Jag undrar när man går från att vara realistisk självkritik till en tvivlande kreativ stoppkloss. Sedan i sommras har jag haft en dröm om att starta upp en liten grupp som en slags påbyggning av det jag gjorde år 2016 när jag satte upp en teater. Inte ett stort prosjekt, men en liten kreativ bibelgrupp som jobbar för att styrka unga tjejer i deras kristna liv. En samhörighet där man uppmuntrar och stöttar varandra och delar visdom och livserfarenhet mellan äldre och yngre generationer. Problemet är bara att det här inte har skapat sig själv. Jag vet, det gör sällan det. Men vid tidigare tillfällen när jag har haft specifika drömmar kring olika prosjekt, så har ingångsdörrar öppnat sig själv. Jag har aldrig måstat fråga mig själv om jag haft kompetansen att utföra prosjektet för någon annan har alltid validerat mitt arbete. 
 
Nu ska jag vara ärlig och säga att jag inte direkt har kastat fram mina ideer för folk, så att de har haft möjlighet att validera det, men jag har försiktigt kommit med förslag som inte har tagits emot direkt och med entusiasm. Det är exakt det som får mig att ställa mig frågan. För det går ju inte att förvänta sig att andra ska dela ens vision direkt. Ibland är det så, men det kan inte alltid vara så. Dessutom tror jag att Gud jobbar på olika sätt i olika situationer och ett vanligt misstag som man gör är just att man förväntar sig att han ska göra på samma sätt varje gång. Man vill att han talar till en på samma sätt, sänder samma människor, kommer till samma plats, öppnar samma dörrar. Men Gud är mer kreativ än så, och han vet att lärdom hämtas ur utmaningar. Så att bara använda andras respons som utgångspunkt när man vill värdera sina ideer, är väl inte helt effektivt. Kanske måste jag hitta något slags inre mod, där jag vågar ta steget ut och göra något trots rädslan för att bli avvisad och misslyckas.
 
Frågan kvarstår ändå. Varför ska jag göra det? Vad är mina motiv? Finns det inte andra som är mycket mer kvalificerade? Borde jag få fler saker i mitt liv på plats innan. Jag menar, att gå regelbundet i kyrkan kan ju vara en bra början. Om jag inte ens är villig att bidra i de prosjekten som redan finns, är det verkligen smart av mig att sätta igång ett eget prosjekt då? Det är svårt för mig att avgöra. Drömmen lämnar dock inte. Och kanske, kanske är det en indikator nog. Den där frikyrkliga "gå ett steg i tro" är ändå svår att anpassa till verkliga livet, för man måste tjäna innan man förväntar sig drahjälp från andra. Och det finns fler sätt att tjäna människor på än att starta upp något man själv tror på. Kanske ska man bara nöja sig med att stötta någon annans dröm.

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej