Simon Vaknar. Han har ingen aning om hur han kom till sitt hotellrum, eller hur han ens lyckades få det betalt, men på ett eller annat sätt tog han sig hit. Ångesten har dämpat sig något och han inser i vilket mentalt tillstånd han befann sig i hela gårdagen. Han försöker lyfta på huvudet, men det dunkar av huvudvärk och hans knän svider. Han måste ha ramlat någon gång på vägen för han ser ut att ha skrapat sig på flera ställen. Han kollar på klockan, det är kväll. En ny ångest har lagt sig på den andra, det är ångesten över att han inte vet vad han håller på med. Han måste vara sjuk i huvudet! Ingen skulle leta efter sin flickvän i Los Angeles när hon nyss gjort slut. Trots att situationen är speciell så är hans beteende galet. Förmodligen var det inte därför han drogs hit. Han behövde nog bara komma bort ett tag. Tanken på att ingen vet var han befinner sig just nu är faktiskt ganska upplyftande. Han drar bort täcket och sätter sig på sidan av sängen.
”Så, vad gör vi ikväll?” säger han till sig själv. Han kliver upp och börjar göra sig i ordning. Lika bra att fixa till sig, han ser ganska bedrövlig ut. Sedan ska han ut och gå, hitta något skönt ställe att bara sitta och titta ut över en folkmassa.

*

Leopold kommer ut från flyplatsen, flygturen gick bra killarna och han skojade och pratade hela vägen så det gick ganska fort. De åker tillsammans till hotellet de och 100 andra tävlingsdeltagare ska bo under tävlingsveckan. När de är framme ställer sig Erik, en av hans danspartners för att checka in.
”Följer du med och ser dig omkring?” frågar de andra två.
”Eh nej, jag står nog här och väntar, har så tungt bagage.” De andra nickar förstående och springer iväg. Leo ställer sig mot broschyrställningen och kollar på de olika broschyrerna. Han vänder sig om och kollar mot trappan som leder upp till de övre rummen. Det kommer ner en ung tjej i skinntights och en vit virkad topp. Hon går fram till broschyrställningen och ställer sig bredvid honom.
”Did you find anything special there?” Frågar hon, hennes röst är mild och hon ler sött.
”No, I just got here”
”Yes? I actually arrived here today”
“So where are you from?”
“Sweden”
“Jaha men då så” Säger Leo och de ser häpet på varandra och skrattar. Hon räcker fram handen.
”Hej, jag heter Linda” Leo skakar den.
”Hej, jag är Leopold”
”Jasså, har du semester eller?”
”Nej, eller ja, jag ska delta i en dans tävling”
”Jaha vad kul! Själv är jag här av affärsskäl. Tänkte bara se om det fanns något bra ställe att äta på, ska träffa mina arbetskollegor för att diskutera morgondagen” Leo nickar och Linda tittar förläget ner och känner att hon sagt för mycket. De tittar båda två besvärat rakt fram mot broschyrerna och Leo sträcker fram handen för att ta en som är precis framför näsan på honom. Han vänder sig om mot Linda och räcker fram den.
”Det här stället ser väl mysigt ut?” Han ler uppmuntrande för att locka tillbaka hennes självsäkerhet. Hon skiner upp.
”Ja varför inte. Ha en trevlig kväll och lycka till i tävlingen” Hon går mot utgången och Leo lyfter handen.
”Du får ha en trevlig kväll och en bra arbetsvecka!” Ropar han efter henne och hon gör en nick samtidigt som hon ler ett trevligt leende, sedan går hon ut genom dörren.

*

Linda sitter och fingrar på sitt glas. Hon har druckit upp all cola och det ända som är kvar i glaset är isbitarna i botten. Tjejerna runtomkring pratar och skrattar, men hon har varit ute ur samtalet så länge nu att det skulle vara alldeles för svårt att inflika något. Hon ser ut över gatorna utanför. Det är en ganska trevlig restaurang ändå, och utanför är det städat och fint, men längre bort syns en mindre välbärgad bar och några gator därifrån syns mörka skräpiga gränder till. Tjejer börjar resa på sig och Linda rycker till och inser att middagen är slut.
”Ska vi dela på taxin?” frågar Moa
”Nej tack, jag tror faktiskt jag tar och går tillbaka” Tjejerna ser ogillande ut och ser frågande på henne.
”Är du säker, det börjar bli ganska sent” Katja vrider oroligt på sig och ser olustigt ner på gatorna längre bort.
”Jag vet, men jag lovar att skynda mig”
”Ok, men gå inte in bland de där gränderna, utan ta hellre vägen runt, ok? Jag blev varnad av hotellpersonalen för att gå ibland de smutsigare gränderna, det kan finnas galna fölk därute du förstår det va?” Eliza kramar henne och går efter de andra tjejerna in i taxin. Linda vinkar efter de och börjar snabbt gå mot hotellet.

