Nu ska jag berätta något vackert, men också mycket sorgligt. Något som man kan fälla en tår för, både med ett rörande leende på läpparna men också med smärta i sitt djupaste hjärta. Det ska inte gå på rim för det är alldeles för unikt för det. Det är unikt vanligt, men jag kommer förmodligen aldrig stöta på något jämförbart. Det handlar om några förlorade själar. Själar, en gång vita som snö. Själar som har smält och nu väntar på att få torka ut. Själar som växer och gror. Själar som läker smutsiga sår.
En kallar jag för spöket och honom har du kanske hört om förut, men se, historien är ibland viktigare än slutet. Slutet är nämligen inte satt förrän historien är över. Spöket har ett stort, pumpande hjärta som bär på mångas sorg. Hjärtat har krympt i kramper och börjar nu hårdna till en grå tungmetall. Påverkare till ett varningsfullt miljöproblem.
En annan kallar jag lyktan och även han har förtjänat tidigare ord. Men lyktan är en gåta som inte kan beskrivas nog. Lyktan är en ledande låga, men lågan är gömd och kan brinna ut och en lykta utan ljus är bara vass i kanten.
En tredje är en clown som förlorat barnens skratt. Han har ett skarpt sinne, som göms under den vita masken. Ett påklistrat leende över en skimrande tår har lurat publiken att clownen är tom, när den egentligen bara är trasig.
En fjärde heter påfågeln och han kan blända oss alla med sina vackra och färgglada fjädrar. Men med fjädrarna nere är påfågeln ganska dyster. Dens praktiga läte ger mig ingen chans att förstå mönstrets bakgrund. Allt det som visas är det som lyser, ändå ser färgen ut att falna. Påfågeln vill aldrig vara ensam för då börjar den tänka på liv och död. Därför går han aldrig rakt vår påfågel. Han bara irrar runt i en ring. Påfågeln kunde förut urskilja rätt och fel, men nu har kanterna avtrubbats och gränserna suddas tillsammans med den lystra färgen.
En femte är en vacker ros som kan få vilken plats som helst att se vacker ut. Hon blommar för det mesta och visar var det fina finns i det runtomkring. Hon har tålamod att vänta en hel vinter, samtidigt som hon är rastlös nog att hela tiden sträcka sig uppåt. Ibland somnar hon och vi undrar var hon är, men hon är alltid tillbaka med sin varma färg innan vi förlorar vårt hopp. Kommer du lite för nära hennes stam kan hon stickas, men håller du dig till den röda kärleken luktar hon av glädjens och fridens sötma, samtidigt som hon vittnar om en sprudlande vår.
En sjätte är ett träd. Hon växer varje dag till att bli något stort. Ibland strävar hon åt fel håll vilken kan göra henne lite krokig, men hon hittar alltid himlen tillslut vilket gör att hon håller sig grön. Hon ger ut ett syre som får luften att kännas frisk och på hösten fäller hon färgglada löv för att färga den dystra vardagen. Försiktig bör man dock vara för tar man skydd under henne för länge kan ett äpple falla i ditt huvud och det kan göra lite ont.
En sjunde är ingenting utom en krossad dröm. Han var bruten från början och bar på en smärta, medan han höll runt sig för att hålla ihop. En dag träffade han ett bandage som han först bara tänkte bloda ner, men allt eftersom tiden gick, lindades bandaget runt honom och han lät det hålla honom samman för han trodde det skulle läka honom. Sorgligt nog var bandaget täckt i giftig vätska så när hon togs av hade det bara strött salt i såren. Han lämnades kvar med ett blödande hjärta och ett förlorat hopp. Han hade förlorat styrkan när han överlät sig själv till bandaget, så när han var ensam kunde han inte hålla sig upprätt. Han frätes sönder inifrån och lät sitt skal frysa till is. Men efter all tid har isen smält och nu finns knappt något kvar utom ett sjunkande vrak. Ett vrak som så lätt kan brännas till botten. Ett krossat hjärta som har torkats på blod och nu håller på att smulas sönder.
