Vitt, vitt, vitt… När Leopold öppnar ögonen är allt han kan se en dimma av vitt. Någonting svider och bultar i bakhuvudet och hans första tanke är att han måste vara på ett sjukhus, vilket genast får honom att scanna sitt minne för att försöka komma på vad som har hänt. Han ser sig omkring och i och med att hans syn klarnar inser han att rummet är omöblerat, saknar fönster och han befinner sig på dess kalla betonggolv. Det ligger dessutom tre andra personer medvetslöst på golvet. I och med uteslutandet av ett sjukhus kommer förvirringen tillbaka. Han hör en hostning och en tjej i ett av hörnen börjar röra på sig. Leo släpar sig över golvet för att hjälpa henne. Han tar tag i henne för att hjälpa upp henne och ta undan håret från hennes ansikte. Hon vänder upp sitt ansikte mot honom och mumlar något ohörbart medan hon slött försöker öppna ögonen. I samma sekund som hon förskräckt men, alldeles för borta för att röra sig, tittar honom i ögonen, känner han igen henne och minnena kommer tillbaka.
”Linda, shhh, det är jag Leopold” Linda börjar återfå medvetandet och rör försiktig på armar och ben för att sätta sig stadigt upp.
”Var är vi, vad gör jag här, vad gör du här?” stönar hon.
”Jag vet inte, jag har ingen aning. Jag såg dig där vid gränderna och jag ville se till så att du var ok så jag följde efter dig och….” De riktar båda två sina blickar på de andra två personerna på golvet. Linda har vaknat upp helt och hon tittar förskräckt på Leo.
”Skottet” viskar hon förfärat. Leo kommer ihåg hur de alla fyra möttes i gränden och hur de hörde ett skott. Linda börjar hyperventilera och Leopold känner hur hennes kropp skakar.
”Vad hände, var är vi?” säger hon upprepade gånger. Leo är egentligen lika rädd, men han inser att de måste behålla fattningen om de på något sett ska klara sig ur det här. Vad som än har hänt, så måste de komma på det så fort som möjligt. Han tar tag i hennes armar och håller om henne hårt för att få henne att sluta skaka.
”Ta det lugnt, vi har inte råd att få panik nu. Ok? Bästa sättet att komma fram till vart vi är, är om vi andas lugnt och försöker komma fram till vad som hände. Ok? Så ta några djupa andetag och försök ta dig samman.” Linda försöker andas djupare och Leopold känner hur hennes hjärtslag går ner något.
”Kan du försöka komma ihåg vad du gjorde i de där gränderna. Varför gick du dit?” Linda tänker efter ett tag och sedan stelnar hon till.
”Manda!” utbrister hon och sliter sig loss från Leopolds grepp och kastar sig mot flickan på golvet. Hon ligger med ansiktet mot golvet och med håret över det. Linda tar tag i henne, vänder henne och lägger hennes huvud i sitt knä. Sedan känner hon med handen i hennes ansikte.
”Hon är alldeles kall.” säger hon förfärat.
”Kom hit med henne, det är varmare längs väggen, jag tror det är värme i väggarna.” Leopold sträcker sig mot henne och hjälper till att flytta de in mot väggen. Leopold känner på Mandas panna.
”Det är för att hon legat på det kalla golvet, det är nog ingen fara.” Han tar av sig sin jacka och lägger den på Mandas överkropp. Linda tar också av sig sin jacka och lägger den på hennes ben och fötter.
”Är hon din syster?” frågar Leopold.
”Nej, hon är en kollegas dotter.” Linda stryker sina händer mot Mandas kinder och tar bort allt hår från hennes ansikte.
”Så du känner henne väl”
”Nej, nej, jag har bara träffat henne några gånger förut, när hon väntat på sin mamma på jobbet.”
”Vad gör hon då här. Tillsammans med dig? Tillsammans med oss?”
”Jag vet inte, jag visste inte ens att det var hon där i gränden. Jag hörde bara någon bråka och jag blev orolig eftersom det var en flickröst och en mansröst, så jag gick för att se efter och när jag kom fram så såg jag att det var hon och i nästa sekund så stod du där och ropade mitt namn och sen…” De tystnar båda två. Någon gör ett ljud ifrån sig och Leopold och Linda rycker till och inser att det är mannen som ligger på golvet som rörde på sig. De håller andan i tre sekunder, men inser att han inte har vaknat upp än.
”Vem är då det där?” frågar Leopold
”Jag vet inte, det måste vara killen hon bråkade med.” De studerar den livlösa kroppen som ligger på golvet på andra sidan av rummet.
”Tror du de känner varandra?” Linda tittar ner på Manda som börjar få värmen tillbaka i kroppen.
”Jag vet inte, kanske.”
”Jag kommer ihåg en bil, en svart bil med mörkade fönster. Den körde förbi oss precis efter skottet.” säger Leopold efter några minuters tystnad.
”Den stannade precis framför oss” fyller Linda i och nickar ihågkommande.
”Och jag gick fram till den för att fråga om vad det var som hade hänt. Rutan vevades ner och jag hann bara se en man med pistol, sedan minns jag inget mer.”
”De slog ner dig!” utbrister Linda förfärat. ”Nu minns jag! När du gick fram till bilrutan kom det ut två män från baksätet och slog dig i ryggen så att du blev medvetslös.” Manda börjar stöna till och röra sig.
”Jag tror hon vaknar!” säger Lina och börjar skaka om Manda försiktigt. ”Manda, Manda hör du mig, det är Linda, din mammas jobbarkompis.” Manda stönar och försöker att se klart.
”Var är jag?” säger hon med hes röst.
”Manda ta det helt lugnt, jag heter Leopold och är vän med Linda, du måste lova mig att försöka att ta det helt lugnt ok?” Manda reser sig till sittande ställning och masserar sina tinningar.
”Det gör ont i huvudet, vad gör jag här? Var är Lina och Zack?”
”Jag vet inte vem du pratar om? Är det dina vänner? Är det där Zack?” Linda pekar på mannen på golvet. Manda ser åt hans håll och skakar huvudet förvirrat och förskräckt.
”Neej, vem er det? Är han död?” Manda höjer rösten i förskräckning. ”Var är jag!? Vem är ni?! Och varför ligger det en död man på golvet!?”
”Ta det lugnt nu Manda” Linda tar armen runt henne och försöker lugna ner henne. ”Han är inte död, bara medvetslös ok? Allt kommer bli bra ok? Jag är Linda, din mammas kollega, vi har träffats några gånger på din mammas jobb, kommer du ihåg mig?” Manda studerar Linda med skräckfyllda ögon, när hon förstår vem det är lugnas hon en aning. ”Var är min mamma? Vem är han?” hon pekar på Leopold som sitter bredvid Linda. ”Vad gör vi här och varför är han medvetslös?” hon slänger ännu en förskräckt blick på mannen på golvet.
”Jag vet inte var din mamma är, jag träffade dig i den där gränden där du bråkade med en man. Jag tror det var han du bråkade med.” Linda gör en gest mot mannen och Manda kollar förvirrat på henne. ”Vi har alla varit medvetslösa och vi vaknade upp här, så vi måste komma på hur vi hamnade här ok? Vi hörde ett skott? Kommer du ihåg det?” Manda koncentrerar sig för att komma ihåg något. Det är för det mesta ganska svart, men hon minns små sekvenser, hur hon stötte ihop med en man, hur Linda plötsligt stod framför henne och ropade hennes namn, hur någonting hade smällt till och hur någon hade hållit fast henne och suttit henne i en bil.
”De tejpade” säger hon förfärat.
”Vad pratar hon om?” frågar Leopold. ”Vad hände efter att jag slocknade?”
”De slängde in dig i bilen, i sätet bredvid förarsätet.” svarar Linda.
”Vad gjorde de med er andra?”
”De tog killen där först, de två männen som slog ner dig. De höll fast honom på varsin sida och släpade honom mot bilen. Han gjorde ganska mycket motstånd så en av killarna sparkade till honom i ryggen. När de skulle få in honom i baksätet i bilen sparkades och slogs han, men på bara någon minut så hörde vi inte ett ljud ifrån bilen och de två männen kom ut.”
”Jag försökte springa, men de fångade mig.” Manda viskar det så att det knappt hörs. Hon har dragit knäna intill sig och stirrar ut i rummet med uppspärrade ögon.
”Jag minns att de satte något för munnen på oss båda och sedan släpade de in oss i bakluckan och därefter svartnar allt.”
”Något sömnmedel av något slag?” frågar Leopold funderande.
”Förmodligen”
”Var de bara två stycken?”
”Plus chauffören, men han kom aldrig ut.”
”Så de var två mot fyra?”
”Ja, men jag antar att vi var för chockade för att kunna göra något vidare motstånd.”
”Och två av oss var nog ganska berusade” fyller Manda in.
”Så ingen av oss var vid medvetandet på vägen hit.” konstaterar Leopold och de inser alla tre situationens allvar. ”Har någon på sig några ägodelar?” De börjar leta i sina fickor. Manda hittar bara sin tändare i sin byxficka och Leopold har några tuschpennor ingenting i sina fickor, men Linda hittar både plånbok och mobil i sin jackficka.
”Då kan det inte ha varit pengar de var ute efter.” säger Leopold fundersamt. Manda blir plötsligt ivrig och pekar med skakande hand på mobilen.
”F-f-f-unkar den?” stammar hon. De ser på varandra med nytt hopp och Linda trycker fumligt på startknappen. Den slås på och de flämtar till. Hon trycker med skakande hand in pinkoden som hon slår fel första gången. När hon äntligen kommer in på mobilen trycker hon nervöst in 911 och ringer. Det blir tyst och sedan piper det två gånger.
”Skit det är ingen täckning!” Ropar Leopold. Manda brister ut i gråt.
”Jo, jo, jo, det måste gå, testa igen, testa igen.”
”Vi måste vara någonstans långt ifrån civilisationen eller under marken.” säger Linda.
”Vi måste ta oss ut härifrån.” säger Leopold. De tre ungdomarna ser sig om i rummet. Det är avlångt och ca 18 m2. Väggarna är helt vita, och i taket hänger en naken glödlampa. Golvet är gjort av grå betong och i ett av hörnen finns en toalett och ett handfat, annars är rummet helt tomt. De granskar sina intryck tyst i några minuter, sedan snyftar Manda till.
”Vart är dörren?” kvider hon tyst. De andra svarar inte utan delar den obehagliga klaustrofobiska känslan, när de inser att rummet inte har en synlig dörr.
”Vårt ända hopp är att hålla oss lugna och vänta tills någon kommer, för att kunna ta hand om situationen.” Säger Leopold, men hans puls är hög och han flämtar medan han talar.
”Vad händer om ingen kommer?” Manda säger det tyst och lugnt, men ingen vill höra svaret.
”Vi kommer att dö.” Utbrister Linda med en flämtning. Någon hostar till och mannen på golvet börjar röra på sig. Han sträcker sig upp mot väggen och sätter sig upp och stirrar på de tre andra.
”Var är jag och vem är ni?” frågar han misstänksamt. De andra tre ser på varandra och har för ett ögonblick glömt sin egen rädsla i och med hans uppvaknande.
”Vi är tre personer som tillsammans med dig har blivit kidnappade.” säger Leopold och i samma sekund lägger sig en insikt över situationen sig i hela rummet.
Det svider i armen och bultar i huvudet. Simon har knappt fått någon sömn alls under natten och förutom de hemsökta tankarna kring känslorna från kvällen innan, har den obekväma kökssoffan till råga på allt, hållit honom vaken. Armen ser ut att kunna läka fint, fast än den är något besvärande just nu, han hade tur den här gången. Han hör fotsteg närma sig och i nästa sekund får han en tidning kastad i ansiktet.