*

Simon vandrar ner för Los Angeles gator. Han vet inte vart han är eller vart han ska, han bara går. Hans slutmål blir väl någon bar någonstans, men trots att han gått förbi en hel del redan, fortsätter han bara att gå. Det är något harmoniskt i det ändå. Trots att hjärtat dunkar av stress, ångest och någon sorts rädsla över hans egen saknad av kontroll över situationen, finns det ett slags lugn i rytmen av hans steg. Mörkret lägger sig men staden fortsätter att lysa. Huvudet är tomt, men benen bara går. Så kommer han fram till en liten bar med en neonskylt över. Det syns inte till någon annan i närheten, förutom en mer proper restaurang längre bort, men något sådant är han inte intresserad av. Benen är trötta och huvudet för tungt så han bestämmer sig för att gå in. Han beställer ett glas whisky. Han beställer ett till. Sedan beställer han ett glas med någon annan drink och efter det vet han inte längre vad han beställer. Det är dimmigt för ögonen och allt ljud runtomkring flyter ihop.
*Pip, pip*…*Pip, pip*
Ljudet skär igenom musiken och skriken. Fumligt tar Simon upp sin mobil. Han försöker läsa namnet som lyser på displayen, men bokstäverna tycks gå i kors så han svarar bara.
”Haljå!” Säger han dräggigt.
”Hej Simon! Åh tack och lov! Var i hela fridens namn är du? Jag hörde att du inte dök upp på jobbet, grannarna sa att de hade hört dig slänga saker i golvet och jag kunde inte hitta din bil så jag blev orolig och ringde din mamma och hon sa något om massor av pengar och jag vet att jag sa att jag inte skulle ringa men käre tid, jag kunde ju inte bara vänta och se om du var död. Vad i alla dagar har du haft för dig det senaste dygnet” Rösten i telefonen har höjt röstläget och skriker, men Simon fylls av värme i hela hjärtat.
”Du var borta.”
”Jag vet, och du vet varför. Jag är ledsen men jag kommer inte ändra mig. Behövde bara veta att du är ok. Bor hos mina föräldrar ett tag, innan jag hittar något eget” Det stinger till i Simons hjärta.
”Varu hemma? Haru vart hemma hela tin?”
”Ja, men jag kunde inte säga det, för jag var rädd för att du skulle komma efter mig, men…vänta lite... du har druckit… visst har du?”
”Nej nej nej, bara litegranna jag..”
”Att jag ens bryr mig. Vet du vad Simon. Ha ett bra liv, jag ångrar att jag ringde!” Hon smäller igen luren. Simon blir lite ledsen över att Carolins underbara röst försvunnit, men hoppet som tänts i och med att han inser vart han kan hitta henne dämpar det. Han reser sig hastigt från stolen, men snubblar i sitt försök att ta sig ut. Två hjälpsamma män tar tag i honom och hjälper honom ut. Han tackar sluddrigt och de skyndar sig in igen. Simon vet vart han ska nu. Han ska hem igen. Hem till Carolina. Han vet inte riktigt vart han går, fötterna fumlar sig fram under honom och han snubblar fram längs de allt trängre gränderna.

