta det mesta. För mig var det självförtroendet. Att komma in i kompisgänget var i sig, ingen dans på rosor. Från början kunde de stänga in sig på toaletten när man hängde på rasten, eller sitta och viska när de satt bredvid, men när man väl var inne, då var man inne. Då var man en av de som fick vara med på rasten och sitta och skvallra vid bänkarna och det är den typen av gemenskap som jag tror att de flesta ungdomar söker efter. Att vara inkluderad. Samtidigt tog jag över den mörkhåriga tjejens plats på golvet. Till en början var det mest kommentarer. Man fick inte bete sig på ett visst sett, man fick inte vara på ett visst sätt och man fick inte prata på ett visst sätt. De kritiserade allt, hur jag såg ut, hur jag gick och hur jag åt. På det sättet förlorade jag allt förtroende för min egen förmåga att fatta beslut och jag blev en trofast efterföljare till den blonda tjejen precis som de andra. Det var inte förrän kittlandet övergick i faktiska slag och sparkar som jag började inse att de fick mig att må dåligt. Kanske undrar du varför jag inte sa det till någon, protesterade eller skaffade bättre vänner, men det är just hit jag vill komma. Det här var mina vänner, vänner som jag hade en hel del bra dagar med också. Vänner jag haft fina pratstunder med långa nätter, vänner jag skrattat med och vänner jag tröstat. Det faktumet att de var mina vänner gjorde att det tog mig fyra år innan jag förstod att det de hållit på med faktiskt varit mobbning.
Ibland undrar jag varför lärare eller andra elever aldrig sa något eller ens frågade vad som hände när de två tjejerna stod runt mig och sparkandes sa: ”Vad svag du är, varför är du så svag för?”. Förmodligen antog de att allt var på skoj och mitt skrattande och patetiska försök att försvara mig gjorde det svårare att förstå att skämtet inte var ömsesidigt. Till slut fick jag dock själv nog. Efter att ha vaknat varje morgon med ända målet för dagen att slå tillbaka så hårt att de skulle förstå att det inte var så roligt ändå, insåg jag att de inte var värda att ha som vänner längre. Resten av högstadiet förlorade jag kontakten med de en efter en och allt blev mycket bättre. Men såren och det skadade självförtroendet som de lämnade efter sig tog flera år att återupprätta, så att den relativt korta perioden skadade en stor bit av mig är ett faktum.
Därför stör det mig att de där killarna som jag förväntar mig en lite större mognadsgrad av ändå skojar på detta sätt. Dessutom är det något som jag sett upprepade gånger, den utsatta killen har varit den samma och fastän de andra killarna finner det väldigt underhållande har jag inte sett ett bekräftande tecken på att han själv finner så mycket nöje i det. Ord som sluta, lägg av, jag menar allvar tas sällan på allvar när det handlar om kompisgäng och om inte den utsatta tydligt visar missnöje, vågar man sällan ifrågasätta gruppens handlande. Vissa skulle säga att grabbar ändå måste få hålla på, och kanske är det så, men jag tycker ändå att det finns en gräns. Ibland kan det som någon anser vara skoj, för någon annan vara väldigt sårande. Borde det inte vara den som tolkar skämtet som får avgöra huruvida det är skoj och är inte gränsen mellan skoj och mobbning ibland lite onödigt hårfin?
När jag började högstadiet var jag fast besluten om att skaffa nya vänner så fort som möjligt, men istället för att se mig omkring och avgöra vem jag skulle kunna komma bäst överrens med riktade jag mig mot ett specifikt gäng med en gång. Det var mitt första misstag. Ett gäng med tre tjejer med en extremt tydlig hierarki. Det tog inte lång tid innan jag förstod gruppens outtalade regler. Tyngst vägde den korta blonda tjejens order, hon hade alltid utslagsrösten. Hennes barndomsvän kom därefter, men hon var alltid trogen sin ledare. Slutligen var det en mörkhårig tjej, hon var vacker och kom väl överrens med alla killar, men bland de andra tjejerna var hon längst ner. Hur man förstod det? Hon låg oftast på marken medan de andra tjejerna ”kittlade” henne. Det stämmer. De kittlades! Kanske låter ganska harmlöst och… skoj, men egentligen var det bara ett sätt att hävda sig. En sak är när en vän kittlar en hemma i soffan under en mysig tjejkväll, men när det är två tjejer som hårdhänt kittlar ner dig på det kalla, stengolvet i skolkorridoren, då kallas det förnedring. Ändå var de vänner alla tre och kanske var det därför som ingen tog sig tiden att titta närmare på saken. Förutom det fälldes det ständigt kommentarer från den blonda tjejen för att påminna den mörkhåriga tjejen om hennes problematiska ekonomiska situation. Den blonda tjejens barndomsvän var snäll när hon var ensam. Då skulle hon inte vågat säga ett ord, eller lyfta ett finger om det skulle kunna såra någon annan, men när de var tillsammans var hon den som tog hårdast i.