Om du undrar vad det vackra gömmer sig, så är det i själarna. De är vackra från grunden för de är smidda av den skickligaste guldsmeden och de hade förmågan att binda människor ihop. Men det sorgliga tog överhanden och nu är vissa oanvändbara och andra vinglar fram och tillbaka. Men jag fäller en rörande glädjetår för de som fortfarande lever och tjänar för de kan bli hjältar. Sedan fäller jag en hjärteskärande tår för de som går förlorade, låt oss be att de kan putsas och uppfylla sin mening igen. För min kärlek till alla dessa själar är överflödig. Jag skulle ge allt för att visa de att det fortfarande finns hopp. För att visa att det finns en lön för den möda de gör sig. För att visa att det är värt att kämpa. För att visa de en kärlek, de bara finner hos Gud. Be med mig ikväll… och alla andra kvällar tills de alla står upp igen, omslutna av ett brinnande ljus…
En kallar jag för spöket och honom har du kanske hört om förut, men se, historien är ibland viktigare än slutet. Slutet är nämligen inte satt förrän historien är över. Spöket har ett stort, pumpande hjärta som bär på mångas sorg. Hjärtat har krympt i kramper och börjar nu hårdna till en grå tungmetall. Påverkare till ett varningsfullt miljöproblem.
En annan kallar jag lyktan och även han har förtjänat tidigare ord. Men lyktan är en gåta som inte kan beskrivas nog. Lyktan är en ledande låga, men lågan är gömd och kan brinna ut och en lykta utan ljus är bara vass i kanten.
En tredje är en clown som förlorat barnens skratt. Han har ett skarpt sinne, som göms under den vita masken. Ett påklistrat leende över en skimrande tår har lurat publiken att clownen är tom, när den egentligen bara är trasig.
En fjärde heter påfågeln och han kan blända oss alla med sina vackra och färgglada fjädrar. Men med fjädrarna nere är påfågeln ganska dyster. Dens praktiga läte ger mig ingen chans att förstå mönstrets bakgrund. Allt det som visas är det som lyser, ändå ser färgen ut att falna. Påfågeln vill aldrig vara ensam för då börjar den tänka på liv och död. Därför går han aldrig rakt vår påfågel. Han bara irrar runt i en ring. Påfågeln kunde förut urskilja rätt och fel, men nu har kanterna avtrubbats och gränserna suddas tillsammans med den lystra färgen.
En femte är en vacker ros som kan få vilken plats som helst att se vacker ut. Hon blommar för det mesta och visar var det fina finns i det runtomkring. Hon har tålamod att vänta en hel vinter, samtidigt som hon är rastlös nog att hela tiden sträcka sig uppåt. Ibland somnar hon och vi undrar var hon är, men hon är alltid tillbaka med sin varma färg innan vi förlorar vårt hopp. Kommer du lite för nära hennes stam kan hon stickas, men håller du dig till den röda kärleken luktar hon av glädjens och fridens sötma, samtidigt som hon vittnar om en sprudlande vår.
En sjätte är ett träd. Hon växer varje dag till att bli något stort. Ibland strävar hon åt fel håll vilken kan göra henne lite krokig, men hon hittar alltid himlen tillslut vilket gör att hon håller sig grön. Hon ger ut ett syre som får luften att kännas frisk och på hösten fäller hon färgglada löv för att färga den dystra vardagen. Försiktig bör man dock vara för tar man skydd under henne för länge kan ett äpple falla i ditt huvud och det kan göra lite ont.
En sjunde är ingenting utom en krossad dröm. Han var bruten från början och bar på en smärta, medan han höll runt sig för att hålla ihop. En dag träffade han ett bandage som han först bara tänkte bloda ner, men allt eftersom tiden gick, lindades bandaget runt honom och han lät det hålla honom samman för han trodde det skulle läka honom. Sorgligt nog var bandaget täckt i giftig vätska så när hon togs av hade det bara strött salt i såren. Han lämnades kvar med ett blödande hjärta och ett förlorat hopp. Han hade förlorat styrkan när han överlät sig själv till bandaget, så när han var ensam kunde han inte hålla sig upprätt. Han frätes sönder inifrån och lät sitt skal frysa till is. Men efter all tid har isen smält och nu finns knappt något kvar utom ett sjunkande vrak. Ett vrak som så lätt kan brännas till botten. Ett krossat hjärta som har torkats på blod och nu håller på att smulas sönder.
