Jag vet inte vad jag ska göra. Allt inom mig vill bara springa därifrån. I ett läge där ingen är rätt, men en är fel. Alla är emot fel, vad är då rätt att göra? Stå upp för fel? Stå emot fel? Ignorera? Stå upp för den andra?

Jag drömmer om dig ibland, fast i mina drömmar ler du. Jag har aldrig varit kär, men jag vet vad kärlek är. Jag ser på hur de andra beter sig. För de är det som en dricka som får de att gå från att jubla och dansa till att deppa och gråta till att skratta och sjunga. Ibland blir de alldeles galna. De upprepar samma namn igen och igen och igen. Blinda som mulvadar luktar de sig fram och finner att alla dofter luktar som blommorna på ängen. De är fyllda av ett bubblande brus och det får de att se så lyckliga ut. Ändå sitter de och håller sig om hjärtat och gråter över smärtan, låter blodet droppa och säger att livet är för hårt. Det ger de anledning att lyfta ifrån sorgen ändå styrs de av gravitationen och svävar nära marken.

Jag sympatisera men jag känner ingen empati. Jag har aldrig känt så. Jag känner inte så. Jag känner ingen längtan om att få vara i ditt sällskap. Jag älskar dock livet när jag är där. Jag känner inget behov av att ha din uppmärksamhet, men efter att jag fått den stannar känslan i evighet. Jag tänker inte på dig med vilja och du bleknar alltid ur mina drömmar. Jag får aldrig hjärtattack när jag ser dig eller elchock när någon nämner ditt namn. Ändå ser jag dig framför mig ibland, ibland när jag inte har något att tänka på. Jag tycker om dig, men inte mer än det, ändå känner jag för dig som för ingen annan. Jag tror jag byggt upp min egen fantasi. Du är nog inte du i mina drömmar. Kan det kallas blind? Det kan det väl inte? Jag har inte någon förgylld bild, jag har bara en rundare bild.

Ibland tänker jag att min hjärna spelar mig ett spratt. Kanske vill den lura mig att falla för min egen teori. Jag är inte kär. Jag vet inte ens vad kärlek är.