När jag gick ut 9:an klippte jag av mig håret. Det hade växt ner till naveln och när jag sagt farväl till min barndom och var redo för att ta ett steg mot något mer vuxet, lät jag frisören klippa det till strax över axlarna. Det var som om jag ville klippa bort den gamla historien för att göra plats för en ny. Se hur livet förändras tillsammans med frisyren. Jag färgade det också. En ny start kräver en helt ny människa..typ.. Jag började med svart och lät färgen sakta ljusnas i takt med att det växte ut de där tre åren. Shit vad fort de gick, de där åren. Och shit vad fort det växte, det där håret. På studentbilden står jag där med lockarna långt ner till magen igen, något mörkare då. Klar för ett nytt kapitel. Märkligt det där, hur jag låtit det gå mindre och mindre tid mellan varje ny start. 9 år med grundskola och sen baam, 3 år och jag är redan uttråkad. Fast samtidigt är det väl samhället som står för just den övergångsfasen.
Jag klippte i alla fall av mig håret igen. Ännu kortare den här gången. Helt upp till öronen. Visste i min själ att den här nystarten skulle bli ännu mer dramatisk än den förra så jag behövde väl ytterligare några centimeter att gå på. Sen åkte jag med en naken nacke till Norge. Det är konstigt hur mycket av sin själ man kan lägga i sitt hår. Det var som om jag formades efter håret istället för att forma håret efter mig. Samtidigt sa det något om ett nyvunnet självförtroende. En slags optimism. Det tog ett halvår. Från 3 år på gymnasiet till ett himla halvår. Sen var ångesten tillbaka. Så jag tog mina saker och flyttade närmare stan.
Där blekte jag håret. Behövde något nytt. Något ljusare. Var trött på att folk kommenterade att mitt hår var så svart. Som om alla mörka tankar låg intrasslade i håret. Tror inte de blonda slingorna och den avfärgade utväxtranden såg så mycket bättre ut. Men de slutade i alla fall kommentera. Och håret började ju växa igen. Lite saktare den här gången för håret mår sällan så bra av kemikalier. Sen flyttade jag igen. För att komma fram till att jag är inte är bra på att vara ensam, och ett ljusare hår håller inte mörka tankar borta. Så jag flydde från Norge. Gav upp hela skiten. Åkte hem. Kom på att det finns fantastiska människor i mitt liv och att de var värda en bättre version av mig.
Jag klippte i alla fall av mig håret igen. Ännu kortare den här gången. Helt upp till öronen. Visste i min själ att den här nystarten skulle bli ännu mer dramatisk än den förra så jag behövde väl ytterligare några centimeter att gå på. Sen åkte jag med en naken nacke till Norge. Det är konstigt hur mycket av sin själ man kan lägga i sitt hår. Det var som om jag formades efter håret istället för att forma håret efter mig. Samtidigt sa det något om ett nyvunnet självförtroende. En slags optimism. Det tog ett halvår. Från 3 år på gymnasiet till ett himla halvår. Sen var ångesten tillbaka. Så jag tog mina saker och flyttade närmare stan.
Där blekte jag håret. Behövde något nytt. Något ljusare. Var trött på att folk kommenterade att mitt hår var så svart. Som om alla mörka tankar låg intrasslade i håret. Tror inte de blonda slingorna och den avfärgade utväxtranden såg så mycket bättre ut. Men de slutade i alla fall kommentera. Och håret började ju växa igen. Lite saktare den här gången för håret mår sällan så bra av kemikalier. Sen flyttade jag igen. För att komma fram till att jag är inte är bra på att vara ensam, och ett ljusare hår håller inte mörka tankar borta. Så jag flydde från Norge. Gav upp hela skiten. Åkte hem. Kom på att det finns fantastiska människor i mitt liv och att de var värda en bättre version av mig.
Så jag klippte lugg. Ville inte känna igen mig själv för ett tag. Ville att andra skulle se på mig annorlunda. Ville klippa bort allt som gjorde ont, alla misstag, allt man ångrar. Det måste ha hjälpt för jag var tvungen att presentera mig för nästintill varenda människa jag träffade. Men det blev också en rensningsprocess. Var ju tvungen att klippa den där luggen var och varannan vecka för att den skulle stanna sådär. Samtidigt som den första klippen av luggen blev lite av ett missöde och satte några spår i form av kortare hårstrån på helt fel ställe på huvudet. Men kanske var det meningen, för nu kunde jag ju se hur misstaget på huvudet sakta växte ut, tillsammans med alla andra misstag. Luggen däremot, den som skulle bevaras kort, den tog jag hand om. En läkande process. Och jag åkte tillbaka till Norge. Flyttade för fjärde gången på 2 år. Lät håret växa ut. Lät luggen hållas kort.
Sen kom sommaren och allt blev bara bra. Bättre en bra. Solen kom tillbaka och jag innsåg att jag inte var någon annan längre. Hittade bilder från när jag var 4 år och såg att jag hade samma frisyr då som nu. Jag var mig själv igen. Tillbaka på en plats jag hade glömt, men som jag egentligen är rotad i. Så vad gör jag nu. Låter det bara växa ut. Naturlig råttfärgad. Långt, på väg ner mot magen. Och luggen då? Den får leva sitt eget liv. Ibland är den kort, ibland allt för lång. Får ofta frågan om jag sparar ut den. Jag vet inte än. Har inte bestämt mig. Det är ingen stress. Behöver ingen nystart just nu. Vill bara leva en liten stund. Utan att känna att jag behöver något nytt. Kanske har min själ funnit sig till rätta. Hittat hem. Ångesten är i alla fall svagare, ropar hest från långt där borta, men den skrämmer mig inte längre. Så jag behöver inget mer just nu. Ska nog bara låta håret vara, för en liten stund.
Kommentera