*

Leopold och de andra grabbarna bestämde sig för att äta ute första kvällen. Visserligen fanns det inte så många fler alternativ i USA, men de hade från början kommit överens om att bara äta på hotellet eftersom de behövde hålla sig i närhet mestadels av tiden för att träna. Leo föreslog restaurangen han tidigare föreslagit åt Linda, i förhoppning att få träffa henne igen. Det skulle vara roligt att prata med henne lite längre än bara några minuter i lobbyn. När de kommer fram till restaurangen syns hon inte till dock, men matstället verkar mysigt så han tänker inte så mycket på det. Han hade hunnit bli kissnödig på vägen, så medan de väntar på maten går han till toaletterna. De är alla upptagna och det är en lång kö till varje toalett. Leo bestämmer sig för att gå ut och ner några block för att tömma blåsan i någon av gränderna längre bort. Det blåser friskt ute och det är skönt med lite tid för sig själv. Leo ska precis vända sig om och gå tillbaka när han ser Linda försiktigt gå in bakom hörnet med oroad blick. Av ren instinkt springer han snabbt efter av en oros känsla över situationen.

*

Simon snubblar fram och kommer längre och längre in bland gränderna de bli mörkare och mörkare och precis när han går förbi ett av hörnen stöter han ihop med någon.

*

”Va äre med dig?” Först blev Manda rädd när hon insåg att hon stötte på en ung man i en av dessa gränder, men när hon insåg att han var minst lika packad som hon själv, blev hon bara irriterad.
”Va menaru?”
”Du gick in i mig din idiot, full som en javenevad, du kunde vart en psykopat eller nåt, hur ska ja veta?”
”Äh skaru säga, du har ju en hel flaska i handen, fyllo äru ju själv å jäntungar som du ber väl om att bli mörade mitt i natten i en mörk gränd”
”Aha så varå hotaru mej eller?” Manda spottar framför sig i ett försök att träffa Simon i ansiktet, men det når inget mer än hans skos framkant.
”Snorunge va haru för problem va? Va? Vill du ha bråk eller va? Villu sända mej i finkan eller, tro inte att jag kommer röra ett enda hårstå av dig så att du kan ta mina pengar va!” Han skriker men Manda är för arg och förmodligen för full för att bli rädd.

*

Lindas väg hem blev faktiskt ganska fridfull. Lamporna lyste hela vägen och hon kände sig trygg ända fram tills hon skulle passera de mörkare gränderna. Hon tittar rakt fram och ökar takten samtidigt som hjärtrytmen höjs några slag per sekund. Plötsligt hör hon gnällande och upprörda röster. Det låter som en tjej och en kille som bråkar. Hennes hjärta fryser till och hon spetsar öronen. Joo, killen har höjt rösten och tjejen spottar ut irriterade ord. Linda tänker efter och tvekar för att se efter. Det är ett farligt ställe och hon kan förmodligen inte göra något mer än att utsätta sig själv för fara. Men så tycker hon sig höra att deras or låter väldigt sluddriga och hon inser att de båda måste vara kraftigt berusade. Hon ändrar sig och går försiktigt djupare in bland gränden eftersom hon vet att hon som nykter har mer makt och säkerhet mot två packade ungdomar. Hon når hörnet och ser två upprörda personer vända mot varandra i en hetsig diskussion.
”Ursäkta, är det något problem här?” Linda använder sin mamma röst och tar i för att öka auktoriteten, hon har inte råd att slösa den respektingivande tonen. Killen och tjejens ansikte vänder sig hastigt om mot henne i chock. Linda studerar den unga tjejen och ser att det är Gretas dotter. Hon är visserligen äldre än senast hon såg henne, men hon känner fortfarande igen hennes bruna runda ögon.
”Manda?” Tjejen tittar förvirrat på henne och försöker sätta in henne i något sammanhang. Hon ska precis förklara deras koppling när de hör springande steg bakom sig. De blir alla skräckslagna när de inser att det för första gången verkligen kan vara en ohygglig person i gränden.

*

Leopold springer och rundar hörnet han bromsar snabbt när han oväntat möter de tre skräckslagna ansiktena. Linda står i mitten en bit framför och bakom henne står en något yngre tjej med en flaska i handen och en dräggig ung man lutad mot väggen.
”Leopold?” ”Linda?” Säger de i munnen på varandra och i samma ögonblick hörs en rejäl smäll. De står blixtstilla alla fyra med ögonen så spärrade som de kan bli. Hjärtana har gått från halsgropen upp till näsan och tystnaden lägger sig som ett tjockt täcke i mörkret.
”Va-va-va-var d-det?” Manda använder all sin kraft för att få ut de två orden medan hon fortsätter att hålla andan. Sedan sjunker hon med darrande ben ner längs väggen samtidigt som hennes kropp tycks förlamas.
”Ett pistolskott” Alla vänder sig mot Simon med osäkra men fundersamma blickar över att han sagt det de alla hoppades skulle förbli osagt. Sedan tittar de alla ner i backen och försöker att samla tankarna.