”Du får ta och täcka över det där innan jag väcker Samantha” muttrar Sarah ilsket.
”Förlåt Sarah, jag är ledsen, men jag ville så gärna få ihop några slantar till hennes födelsedags present.”
”Till priset av vadå? Fattar inte du hur fel det är?! Fattar du hur rädd jag blev när jag vaknar och inser att du är borta!? Förstår du hur dumt det känns att oroligt vänta uppe för att få reda på att ens vuxne man har gått iväg för att slåss som en liten skolpojke!? För att inte tala om de eventuella konsekvenserna av det! Du skadar en annan människa, du kan bli skadad och om något går riktigt illa kan polisen blandas in. Så du kan inbilla dig att du gjorde det för vår skull, för Samanthas skull, men om sanningen ska fram så gör du det bara för din egen skull eftersom du inte står ut med känslan av att misslyckas. Och jag kan förstå det, men du måste se hur otroligt egoistiskt det valet är!” Det blir tyst och hon sätter sig ner på stolen frustrerad, med en tallrik med mjölk och flingor och börjar äta. Simon har inget att säga så han går ljudlöst fram till kylskåpet och fyller hennes glas med mjölk. Sedan sätter han sig ner mittemot henne.
”Det blev 100 dollar.” Mumlar han tyst för sig själv och Sarah låtsas inte om det utan äter färdigt sin frukost och går ut ur köket utan att säga ett ord.
Simon klär på sig sina kläder och borstar tänderna. När han kommer ut i hallen står Sarah med armarna i kors.
”Du får ta dig ut och göra vad-det-nu-är-du-tänker-göra resten av dagen, så kör jag henne till dagis. Sen kan du inte bry dig om att komma hem förens fem ikväll, med det där fixas på något sätt.” Hon pekar på armen.
”Ok, ha en bra dag. Och förlåt mig, jag lät känslorna ta över.” Sarah vänder sig bara om och går in i Samanthas rum.
”Grattis på födelsedagen!” Hör Simon inifrån rummet.
”Var är pappa?”
”Han behövde gå lite tidigare idag, men han kommer ikväll.” Simon suckar och går ut. Han ställde verkligen till det den här gången, men förhoppningsvis kommer Samantha bli glad över sin present och om kvällen blir lyckad kanske allt är glömt imorgon.
Simon tar bussen och stiger av vid köpcentret. Han går runt mellan de tre olika leksaksbutikerna och ser sig omkring efter något som skulle passa för Samantha. Han skulle förstås kunna gå till en klädesbutik och se efter något hon behöver i klädväg, fast trots att det är något hon skulle ha en praktisk nytta av, så är det inget som hon som femåring kommer ha någon glädje av. Hon fyller bara år en gång om året så då är det väl lika bra att ge henne just det som hon aldrig får annars. Han hittar tillslut ett dockhus i rosa, med en Barbie till och bestämmer sig för att köpa det.
Det blir en del pengar över, så han går in i skobutiken för att se efter om de fortfarande har kvar de där skorna som Sarah har önskat sig så länge. De står fortfarande framme och i och med den stora sommarrean kan man få de för bara halva priset, vilket innebär att han har precis pengar nog. Han tänker efter ett tag först eftersom han vet att det kommer se fel ut om han ger henne skorna i kväll eftersom hon är arg på honom för tillfället, å andra sidan vet han hur mycket hon kommer tycka om skorna och det skulle dämpa hans dåliga samvete lite om han åtminstone spenderade pengarna han tjänade på en god sak. Simon kommer fram till att han ska ge de till henne senare om de fortfarande bråkar efter ikväll. Eftersom det inte finns ett par i hennes storlek går han till kassan för att fråga om de har de på lagret.
”Vilken storlek?” frågar expediten.
”36” Simon ler när han tänker på Sarahs små, söta fötter, hon behöver nästan alltid fråga om storleken finns på lager eftersom de inte ställer fram så många par i den storleken.
”Ok, vänta ett ögonblick så ska jag se efter” kassörskan springer iväg mot lagret.