Det var det gäng som jag bestämde mig för att lära känna och kanske låter det idiotiskt, men för en tolvårig tjej som precis börjat högstadiet kan bekräftelse och popularitet kosta det mesta. För mig var det självförtroendet. Att komma in i kompisgänget var i sig, ingen dans på rosor. Från början kunde de stänga in sig på toaletten när man hängde på rasten, eller sitta och viska när de satt bredvid, men när man väl var inne, då var man inne. Då var man en av de som fick vara med på rasten och sitta och skvallra vid bänkarna och det är den typen av gemenskap som jag tror att de flesta ungdomar söker efter. Att vara inkluderad. Samtidigt tog jag över den mörkhåriga tjejens plats på golvet. Till en början var det mest kommentarer. Man fick inte bete sig på ett visst sett, man fick inte vara på ett visst sätt och man fick inte prata på ett visst sätt. De kritiserade allt, hur jag såg ut, hur jag gick och hur jag åt. På det sättet förlorade jag allt förtroende för min egen förmåga att fatta beslut och jag blev en trofast efterföljare till den blonda tjejen precis som de andra. Det var inte förrän kittlandet övergick i faktiska slag och sparkar som jag började inse att de fick mig att må dåligt. Kanske undrar du varför jag inte sa det till någon, protesterade eller skaffade bättre vänner, men det är just hit jag vill komma. Det här var mina vänner, vänner som jag hade en hel del bra dagar med också. Vänner jag haft fina pratstunder med långa nätter, vänner jag skrattat med och vänner jag tröstat. Det faktumet att de var mina vänner gjorde att det tog mig fyra år innan jag förstod att det de hållit på med faktiskt varit mobbning.
Ibland undrar jag varför lärare eller andra elever aldrig sa något eller ens frågade vad som hände när de två tjejerna stod runt mig och sparkandes sa: ”Vad svag du är, varför är du så svag för?”. Förmodligen antog de att allt var på skoj och mitt skrattande och patetiska försök att försvara mig gjorde det svårare att förstå att skämtet inte var ömsesidigt. Till slut fick jag dock själv nog. Efter att ha vaknat varje morgon med ända målet för dagen att slå tillbaka så hårt att de skulle förstå att det inte var så roligt ändå, insåg jag att de inte var värda att ha som vänner längre. Resten av högstadiet förlorade jag kontakten med de en efter en och allt blev mycket bättre. Men såren och det skadade självförtroendet som de lämnade efter sig tog flera år att återupprätta, så att den relativt korta perioden skadade en stor bit av mig är ett faktum.
Därför stör det mig att de där killarna som jag förväntar mig en lite större mognadsgrad av ändå skojar på detta sätt. Dessutom är det något som jag sett upprepade gånger, den utsatta killen har varit den samma och fastän de andra killarna finner det väldigt underhållande har jag inte sett ett bekräftande tecken på att han själv finner så mycket nöje i det. Ord som sluta, lägg av, jag menar allvar tas sällan på allvar när det handlar om kompisgäng och om inte den utsatta tydligt visar missnöje, vågar man sällan ifrågasätta gruppens handlande. Vissa skulle säga att grabbar ändå måste få hålla på, och kanske är det så, men jag tycker ändå att det finns en gräns. Ibland kan det som någon anser vara skoj, för någon annan vara väldigt sårande. Borde det inte vara den som tolkar skämtet som får avgöra huruvida det är skoj och är inte gränsen mellan skoj och mobbning ibland lite onödigt hårfin?
