Hursomhaver.blogg.se

För en vecka sedan pratade jag med en tjej för att reda ut hennes ångest. Jag kokade lite te och satte mig ner i soffan brevid henne. Det gör något med hela ens uppmärksamhet när man har en varm kopp i händerna. Kanske därför hela fikafenomenet är så uppskattat. Det handlar inte om det du har på tallriken, men det har liksom ett symbolvärde. Som om den där koppen eller kakan är ett kontrakt på att "nu har du min fulla uppmärksamhet den här stunden". Det är i alla fall det jag brukar göra om jag avsätter tid för att bara lyssna på någon. Koka en kopp te och sen säga: "varsegod, fire away".

 

Den här gången tog jag upp mobilen och satte alarmklockan på 10 min. Sen sa jag: "Nu får du 10 min på dig att bara klaga utan att jag avbryter, sen hittar vi en lösning på problemet". Jag har nämligen en tendens att komma med lösningen med en gång. Jobbar lite med den där "lyssna förstående"-delen. Det är väl menat, men har lärt mig att en bra lyssnare gärna ska fokusera på att lyssna. Inte avbryta. Så jag gav henne 10 min av min tystnad. Lät henne förklara varje liten oroande tanke. Hon ville vara smartare, snällare, sundare och snyggare. Yes, vi snackar de 4 prestations-s:en. För är det inte någonstans precis de grejerna som vi alla strävar mot. Fast snyggare-delen håller vi nog tyst om, den får bara spegeln tåla när vi missmodigt vrider och vänder på oss för att kritisera från alla vinklar. 

 

10 min gick skrämmande fort. Är det inte lätt så, när vi lägger all vår uppmärksamhet på att bara klaga. Tar du dig tid att leta efter negativitet i ditt liv, lär du nog kunna sitta ett tag. Klagan är ju trots allt det svenska kallpratets guldgruva. Vi gick i alla fall över till fas nummer två. Vad är lösningen på problemet? En otroligt relevant fråga. För hur många gånger har jag inte själv suttit med tankarna i den där galna evighetsåttan och inte sett något slut på prestationsångesten. För mig har det handlat om en inställning och fastän den naturligtvis inte alltid håller ångesten på avstånd, har den ändå varit till stor hjälp. Jobbar jag mot att bli en smartare, snällare och sundare människa? Ja? Dåså, vad mer kan jag förväntas göra. Har jag satt upp rimliga mål, som jag följer, då gör jag ju mitt bästa och det kommer att ge de resultat det förtjänar. Nej? Nej men då är det bara att börja göra det. Varje ny dag är ju en ny chans, hur klychigt det nu än låter. Misslyckades jag? Jahapp, då lärde jag väl någonting av det också. Värre en så är det ju inte... fastän man kanske inte tar det så enkelt i praktiken. 

 

Sen så handlar det inte om mig själv i slutändan. Om jag vänder på perspektivet och tänker på att mitt liv ska gynna andra och ära Gud, ja då är det plötsligt inte lika viktigt att vara störst, bäst och vackrast. För ett halvår sedan var jag säker på att jag inte skulle klara av lärarutbildningen här i Norge. Det kändes bara helt och hållet omöjligt. Så jag sa till Gud att om han tyckte att läraryrket var något för mig, då fick han se till att jag blev godkänd. Allt jag kunde göra var att plugga till min bästa förmåga, sen låg ansvaret på honom. Om jag nu inte var tillräckligt bra på det jag gjorde, kunde det ju ändå inte vara meningen att jag skulle jobba med det i framtiden. Och ett mirakel måste ha inträffat för trots att jag var borta från skolan i en månad, och trots att jag grät mig igenom varje arbetskrav och trots att jag skrev på nynorska för första gången i mitt liv, fick jag ett betyg som jag varit lika nöjd med om jag studerat i Sverige. Det finns en trygghet i att veta att man har fått talanger i det man är menad för. Jag är verkligen helt värdelös på att sälja saker, jag betaler hellre pengar än att pracka på andra människor saker de inte vill ha. Så tack och lov hade jag nog aldrig lyckats särskilt bra i buissiessbrachen, vilket gör att jag aldrig kommer slösa bort mina talanger på fel saker. Kanske en långsökt förklaring, men jag hoppas ni fattar. Ett villigt hjärta, leds på rätt vägar.

 

Vi bestämde oss för att göra en plan, en livsplan, när vi letat lösningar en liten stund. Hon räknade upp 7 rädslor och sen skrev vi ner saker som kunde framkalla denna känsla och förslag på hur hon kunde bemöta de. I know, veldigt pedagogiskt. Jag tog tillochmed fram en liten fickkalender och smileyklistermärken som belöning. Tacksamhet, strategisk bön och bibel-läsning, bra rutiner och planering är extremt hjälpsamma grundstenar när man ska bygga upp ett ångestdämpat liv. Tro mig, här pratar jag utifrån erfarenhet.

 

Men de tankarna som träffade mig efter att samtalet var slut och vi gick till varsitt rum var behovet som finns hos så många ungdomar idag. Vet ni tillexempel att 13 åriga tjejer går runt och kallar varandra för hora? Här tror man att samhället har moderniserats, men nejdå, tjejer ser till att upprätthålla traditioner som skadar de själva. Utseenden kommenteras och svagheter pekas ut. Skolan bryter ner själförtroendet hos eleverna så att de vänder sig mot varandra och trampar på varandras huvuden för att komma högre upp. Konkurras. Kritik. Egoism. Alla dessa underbara ungdommar med så mycket potensial, formade av ett kallt och distanserat samhälle där näthat är sådant man får räkna med. Ingen höjer ens på ögonbrynen när jag påpekar de kvinnoförnedrande orden som används i skolorna bland elever. Så jag skrev ner en liten reflektion. Ett desperat rop till människors hjärtan:

 

 

Tänk om man verkligen hade gett sig hän till det. Att bara böja sig till marken och börja bära. Lyfta upp människor från fötterna. Stråla ut positivitet. Lägga ifrån sig kritik och missnöje. Hade det inte varit intressant och se vilken makt det kunde haft. Att sprida uppmuntran till allt runt sig. Hade man kunnat förändra något då. Hjälpt en enda. Gjort samhället en liten grad varmare. Går det? Att fokusera lite mer på de runt en, istället för en spegelbild eller det filtrerade ansiktet på snap-chat. Kanske kunde fler hitta ut ur ångesten då. Om så bara för en liten stund...