”Vakna, Manda. Vi är framme!” Manda rycker till och tittar upp på Zacks kantiga ansikte. Hon väntar på att kan ska säga någon klassisk, romantisk replik, men han föser bara undan henne från sin axel för att kunna resa på sig. Manda rycker till igen, denna gång pågrund av att hon inser att de tydligen har bråttom ut från flyget. Alla människor har rest sig från sina säten och försöker nu få ned sina resväskor från luckorna i taket. Lina och Zack har redan tagit ner sina och står otåligt och väntar på henne. Hon reser sig och tar fumligt ner sin väska som tungt faller ner till backen.

”Vi vet att du är klumpig Manda, men skulle du kunna använda ett annat tillfälle att imponera oss med det?” säger Lina ironiskt och himlar med ögonen när Manda sakta stapplar sig fram med resväskan släpande efter sig. De kommer ut ur flyget och går genom flygplatsen tills de kommer fram till bushållsplatsen utanför. Toppen. Ännu en deprimerande busstur. Nej. En skillnad. Eller kanske kallad motsats. Solen skiner i L.A. och busschauffören har inte ett spår av ett leende på sina läppar. Frågan är om det är bättre. Resan tar två timmar och sedan är de framme vid motellet.

Det är en låg byggnad klämd mellan två höga. Den ser ut att vara gjord av betong och fönstren är tejpade, krossade eller skymda av järngaller. Manda ser sig oroligt om för att försäkra sig om att hon inte misstänker fel byggnad. Men Lina och Zack rör sig mot ingången och hon inser att hon blir tvungen att göra samma sak. Mittemot entrén är en reception gjord av ruttet trä täckt med flagnad röd färg. Stämningen i salen får Manda att vilja spy. Bakom disken står en lång smal kvinna i 25 årsåldern och röker. Hon har på sig ett tight åtsittande, leopardmönstrat linne med en grov urringning där en svart spets-bh skymtar fram. Hennes röda, risiga lockar är uppsatta i en slarvig tofs. Svart smink döljer de blå ögonen och ett klarrött läppstift färgar av sig på cigaretten.

”Welcome back, Zack” säger hon och ler ett leende som skulle kunna få varenda katt i stan att resa ragg. Manda känner hur hon får gåshud över hela kroppen och hon ser sig oförstående om. ”Välkommen tillbaka?” tänker hon. Har han varit här förut? Zack harklar sig och sträcker fram handen för att ta emot sina rumsnycklar. Han får två nycklar med tillhörande träbrickor. Nr 1 och 5 står det med blekt svart färg. Receptionisten ger honom en blick som tyder på en outsagd överrenskommelse. Oron kramar sig hårdare om Manda och hon känner hur klumpen i magen växer. Hon knuffar till Lina med armbågen i midjan, men trots att man kan ana en delad oro i hennes ögon, rynkar Lina ögonbrynen och ger henne en irriterad min.

”Kommer ni då?” Zack tycks ha sträckt på sig några centimeter av en mer självsäker hållning. Manda och Linda rycker nervöst till och klistrar på ett leende för att sedan följa med honom upp för den slitna trappen. Det knarrar i träet när de stapplar upp, och en unken doft möter de när de kommer upp. En kvinna i kort svart kjol och en skinnjacka går förbi de och utbyter en uppgiven blick med Zack. Manda börjar ta in alla händelser som skett det senaste dygnet och oroande aningar tränger sig på. Zack tar tag i hennes hand och ler, milt och osäkert som han brukar, mot henne. Hon tränger undan alla misstankar och kramar om hans hand hårdare, som om hon vill hålla kvar den versionen av honom, som om han är på väg att tyna bort. Zack går före och låser upp dörren med en femma på.

