Vad är det egentligen att fylla livet? Är det inte så man brukar säga, att livet är en canvas som du ska fylla ut. Somliga håller marginalen fritt från kladd, medan andra ser till att färglägga ända ut i kanten. Jag har hela mitt liv velat fylla den där ramen med perfekta penseldrag. Exakta, precisa och detaljerade penseldrag. Tryggt innanför de färdigsatta linjerna. Jag är nog en av de där marginalmänniskorna, en sånn som vil ha en centimeter eller två till kanten. Vad säger det om mig som människa? 

Minns bildlektionerna i högstadiet. Satt alltid där med tusen ideer, frustrerad över lärarens strama uppgifter och snävra tidsramar. Försökte alltid göra det så verklighetstroget som möjligt, utan att överse en enda skugga. På andra sidan klassrummet satt en vän till mig. Hon blev alltid färdig först. Det var något fritt och ledigt i hennes sätt att använda konstinstrumenten. Hon andades liksom ut färgerna över hela papperet och sen fick det bli som blev. Läraren kallade henne för slarvig, men jag tror han missförstod hela grejen. För medan jag satt där och knotigt försökte avbilda varje liten detalj av verkligheten, utan någon som helst förutsättning för att faktiskt bli färdig, hade hon redan gjort ett personligt avtryck som inte kunde göras om. Det blev liksom till där och då, utan några hinder, format av omgivningen i det ögonblicket det blev till, men nytt och unikt. Hon fyllde alltid pappret. Jag satt alltid kvar med något halvfärdigt. 

Det händer något när tanken går från att vara en flytande tanke till att formas i mina händer. Någonting vackert förvinner. Något i det fria går liksom förlorat när man försöker fånga det. Kanske är det något med mitt sätt att kramaktigt hålla om pennan, som om jag försöker tämja den. Har alltid huvudet fullt av drömmar och insiration, men lever livet långt ifrån kanterna på tavlan. Varför lär vi oss egentligen att rita innanför linjerna i målarböcker? Varför lär vi oss att stryka under svar med två sträck i matteböckerna. Är det för att vi är lättare att styra då? Det är lättare att forma oss efter behov. Eller är det bara för att skilja de som sitter koncentrerat med kritan stadigt i handen från de som drar den okontrollerat över gränserna? Kanske skillnaden ligger i vad vi uppfattar som vackert. Hur kommer det sig att både naturalistiska skildringar av verklighetstrogna landskap från 1800-talet och modern konst med färger kastade om varandra på en vit duk, kan kallas konst? Farscinationen för det kontrollerade och detaljorienterade och beundringen av gränsöverskridning och frihetsgöring. Ett intressant koncept, är det inte? 

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej