I always tell myself to be better

Waking up every morning hoping that I'll escape yesterday’s mistake.

Still I go to bed with coffee stains all over that new white sweater.

Feeling guilty for every time I don’t live up to my own expectations confusing laziness with simply taking a break.

So sometimes this voice inside is trying to convince me to just settle.

But I can't.

Because my blood rushes through my veins and wakes up my heart, until it beats so hard that it reminds me of the ocean.

Like the how the waves keep coming back to the shore and it shakes me to the core, because I always got the vision, I just lack the motion.

So sometimes this voice inside gives me a never ending battle

I wish I could say something, but I end up speaking to the shadows on the wall

About how my soul screams at me that there's a bigger call

I'm looked up in a cage of all this insecurity

Why would my art matter when there's all those other people around doing so much better than me.

Maybe I'm just faking it.

Confused talent with some random luck and now I'm left without purpose like a hypocrite

That's the most important right?

Without purpose why should I even bother to write.

Still, I don't do it for applauds.

I don't need no standing ovations or confirmation of my work

It's not the audience I'm trying to win over it's just that voice in my head telling me that it's never good enough

That I should be better.

That I should be perfect.

I look in the mirror and smile at the sight

But when someone tries to capture the moment I get hit by a reality check as it unravels the scam.

I'm pretty enough for that familiar glass all right

But I should cover my face with my hands before I post it on instagram.

Although I shouldn’t really care, live as you preach they say

And I tell people all the time that no matter what we’re all okay

With smiles and natural lightning, there’s no need for make-up or filtering

Still I scroll down the feed wondering how all these beautiful people are managing

To be so much better

I don’t paint because I lack the originality

I don’t write because I lack enough personality

I don’t create because I can’t find a perspective that has individuality

I don’t live because I keep filling my head with excuses to why I can’t do any better

But I will tell myself the same thing tomorrow

That’s why I’m never fully taken over by sorrow

And so it will go on and on and on

Until I get better

Skjorta. Datorväska. Håret on point. Tuggummi. Tugga, tugga. Ögonen låsta til skärmen. Alltid skärmen. Tack och lov för teknologi. Den ultimata försvarsmekanismen. Almanacka framme. Ser buissy, så buissy ut. Hörlurarna i. Avskärmad. Från världen. Ansträngt uttryck. Tugga, tugga. 
 
Uniform. Sminkad. Solbrun. Så här det blir betalt. Håret utsläppt. Lockigt och vackert. Inte för vackert? Tuggar tugummi. Tugga, tugga. Stoppar händerna i backfickorna för säkerhets skull. Feminin. Respektingivande. Tugga, tugga. Men inte för feminin. Respekt.
 
Ensam. Två barn. Underhåll de. Leksaker, böcker. Underhåll. Allt under kontroll. Trygghet. Förklara. Le mot någon som förstår. Ryck till när högtalarna sätts på. Tugga tuggummi. Tugga, tugga. Allt under kontroll. Tugga, tugga. Så länge de ser på. 
 
Gul tröja. Lyser upp. Äter ensam. Obrydd. Tugga, tugga. En bok. Matchar tröjan. Inte som alla andra. Se ner i boken. Möter inte världen. Tugga, tugga. Unik. 
 
Bältet på igjen. Andas ut. Nervöst stirrande. Mustachen flyger upp och ner. Andas. Det värsta är över. 
 
På flygplatsen

Det är litet i byn där jag bor. Så fruktansvärt litet. Folket där tror att den är relativt stor. Att det de kan se är allt som finns och jag kan förstå att det verkar så. Den är ju så tjock och hög. Den solida mur som omringar oss. En mur du inte kan ta dig över. En mur du inte kan se bortom. Somliga tror att det finns något där på andra sidan. De hoppas på att komma sig ut härifrån en dag. Andra menar att det bara är idioti. Hur kan du tro på något du inte kan se? De ser bara en mur. Ett stort slut.

Vi vassar runt i skit upp till midjan här. Bokstavligt talat. Ingenting gammalt kommer ut och ingenting nytt kommer in. Vi går bara runt i en damm av smuts, sopor och skit. De flesta störs nog av det, men några mer än andra. Det är nog ändå lukten som är värst. Så medan några rullar runt i skiten så att säga, finns det andra som testar alla möjliga perfymer och tvålar för att lukta bättre. Utan större lycka som du kanske förstår. Har aldrig varit särskillt effektivt att tvätta sig i smutsigt vatten.

Ett hopplöst ställe att bo på menar många, men det är några av oss som har hittat en liten dörr. Jag är medveten om att det låter konstigt. Om det finns en dörr, varför står inte alla i kö för att komma ut? Det är en bra fråga. Ska jag vara ärlig är nog svaret ganska enkelt. Det är inte alla som tror att dörren kan öppnas, och det är inte för att ingen har berättat det för dem, nei. Folk pekar, vinkar, ropar och hoppar för att via andra vägen dit, men dem ses som galningar.

Kan den öppnas då? Jodå, jag tar mod till mig och vrider om handtaget. Jag ska säga dig att det som möter mina ögon på andra sidan, inte kan beskrivas som annat än fantastiskt. Jag kan inte se allt, men bara lukten får mig att inse att det måste vara fantastiskt. Det är ett vackert land med de friskaste, grönaste landskapen du någon gång kan tänka dig till. En klarblå himmel med en lysande sol och doften av blommor fyller luften. Färska frukter överallt. Vi snackar absolut paradis och mitt i detta vackra land, ett ståtligt, usmyckat palats. Det skiner magiskt i solljuset och jag får en sånn där övermäktig känsla när jag står framför det. Där bor kungen. Han som egentligen regerar över hela landet.

När jag går några steg ut kommer jag till en flod. En vacker glittrande flod, med klart, friskt vatten som ger ifrån sig ett fantastiskt lugnande ljud. På andra sidan floden kan jag se porten till palatset. «Tillträde förbjudet för smutsigt folk». En skylt står ivägen. Här är jag med mina smutsiga kläder och förfärliga lukt. Jag kommer ju i princip från en kloak. När jag ser det kristallklara vattnet vågar jag inte ens gå i närheten i rädsla för att föroränsa det till det samma, grumsiga vattnet som där jag kommer ifrån. Men i det jag ska vända mig om för att gå tillbaka, seglar en mann mot mig i en båt på floden. Han ropar åt mig att komma. Jag förklarar att jag är för smutsig, men han ler bara vänligt och räcker mig handen.

Han drar upp mig i båten. Tar fram en röd tvål som jag tvättar mig med. Ber mig skölja mig i floden. Så jag hoppar ner i bäcken. Doppar hela kroppen. Kommer upp igjen på andra sidan. När jag ser ner på mig själv får jag en total chock. Inget spår av smuts, damm eller lera. Jag vänder mig mot mannen i båten och frågar honom om den underbara doften. Ett leende sprider sig på hans läppar. Det är jag, som luktar rent. Jag faller ner på knäna och känner hur tårarna trillar ner för mina kinder. Glädje och tacksamhet fyller mig när mannen pekar upp mot slottet. Jag reser mig upp och springer eksalterat mot den stora vackra porten.

Där står han i öppningen. Den mäktiga kungen. Skinande vit, fläckfri och obeskrivligt vacker. Jag böjer huvudet och hälsar med respekt, men han slår armarna runt mig och säger med tårfyllda ögon att han har längtat efter den här dagen. Vid hans tron, förstår jag allt.

Länge innan byn blev fylld med skit och sjukdom, ja innan muren sattes upp för att skilja kungens vackra rike från den lilla byn med allt folk, var byn, kungen och alla människor en del av denna fina naturen. Alla gick runt friska och väldoftande, och kunde njuta av allt det vackra som kungen hade gett dem. Men så en dag började folket att slänga sopor i det friska vattnet. De föroränsade skogen med giftiga kemikalier som de använde för att få fram sina egna dofter. Snart började skit att sprida sig i kungariket och naturen skadades mer och mer. För att beskydda det resten av riket från folket var kungen tvungen att bygga en mur runt dem som isolerade det som var förstört. Därför blev människorna instängda i sin egna kloak och det var ingenting de kunde göra för att undgå skiten. Den växte sig bara större och större och lukten blev bara värre och värre.

Kungens hjärta var förkrossat. Vad är en kung utan sitt älskade folk. Om det bara fanns ett sätt för människorna att tvätta sig rena, så att de kunde komma tillbaka till kungadömmet. Men det var inte en ren människa i hela byn och det fanns inget sätt att bli ren på. Kungen lät därför sin son som lik sin far var helt ren och fläckfri, färga bäcken med sitt blod och förvandla den till att kunna rensa bort skit om och om igjen. Prinsen som hade allt, och var utan skuld, betalade priset för att människorna skulle kunna komma tillbaka till kungen. När han steg upp ur floden hade den skapat en tvål som kunde tvätta bort varje fläck.

Jag kunde inte stanna i här. Det är för många i byn som behöver höra dessa fantastiska nyheter. Kungen förbereder en stor bröllopsfest för prinsen. En fest där alla som känner kungens son kan komma till palatset för att stanna. Prinsen kan bli vän med alla, men det är upp till var och en att ta sig tid för att lära känna honom. Jag frågar vad jag borde göra när jag kommer tillbaka. Jag repeter orden för mig själv hela vägen tillbaka. Ren, berätta, ren, berätta. När jag kom till floden står prinsen klar vid båten, men jag är för fokuserad på orden att jag går förbi, in genom dörren och rätt tillbaka till skiten.

Den första personen som jag träffr är en gammal vän. Du brukar kunna hitta henne där smutsen samlas upp, leendes med tänder svarta av dricka. Hennes andedräkt luktar död och hon stannar hos de som luktar värst tills hon är genomsyrad av deras doft. En av de som rullar sig runt i skiten. Jag minns att jag borde hålla mig ren, så när jag ser ner på mina fötter som redan har börjat få en obehaglig brun färg, förstår jag att jag inte kan gå för nära henne, för att undgå flera fläckar. Jag håller därför avstånd när jag ropar till henne att hon borde gå och tvätta sig om hon ville komma bort härifrån. Hon ser på mig och går vidare. Det finns inget hopp för henne.   

En båt seglar förbi mig och där sitter prinsen. Han frågar om jag ville komma upp och sitta tillsammans med honom. Det behövs inte. Jag har visserligen fått lite skit på fötterna, men jag klarar mig annars ganska bra. Jag tar försiktiga steg vidare när jag plötsligt snubblar på ett bananskal. Jag reser mig med en stor fläck och hon från förut, kommer springande fram till mig och frågar om jag behöver hjälp. Jag pekar på henne. Nei. Inte av henne. Men hon borde tvätta sig. Hon ser på mig och går vidare.

Då kommer prinsen seglande förbi igen. Den här gången ger han mig ett brev. Här har du kära du. Supert! Jag ska gå och ge det till henne med en gång, hon behöver det verkligen. Jag springer till henne där hon står med sina smutsiga vänner. På vägen går jag igenom en sophög. När jag kommer fram till henne har håret börjat lukta rutten fisk. Ett brevt till deg. Från en som kan tvätta dig. Det funkar, jag lovar, jag har själv gjort det! Jag räcker henne brevet, utan att ha läst det. Hon ser på mig med fingrarna över näsan och går vidare utan att ta emot. Suck.

Den rena båten kommer för tredje gången seglande förbi mig och den här gången frågar prinsen om jag inte har lust att prata lite med honom. Jag svarar att jag inte har tid, att jag är för upptagen med att hålla mig ren och berätta för andra. Han säger att han bara vill ha en liten stund tillsammans med mig, men jag hälsar att det är ok, att jag redan har träffat honom en gång. Jag har andra saker att prioritera nu. Han seglar vidare.

När kvällen närmar sig har leran stigit upp till midjan igjen. Tänker att jag i alla fall ser ok ut i ansiktet. Går med näsan i vädret för att inte smutsa ner mig mer. När jag stöter på människor säger jag att de måste tvätta sig. Bara se på mig, beviset på att det går att bli ren. De skakar bara på huvudet. Varför vill alla gå runt och vara smutsiga förutom jag?

När morgonen kommer seglar båten förbi igjen, till min förvåning sitter hon där i båten och vinkar med ett leende på läpparna. Hei du, kom, hoppa upp i båten. Det mest fantastiska har hänt! Där sitter hon, byns smutsigaste tjej och säger till mig med ren näsa, att hoppa upp i båten. Jag ser på klockan. Det är tid för brölloppet. Jag skyndar mig till dörren och hoppar över bäcken för att ställa mig i kö. Framför mig står hon. Jag fnissar för mig själv. Tror hon att hon kommer in, så smutsig som hon varit. Hon är dock otroligt ren nu då. När hon kommer inför kungen och hans son brudgummen, får hon en kram och blir visad vägen in. Är det så enkelt att komma in, är det i alla fall inga tvivel om att jag kommer att passera.

Jag går med självsäkra steg mot dörröppningen när kungen stoppar mig. Jag kan inte komma in. Inte så som jag ser ut. Men.. Jag har ju nästan ren näsa. Och hon då? Hon känner brudgummen och han fick tvätta henne ren. Men det gjorde ju jag också? Kungen vänder sig mot prinsen. Känner du henne? Nej. Men va? Han kom ju förbi flera gånger i båten. Prinsen ser på mig med sorgfull blick och säger:

«Ja, jag frågade om du ville ha hjälp att hålla dig ren, men du sa nei. Du trodde att du kunde klara det själv, därför ser du ut som du gör nu. Ingen kan förbli ren utan mig. Jag frågade om du ville läsa mitt brev, men du tyckte inte att det för dig så du gav det bara vidare. Jag är den ända räddningen för alla. Ingen kan rädda sig själv. Jag frågade om du ville prata med mig, men du sa att du inte hade tid. Hur kan du lära känna mig utan att spendera tid med mig? Det är skillnad på att känna till mig och att faktiskt lära känna mig».

Så stängdes dörren till det fina palatset och här stod jag. Ensam, smutsig, stinkande och äcklig, med ljudet från de lyckliga människorna där inne som har det alldeles underbart. Försökte göra något i egen makt för att förtjäna min invitation. Istället för att göra det enklaste. Lära känna han som redan gjort allt för att jag skulle ha det bra. 

Liknande inlägg