”Varsegod, här är ert rum, jag sover i nummer ett. Ni kan göra er hemmastadda, så möts vi igen senare för att gå ut att äta. Är det ok?” Manda nickar med ett uttryckslöst ansikte och Lina tittar på henne med irriterad blick. Sedan ser hon ursäktande på Zack, ler och säger

”Ja, det blir jätte bra” Sedan drar hon in Manda, som står fastfrusen med tankarna långt, långt borta, och stänger försiktigt dörren.

”Vad är det med dig? Först stöter du till mig och sedan beter du dig mot Zack som om han vore en främling, har det helt slått slint i skallen på dig eller?” Lina stirrar irriterat på henne i väntan på ett förnuftigt svar.

”Jag vet inte vad, men någonting är fel, han är inte sådan, han är inte så självsäker” Lina rynkar på ena ögonbrynet i en frågande blick.

”Du skojar, han kanske bara känner sig fri eller något, att någon är självsäker är väl positivt och inte fel?”

”Jo, joo, men tänkte du inte på att hon sa Welcome back som om han har varit här förut och hade inte hon och den där tjejen som gick förbi, väldigt speciella kläder och det här hotellet…”

”Ser inte ut som du hade hoppats? Förlåt mig Manda, men vad hade du förväntat dig? Vi är tre ungdomar som rymt hemifrån, tror du verkligen att vi skulle ha råd med ett lyxhotell? Jag vet att du kommer ifrån en rik familj och så, men tyvärr är det inte alla som kan klä sig i det senaste modet, det äcklar mig att du är så fördomsfull Manda!” Lina vänder sig irriterat om och går emot dubbelsängen som står längre in i rummet där hon börjar packa upp. Manda går försiktigt efter henne.

”Men det där med Welcome back då, vad menas med det, och säg inte att du inte såg blickarna de utbytte!” Lina vänder sig om och Manda ser i hennes ögon att hon är tvungen att leta i ett ögonblick efter en rimlig förklaring.

”Och om han har varit här förut. Det spelar väl ingen roll, det är inte som om han har ljugit om det eller så, och ifall om han har varit här förut så är det väl inte så konstigt att han känner en eller två gäster eller receptionister på hotellet?” Manda ser fortfarande inte övertygad ut, men suckar tillslut och tar fram sin resväska för att packa upp.

”Ja du har nog rätt” säger hon, och fastän hon vill tro på sina egna ord, säger magkänslan emot henne.

*Knack, knack*

Lina hoppar till och Manda vrider sig hastigt om mot dörren. Sedan tittar hon oförstående på Lina som ger henne en irriterad blick för att motbevisa att hon nyss avslöjat sina nerver. Manda känner att det rycker lite i mungipan och övertaget hon fått tränger undan hennes egna rädslor. Hon går fram till dörren och öppnar den med rak rygg och självbelåten hållning. Zack tittar in från dörröppningen och scannar av deras ansiktsuttryck som för att kolla av stämningen.

”Hej, älskling” Säger Manda och kysser honom, sedan vänder hon sig mot Lina för att ge henne en överlägsen min.

”Lina är nog lite orolig, du skulle sett hur hon hoppade till när du knackade på dörren”

Zack skrattar lite osäkert och ser leende på Lina.

”Käften! Jag var bara i andra tankar och överraskades av ljudet. Dessutom knackar du onödigt hårt, du kunde väl bara gått direkt in istället.” Muttrar hon och går ut genom dörren.

Manda och Zack håller om varandra och följer fnissande efter.

Väl ute på gatan tittar de båda flickorna upp på Zack för att få veta vart de ska gå. Han pekar mot andra sidan vägen mot en liten restaurang med en stor neonskylt över. De går över och sätter sig vid ett bord på uteserveringen. Det är varmt och en ljummen bris svalkar deras bara ben. De beställer varsin sliskig hamburgare. Osten är smält och täcker allt som skulle kunnat likna hamburgarens fyllning, som en gul geggamoja. Manda grimaserar åt den när den ställs fram på deras bord. Zack, rycker på axlarna och hugger in och Lina stirrar en minut på honom, sedan på sin hamburgare och gör därefter samma sak. Emellan kväljningarna och de motbjudande tuggorna mumlar hon om hur utsökt den smakar. Manda rynkar bara på pannan och himlar med ögonen. Zack sitter tyst och avnjuter sin mat. När han har ätit upp studerar han Mandas oätna hamburgare.