Om du undrar vad det vackra gömmer sig, så är det i själarna. De är vackra från grunden för de är smidda av den skickligaste guldsmeden och de hade förmågan att binda människor ihop. Men det sorgliga tog överhanden och nu är vissa oanvändbara och andra vinglar fram och tillbaka. Men jag fäller en rörande glädjetår för de som fortfarande lever och tjänar för de kan bli hjältar. Sedan fäller jag en hjärteskärande tår för de som går förlorade, låt oss be att de kan putsas och uppfylla sin mening igen. För min kärlek till alla dessa själar är överflödig. Jag skulle ge allt för att visa de att det fortfarande finns hopp. För att visa att det finns en lön för den möda de gör sig. För att visa att det är värt att kämpa. För att visa de en kärlek, de bara finner hos Gud. Be med mig ikväll… och alla andra kvällar tills de alla står upp igen, omslutna av ett brinnande ljus…
2 kommentarer
jag
18 Sep 2012 00:29
Men om du får klättra upp i trädets krona kommer inga äpplen längre, men det tar bara lite tid att komma upp.
Jag ber med dig, jag står vid din sida varje kväll, jag ber högt på stan, jag klarar inte hålla min tro inne mer, den vill bara komma ut, smitta av sig på alla dessa brustna männsiskor, Julia Julia jag vet inte vad jag ska göra av allt, det bara bubblar. Jag ringde krossade drömmar och sa några luddiga ord, jag vet inte vad som sjönk in. Just nu rinner stora stora tårar ner för dessa nyss så torra kinder. Detta är ingen metafor utan total sanning fastän duvet hur sällan de tittar fram. Varför så mycket trasor så mycket waist of storating som kan utföras. En gemensam nämnare är storasyskon eller starka ledartyper, människor som bara strålar av personlighet. Det finns en annan själ, en fjärilslarv som fortfarande är lite lite rädd för världen men som samtidigt är extremt redo för den. som behöver visa sina vackra färger så andra kan smittas av ljuset för vackrare fjäril finns inte. Jag vet inget finare än den och den har en stor plats för sannerligen flyger den mot rätt väg och drar med sig tusentals andra bort från mörkret för färgerna är för starka för att blekna och tron för stabil för att falna. Och all vishet. Och all kärlek. Och Julia vad ska vi göra! Vet du varför jag är så rastlös! För jag känner i luften att det händer något, det brinner massa ljus och tillsammans blir det en stor eld och jag vill inte att alla ska missa den, jag vill inte att någon ska frysas. jag grät så länge nu för som du sa så var detdär så sorgligt för det är sant. men jag tror på böner och jag tror på att det är något mer bortom skolor och kläder och töntiga vardagskärlekar för gud är mening och gud tar bort min rastlöshet när han dumpar eldar i händerna på mig. Och julia jag behöver dig också, för det är början på något stort. och jag vet att det låter osammanhängande nu men jag grät när jag skrev och jag kommer inte lämna dig för någon svag lykta, kanske om ett år eller två när den blivit en majbrasa istället. äh jag är trött. men Jag har aldrig känt så starkt förut att Gud är med och verkar just nu och att åh det låter bara klyshigt.
Edel
18 Sep 2012 00:34
jacob blev glad för att jag ringde och vi bad för alla du nämde på cellgruppen idag. alla fick skriva namn på de vi ville be för jag skrev 6 namn och de var dedär namnen. exakt. vi bad vid ungefär samma tid som inlägget skrevs. och efteråt kände jag en känsla som jag inte haft efter cellgruppen sen sjuan. Exakt dedär 6 själarna har betts för av många ikväll och de står kvar svart på vitt och det brinner det brinner. jag kanske inte behöver poängtera att jag inte läst inlägget innan.
Kommentera