”Simon!” Simon vänder sig om, bakom honom kommer Charlie fram.
”Hej, Simon, hur står det till?” De ger varandra en hastig kram.
”Det har väl varit sådär, sedan igår.” Charlie nickar förstående. Han är en man i 60års åldern med grått, glest hår och en buskig mustasch. Han är ganska kort, ca 175cm, inte särskilt vältränad, men ändå bredaxlad. Simon lärde känna honom för tre år sedan då han körde förbi Charlie på en liten bilväg utanför stan där han hade fått punka. Simon hade stannat och hjälpt honom att byta däck och sedan dess hade de haft kontakt och blivit goda vänner. Charlie var väl något av en fadersfigur för Simon och han har alltid hjälpt hans familj så gott han kunnat.
”Jag är ledsen för det där igår, de skitstövlarna lovade dig ett jobb men…”
”Jag såg inte ut som de hoppats…” Fyller Simon in. De står tysta en sekund.
”Fördomsfulla idioter är vad de är.” Väser Charlie.
”Det är som det är, vi är väl vana vid nederlag vid det här laget. Det är inte ditt fel, jag skulle ha klätt upp mig bättre om jag hade haft något mer propert att sätta på mig.”
”Äch, det är i alla fall orättvist, men det är så världen ser ut idag, man vill hellre ha en spinkig man med glasögon och kostym än en vältränad och lagom solbränd ung man.” Simon lyfter ena mungipan och ler snett.
”Låt mig i alla fall bjuda dig på lunch och kaffe” Någon harklar och de vänder sig om för att upptäcka att kassörskan är tillbaka med ett par av skor.
”Ok” Säger Simon, betalar för skorna och så tar de rulltrapporna upp en våning för att sätta sig på ett matställe. De beställer en varsin tallrik med tacos och sätter sig vid ett fönsterbord för två.
”Så hur tog Sarah det?” Frågar Charlie
”Hon blev väl besviken, men du vet hur hon är, det går fort över och så är hon i peppmodus igen.”
”Du är lyckligt lottad som har henne.”
”Jag vet, men jag önskar jag kunde vara mer för henne.”
”Äsch, du vet att hon är glad bara du lever och Samantha mår bra.”
”Jo jag vet, jag vet, men ändå. Hon sliter som en häst på jobbet och ändå måste vi spara flera månader för att kunna köpa ett par nya gummistövlar till Samantha, bara för att jag går runt om dagarna och gör ingenting.”
”Jag förstår, men det har ju inte alltid varit så. Du har ju jobbat du också, så som du jobbade på det där snabbmatstället kan vi ju vara glada att det stängde ner. Ärligt talat, du jobbade från 4.00 - 22.00 på kvällen 6 dagar i veckan och tjänade knappt något alls, nu har hon dig i alla fall oftare hos sig och jag tror hon är mer tacksam för det.”
”Du har rätt, men det kändes ändå bättre att slita som ett djur för min familj, än att inte göra någonting för dem.”
”Ingenting? Hör du dig själv Simon!? Du gör allt du kan för de, för att inte tala för det du redan gjort, du vet det räknas också. Och vad jag kan se så sliter du fortfarande som ett djur för att hitta ett jobb.”
”Jag antar att det tar kål på mig. Det har gått 6 månader sedan jag slutade jobba. 6 månader! Jag vet inte hur länge jag kan hålla mig längre.” Servitrisen kommer med maten och Simon tar av sig sin jacka. Charlie ser såret på armen.
”Så hur många gånger har du inte kunnat hålla dig under det senaste halvåret?” Frågar han och pekar mot armen. Simon kommer på sig själv och suckar högt.
”Fyra.” Säger han tyst.
”Var igår en av dem?” Charlie kollar menande på honom. Simon svarar bara med en uppgiven min.
”Så hur tog Sarah det” frågar Charlie och höjer på ögonbrynen
”Vi kan säga så här, det röda märket i ansiktet var inte från fighten” Charlie snörper på munnen och ger Simon en medlidande blick. Sedan sitter de tysta ett tag och koncentrerar sig på att få i sig sin mat. Charlie ser ut genom fönstret och ser ut att vara långt borta i sina egna tankar resten av middagen. Emellanåt grimaserar han plågat.