”Jag är ehmm..lite mätt just nu…det går nog över”. Zack ler ett snabbt leende med ost mellan tänderna och nickar förstående. Lina gör en grimas som tyder på ännu en kväljning. Manda analyserar hennes klädsel lite närmare och inser att hon har på sig en ovanligt urringad tröja och en kort, kort, skinnkjol. Hon tittar ner på Linas fötter och inser att hon har ett par rejält högklackade skor, vilket hon borde ha förstått eftersom Lina i vanliga fall är ett huvud kortare än henne, som lite lätt stryker läng Zacks svarta gympadojor. En svag misstänksamhet smyger sig över henne, men hon väcker sig själv ögonblickligen. Bordet är litet och stolarna sitter ganska tight. Hon måste skärpa sig, det här är kvällens andra paranoida inslag. Zack tar sig för magen och ser fundersam ut.

”Jag måste gå på toa”. Han reser sig upp och går med snabba steg iväg. Lina ser efter honom och han vänder sig snabbt över axeln och ger Manda en menande blick som om han vill att hon ska komma. Manda skakar på pannan åt sitt eget överanalyserande. Varför skulle hon följa med honom på toaletten?

”Inte konstigt efter den där magrensaren” muttrar hon och tittar istället ner på sin egen mat med äcklad min. Lina vänder sig hastigt om mot henne och ler finurligt.

”Jag går och köper något starkt och berusande som du kan fylla dig med istället, sedan springer hon iväg mot baren.” Manda sitter förvirrad kvar och funderar över Linas plötsliga medlidande. Förmodligen är det väl bara ett sug på alkohol och ett dimmigt sinne som lockar henne till att hjälpa till. Istället för att reflektera över saken närmare tar Manda sin chans och slänger iväg hamburgaren över andra sidan vägen. Sedan sitter hon och tar in alla intryck runtomkring sig och försöker kategorisera allt hon sett idag. En snabb tanke flyger över henne om hennes familj, och trots att hon försöker jaga iväg den kan hon inte hjälpa att undra vad hennes föräldrar gör. Tiden flyger förbi och hon börjar undra vart de andra tog vägen. Hon vänder sig mot baren, men Lina är inte kvar. Lite orolig går hon mot damtoaletten för att kolla om hon också strök med den osmakliga hamburgaren, men precis när hon är på väg mot dörröppningen så kommer Lina in från bakdörren Manda ser fundersam ut, men Lina tar snabbt upp flaskan som hon håller i handen.

”Jag rökte bara en cigarett” säger hon ursäktande och ler hastigt, innan hon snabbt drar iväg Manda tillbaka till bordet. De sätter sig och Lina häller upp drickan i två glas och en minut senare är också Zack tillbaka på sin stol.

”Jag var aningen skeptiskt till den där sörjan” säger Manda när han satt sig ner.

”Va, vad menar du?” svarar Zack oförstående.

”Ja, jag hann ju reflektera över hela livets gång medan du satt på dasset och tömde dig” Zack nickar, tittar ner i bordet och skrattar lite försiktigt.

”Förlåt, för att du fick vänta så länge, älskling, jag ska tänka över vad jag äter hädan efter” säger han och ger henne en snabb puss på pannan. Lina harklar sig.

”Kan inte du ta och köpa ett paket cigaretter, Zack, mina är slut och efter den långa resan skulle det vara mysigt”. Zack bara nickar instämmande och springer snabbt iväg. Manda andas ut och in den smutsiga luften från vägen intill deras bord och blickar ut mot gatan som lyses upp av några skabbiga gatlyktor. Hon hypnotiseras av bilarna som svischar förbi och lämnar efter sig små ljusspår. Plötsligt fångar en rödhårig tjej hennes uppmärksamhet. Det är receptionisten från hotellet som står mot husväggen riktad mot bilvägen. Hon går oroligt fram och tillbaka och rycker emellan åt i kjolen. Det är som att hon försöker gömma sig bakom sin egen skugga. Plötsligt stannar en bil upp och rutan vevas ner. Det rödhåriga tjejen går fram till bilen och Manda ser hur hon lutar sig över. Manda rycker hastigt i Linas arm för att få hennes uppmärksamhet.

”Titta där!”

”Vaddå?”

”Kvinnan där borta, på andra sidan vägen!”

