Han talade till mig idag. Han sa något och det kittlade i hela min kropp. Hjärtat tog ett skutt och mina kinder färgades rosa. Jag förstod inte min egen reaktion så jag bara svarade kort och vände mig om. Sedan spelade jag upp den korta dialogen om och om igen för att förbättra den. Jag ändrade tonläget, kroppsspråket, ordvalen, allt, men det hjälpte inte. Den lilla meningen flög iväg från mig som en fjäril sakta fladdrar bort mot sommarängen. Sen var jag inte ens säker på om han verkligen sagt något till mig.
Vad händer med mig, frågade jag mig själv om och om igen hela vägen hem. Jag lovade mig själv att aldrig mera känna så, men känslan var så varm, så välbekant och behaglig, nästan nostalgisk. Den var saknad, men frambringade samtidigt så många minnen om känslornas baksida. Jag lovade att aldrig mera känna så, men man är ju bara människa.
Vad händer med mig, frågade jag mig själv om och om igen hela vägen hem. Jag lovade mig själv att aldrig mera känna så, men känslan var så varm, så välbekant och behaglig, nästan nostalgisk. Den var saknad, men frambringade samtidigt så många minnen om känslornas baksida. Jag lovade att aldrig mera känna så, men man är ju bara människa.
