Hursomhaver.blogg.se

Ok, så för två år sedan var jag på Öland och låg och njöt vid havet på en stenstrand. Idag hittade jag en text som jag skrev när solen gassade och havet var djupblått och jag tänkte att jag kunde dela denna lilla obegripliga novellen med er eftersom det var ett tag sen nu :)

Livet blir sällan som man tänkt sig. Det går inte riktigt att planera. Saker bara händer ibland och blir de mest avgörande vägskälen i livet. Jag sitter på stranden och pusslar ihop stora svarta stenar. Trots alla olika former går de ändå att få ihop på något sätt om man vrider och vänder tillräckligt många gånger. Det är som naturens eget pussel. Det bildas en stor platt skiva framför mig och jag letar efter en sista, perfekt passande sten. Jag kan inte riktigt hitta den. Det bildas bara en glipa mellan stenpusslet och den sista stenen. Jag kastar iväg den och kollar ut över havet. Kanske är det så det är. Kanske har jag försökt pressa in en opassande bit i livspusslet. Kanske är den perfekta biten egentligen mitt framför näsan på mig. Jag kollar ner igen och ser en bra sten under pusslet jag skapat. Jag testar den och den smälter in perfekt bland de andra stenarna.

Skärmen på mobilen lyser upp. Sagas namn syns på displayen. Jag ignorerar det och låter det ringa ut. Solen steker mot min hud och jag känner hur den blöta sanden på mina fötter börjar torka och falla av. Det ringer igen. Jag kollar inte ens, låter det bara gå. Jag vill inte prata med de nu, inte höra några ursäkter eller böner om förlåtelse. Orkar inte ha någon diskussion om vad han egentligen menade. Han har rätt, jag gick säkert över gränsen, men det är inte det som spelar störst roll i dramat. Jag har levt genom de, har låtsats att det varit min familj istället för att hitta min egen. Han har rätt i att jobbet på dagiset bara är en bekvämlighetsfråga, för att jag inte vågar satsa på den jag kan.

Det ringer igen och jag känner hur jag blir mer och mer irriterad. Jag sträcker fram handen för att slå av mobilen när jag ser att namnet på displayen har bytts ut. Det är Emil som ringer. Jag tar upp mobilen i händerna och tänker efter en liten stund om jag vill svara, men så ler jag vid tanken på hans varma och positiva röst och svarar. Han frågar hur jag mår och jag skulle inte kunna ljuga för honom även om jag ville, så jag säger bara som det är, att allt känns skit, att jag måste samla tankarna och att jag har insett att jag kastat bort en del av livet och att jag är rädd för att inte hitta det igen. Han undrar vart jag är och om han får komma och hjälpa mig att leta efter det. Jag skrattar och säger att jag är på stranden vid klipporna. Han lägger på. Jag känner hur en värme sprider sig genom kroppen när jag lägger ifrån mig mobilen och jag lutar mig ner mot handuken. Solen skiner i mina ögon så jag blundar och andas ut. I ett ögonblick känns allting bra, men sen kommer alla tankarna tillbaka.

 

Efter någon minut hör jag hur någon lägger sig bredvid mig. Jag öppnar ena ögat och kisar besvärat åt sidan. "Hej" säger personen och ler ett brett och blendvitt leende. Jag reser mig hastigt upp och ser förvånat på honom utan att förstå hur han hunnit hit på så kort tid. Han säger att han redan visste. Han sätter upp sitt långa, svarta, silkeslena hår i en hästsvans och kollar mig sen in i ögonen och frågar igen, trots att jag redan svarat, hur jag mår. Jag tar upp en sten och kastar den mot havet samtidigt som jag ser bort mot horisonten, precis som om vågorna skulle kunna svara på frågan åt mig. Det kommer nog bli bättre svarar jag för att inte förstöra stunden helt och hållet. Han ser ut mot havet med mig och efter några minuters tystnad erkänner han att Saga redan berättat allt. Jag blir inte arg, utan tycker snarare det är skönt att slippa förklara allt själv. Vi sitter tysta ett tag till. De förädiska tårarna trillar sakta ner för mina kinder. Han ser bekymrat på mig och sträcker sig mot mig för och ger mig en stor kram. Han stora bamsekram känns som vanligt alldeles underbar, men den här gången är det annorlunda. Det kittlar liksom till i magen. Jag försöker torka bort tårarna så gott det går och gör ett försök till ett skratt. Han ser på mig med samma bekymrade blick och rynkade panna.

 

"Vet du vad vi gör?" säger jag som en avledningsmanöver. Han rynkar på ögonbrynen och frågar vad. "Vi springer ut i vattnet". Jag kollar ut över havet och känner hur det ropar på oss att komma. Han tänker sig om och kollar ner på våra kläder. Luften är varm så jag skakar bara på huvudet och reser mig upp för att sedan rusa ner mot stranden och det blåa vattnet. När jag kommer ner till standkanten och känner hur det iskalla vattnet snabbt kyler ner hela min kropp, vaknar han ur sin förvåning och springer efter mig. Jag ler mot honom, men inser snabbt att han inte kommer stanna vid strandkanten, så jag vänder mig om och försöker springa ut i det tunga vattnet. Det är försent och jag känner hur hans kropp kastar sig över mig och i nästa sekund är jag under vattnet. Hela kroppen fryser till is på en millisekund och jag kastar mig upp till vattenytan och drar in ett stort andetag. Hans huvud kommer upp ur vattnet och han gapskrattar. Jag skriker och skvätter vatten i hans ansikte. Vi skrattar båda två. Dels åt oss själva, men förmodligen också på grund av adrenalinet efter den snabba nerkylningen. Jag skakar och han visar fram sina vita händer, så vi skyndar oss upp. Luften har kylts ner av kalla vindar och en skugga har lagt sig över stranden. Jag springer upp till våran plats och kramar om mina knän. Han kommer efter och kastar sig ner på platsen bredvid. Våra läppar har blivit blå och vi hackar tänder. Vi rotar runt i våra väskor och letar efter något torrt.

 

"Ska vi gå hem?", frågar han och jag fnissar och nickar överdrivet.