”Är du ok?” Frågar Simon tillslut när det inte längre finns någon mat på tallriken som kan tysta honom. Charlie rycker till och studerar honom uppifrån och ner sedan ser han ut att bestämma sig för något.
”Va? Ja, jo absolut, men du jag tänkte på en sak. Jag har en anställning öppen i företaget och tja, eftersom jag vet att ni behöver det nu och så, och för Sarahs skull och allt. Dessutom behöver jag aldrig oroa mig för att du inte skulle göra ditt bästa, så… skulle du… vilja jobba… för mig?” Charlie säger det som om han ångrar varje ord, men Simon har inte råd att reflektera det så han säger med en gång.
”Ja! Ehm jag menar ja, ja visst, absolut.” Charlie skrattar till, men ser fortfarande velig ut.
”Vad bra.” Han menar inte ett ord.
”Jo jag vet att det kanske är lite snabbt och så, men det skulle vara jätte bra om du kunde börja redan imorgon.” Simon blir förvånad, men så glad på samma gång att han först inte får ur sig ett ljud. Charlie tittar ner i golvet och harklar sig.
”Eheheh jovisst, såklart, det är inte som att jag har något bättre för mig ändå.” Säger han och skrattar till lite nervöst. Trots att det är ett fantastiskt erbjudande och Simon är evigt tacksam, gör Charlies plötsliga attityd honom lite osäker. Charlie reser på sig och Simon gör likadant.
”Klockan börjar bli mycket och jag måste tillbaka till kontoret, men då säger vi kl 8.00 imorgon på mitt kontor ok?”
”Visst, jag antar att jag borde skynda mig hem för att berätta för Sarah också” De tar på sig jackorna, Charlie betalar och går därifrån, när han når utgången ropar Simon bakom honom.
”Charlie!” Han vänder sig om.
”Tack!” Charlie nickar och ler, men Simon kan se att han ser uppgiven ut, som om han nyss gjort sitt livs största misstag. Simon kollar på sin egen klocka den är inte mer än 14.00, han måste vänta åtminstone 2h innan han kommer hem.
”Ska det vara något mer Mr?” En servitris står med blocket i handen. Simon ser sig om och sätter sig ner igen.
”Visst en kaffe vore gott.” Säger han och tar fram en bok som han tog med sig hemifrån.
Timmarna flyter på och Simon tar sig hem till kvällen, precis efter att Sarah hämtat och kommit hem med Samantha. Han knackar först för att väcka spänningen lite, sedan traskar han in medan han sjunger en falsk version av Happy Birthday to You. Samantha rusar ut till hallen i ett glädje tjut.
”Pappa!” Sarah följer henne tätt i hälarna, hon är själv nyfiken på presenten. Simon sträcker fram paketet till Samantha som ivrigt sliter av papperet. Sarah går förbi det och ställer sig bredvid honom.
”Hej” viskar hon. Han tar armen runt hennes midja, tittar på henne och ler.
”Hej” viskar han tillbaka. De avbryts av ett förtjust skrik.
”Docka, en docka!” Samantha håller upp dockan och kramar den. Sarah skrattar och uppmuntrar henne för den fina presenten.
”Det var ett dockhus till också tror jag, men, men, inget är väl viktigare än själva dockan antar jag.” Säger Simon ironiskt. Sarah ser på honom och ler tacksamt. Sedan böjer hon sig ner för att hjälpa Samantha att få ut dockan ur sin förpackning. Hon hinner knappt få loss den innan Samantha sprungit iväg med den till sitt rum för att presentera den för sina andra leksaker.
”Jag har ställt fram mat åt dig, jag och Samantha har redan ätit, men jag tänkte att du kanske ville ha något innan vi äter tårtan.” De går in i köket och sätter sig ner vid köksbordet.
