Har en känsla av att jag vill något, men jag vet inte vad. Har du någonsin känt så? Kanske inte. Det har något med mitt fokus att göra. Vet inte om någon kan relatera, men ibland är det som att människor tävlar med en, utan att man riktigt märker det, förrens man själv spurtar allt man kan för att komma framför och man ställer sig frågan: Vad i alla dagar gör jag här, och hur kunde jag plötsligt hamna mitt i ett lopp? Det är som om man joggat en liten mysig träningsrunda för sig själv och sen så börjar någon plötsligt springa bredvid en och utmana en till tävling. Kanske är det så livet fungerar på vissa plan i samhället, men det finns områden i mitt liv där jag verkligen inte vill finna mig själv i konkurransposition. Som när det kommer till att tjäna Gud. Kanske en självklarhet, men jag insåg precis det här för bara någon dag sedan.
Det finns tyvärr människor som har irriterat mig. Jag vet. Jag är en syndare, men varför inte vara helt ärlig när man ändå är inne på temat. De här människorna har liksom varit en sånn där trigger, som bara får känslorna att skjuta upp i taket. Spelar ingen roll hur mycket jag har tyckt om dem, kom det att handla om något religiöst så var det som om alla nervtrådar reagerade med elektrochock. Många gånger kände jag, att de liksom sög ut all den längtan jag hade att göra saker för Gud. Ibland kändes det som om drömmar lades ner i mig, men i det jag utalade de för dessa människor, försvann min egen motivation och istället såg jag handfallet på hur de bara växte i sina egna arbeten för Gud. Jag har under en längre period verkligen brottats med mig själv och undrat om det kanske handlade om någon slags avundsjuka hos mig. Jämförelse av någon sort, som alltid fick mig att känna mig som om jag inte var bra nog att göra saker för Guds rike. Det var bara något som de där duktiga människorna klarade.
Sen var det som om Gud slog mig i huvudet med en tanke när jag satt på bussen här om dagen. ”Men Julia, tror du att det här är en tävling eller?”. Det var något som fick mig att tugga. Vad hade jag gett mig in i egentligen? Problemet låg inte hos de där personerna, eller min egen oförmåga, problemet låg i att jag haft en antingen-eller-mentalitet. Antingen ska jag göra det här, eller så ska någon annan göra det. Må bästa man vinna prosjektet. Varför skulle andras arbeten hindra mig ifrån att utföra mina? Jag hade låtit andra människor distrahera min personliga joggingtur med Gud, och förvirrat det hela till en tävling. Så fruktansvärt onödigt om du frågar mig. Jag kan väl fortsätta att jogga här i min egna takt, utan att se mig om på alla andra. Gud har ju trots allt gett oss samma uppgift om att sprida hans kärlek, så att vi är fler som kämpar mot samma mål, är egentligen ett sammarbetsprosjekt och inte ett race. Tog nog allt för lång tid för mig att fatta det där. Men nu tar jag i alla fall steget. Jag vet inte riktigt vart det kommer landa, men ett steg är ett steg påväg någonstans. Så den här gången ska jag inte låta mig distraheras. Bara springa min joggingrunda, mot samma mål som alla andra kristna bröder och systrar. Tillsammans med dem, inte mot dem.