”Du, det där imorse, jag vet att jag kanske var lite hård och så, men…”
”Jag har fått ett jobb.” Simon kunde inte hålla sig längre.
”Va?!”
”Jag träffade Charlie och han erbjöd mig ett jobb”
”Nehej, skojar du!? Hos honom!?” Sarah håjtar till av glädje och håller för sin leende mun.
”Ja, jag fick ett jobb älskling, äntligen!” De reser sig upp och hoppar nästan upp och ner av glädje medan de omfamnar varandra i en lättad kram.
”Men när börjar du?”
”Imorgon.” De lugnar ner sig lite och sätter sig vid bordet igen. Sarah tar hans händer och ler det bredaste leendet hon har.
”Det är ju helt fantastiskt. Charlie har verkligen varit helt fantastisk, men aldrig trodde jag att han skulle bli den att erbjuda dig ett jobb.” Simon ler när han tänker på hur tacksam han är till Charlie, men så får han en gnutta skuldkänslor när han kommer att tänka på hur Charlie faktiskt erbjöd honom jobbet.
”Han var nog inte så begeistrad över det själv, faktum är att han såg ut att ångra det ögonblicket efter att han erbjudit mig jobbet.”
”Men han tog aldrig tillbaka det?”
”Nej”
”Då så, han vet att han inte skulle kunna hitta en bättre anställd än dig. Jag vet det.” De ser på varandra och ler igen, leenden som inte kommer kunna tvättas bort på hela kvällen.
”Ja du har nog rätt, han var nog bara upptagen med sitt arbete.”
”Mamma, pappa, ska vi inte äta tårta snart?” Samantha står vid köksdörren med sin nya docka under armen. Simon och Sarah skrattar till och Simon lyfter upp Samantha i sitt knä.
”Såklart ska vi det.” Säger Sarah och tar ut tårtan ur kylskåpet och sätter den på bordet. Samantha hoppar ner från knät, springer och släcker ljuset och sätter sig på sin stol mellan sina föräldrar. Sarah tar fram tändaren och tänder de fem ljusen, sedan räknar de till tre och Samantha blåser ut ljusen. Hon får hjälp med de två sista eftersom det tillslut bara kommer ut spott när hon försöker blåsa med all sin kraft. Sedan äter de tårtan tillsammans, skrattar och skojar och njuter av kvällen. Nu är allt bra. Här och nu är allt perfekt.

*

Simon ser ut genom fönstret. På andra sidan gatan står en spegelbild av det ruckliga radhuset de själv bor i, i vägen för den förmodligen annars inte särskilt sevärda utsikten. Det är mörkt och det ända ljuset kommer från gliporna i persiennerna till grannarnas fönster. Men ikväll är det som syns utanför fönstret ändå vackert, för ikväll är första gången sedan de flyttade hit, som Simon vågar hoppas på att en dag ta sig härifrån.
”Vill du ha en kopp te?” Simon vänder sig om till Sarah.
”Har hon somnat?”
”Samantha sover som en stock.” De skrattar till.
”Jag har en present till dig också.” Sarah tittar förvånat på Simon som tar fram de nya skorna.
”Men, hur? Jag menar, har vi ens råd?” Simon ler, för en gångs skulle kanske vi har det. Sarah tittar tacksamt på de nya skorna.
”Jag älskar dig” säger hon och kysser sin man.
”Jag älskar dig också” De sätter sig vid köksbordet med en varsin kopp te.
”Vad är det egentligen för jobb du har fått förresten?” frågar Sarah.
”Va?”
”Ja, jag kom på att jag aldrig frågade dig om det. Vad är det egentligen du ska jobba med.” Simon tänker efter och skrattar till.
”Faktum är att jag glömde fråga Charlie samma fråga. Jag vet faktiskt inte.” Sarah skrattar också.
”Jaja, du får väl reda på det imorgon. Hursomhelst kommer kanske allt bli bra nu.” Sarah värmer sina händer mot den varma koppen och tar en klunk.
”Allt kommer bli bra nu.” Säger Simon, också till sig själv.