”Ja hon, det är receptionisten på hotellet”

”Precis!”

”Vaddå precis?” Bildörren öppnas och den rödhåriga tjejen kliver in. Manda och Lina ser hur bilen snabbt rusar förbi de.

”Hon steg in i bilen. Klädd sådär. Jag tror hon är…”

”Äsch, Manda lägg av, jag har hört nog av dina fördomar idag. Det var säkert bara någon vän till henne”.

”Tänk om det inte var det då?”

”So? Det betyder fortfarande ingenting. Människor får ha pojkvänner, Manda, fastän de har dålig klädsmak”. Manda ser oövertygat på Lina, men inser sin förlust så bestämmer sig för att instämma.

”Ok, du har nog rätt, förlåt. Det här stället gör mig nervig”

”Ännu en anledning till varför vi behöver lite nikotin i blodet, var är killen?” Lina reser sig upp med spritflaskan i handen, för att gå och leta efter honom. Manda tänker precis protestera, men Lina är redan bortom hörhåll. Istället blickar hon tillbaka ut mot gatan för att studera andra sidan vägen ytterligare. När hon vänder huvudet inser hon att det står två andra tjejer där. En lika nervös som den rödhåriga, men den andra lutar sig på höften och ser bara hård och tom ut i blicken. Manda känner igen henne från hotellet, det är tjejen som de mötte i trappen. Mandas fylls med skräck när hon inser att det hon fruktat nu är bekräftat. Hon vänder sig snabbt om för att kontrollera omgivningen. Hon tar sin väska och skyndar sig bort från restaurangen, men så kommer hon ihåg Lina och springer tillbaka. Hon ser sig om, men varken Lina eller Zack syns till vid baren. Så kommer hon att tänka på bakdörren. Kanske tog Lina en cigarett innan hon skulle bjuda de andra. Manda tar snabba kliv ut mot dörren, men väl ute möts hon av en chock. Mot väggen står de båda två och kysser varandra. Besvikelse och ilska rinner över Manda och hon kastar sig mellan de. Sedan blänger hon aggressivt på Zack och försöker dra med sig Lina i armen, men hon gör motstånd.

”Kom Lina, det är ett horhus!”

”Va vad menar du, Manda? Jag förstår att du är upprörd och jag är ledsen men…”

”Jag pratar inte om det, det tar jag hand om sen, jag pratar om hotellet han bokade”. Zack ser skyldigt på Manda och låtsas se förvånad ut. Hon får lust att ge honom en örfil.

”Äcklet, där, som du just höll på att äta upp, bokade ett hotell som visade sig vara ett horhus! Jag såg de och jag vet att han har varit här förut, så han måste ha vetat. Bortskämd eller ej, men jag tänker inte bo i ett horhus!” Lina tar ett steg mot Manda, men tittar sedan upp på Zack som ger henne en uppmuntrande min och hon backar tillbaka och ställer sig bredvid honom.

”Jag förstår om du är avundsjuk, Manda, men låt det inte ta förnuftet från dig. Du har inga bevis, och du kommer aldrig hitta några heller för du har fel Manda. Det är bara att inse fakta. Ok? Du är inte tillräckligt självständig för att klara dig utan dina föräldrar i en främmande stad…” Det kokar inom Manda och hon rusar mot Zack och slår honom i ansiktet med all sin kraft, sen rycker hon spritflaskan ur Linas hand och går med hastiga steg bort ifrån de.

”Du kommer passa in där ibland de, för du är precis som de och jag borde förstått det!” Ropar hon efter sig innan hon kommit allt för långt bort. Hon skulle vilja se deras reaktioner, men hon är för rädd. Mörkret har lagt sig över staden och kvarteren känns allt annat än säkra. Hon dämpar ångesten med klunkar från flaskan och allt eftersom tiden går kommer hon längre och längre in bland de dimmiga gränderna, vinglande fram längs gatorna. 

Vi letar alltid. Sådär frenetiskt efter sanningen. Vi springer runt i cirklar i förhoppning på att komma fram till mållinjen. Ganska meningslöst om du frågar mig. Cirklar har inga ändar. Men jag antar att det ligger till vår natur, att springa alltså. Springa och springa och springa tills cirkeln öppnar sig. Då tror vi oss ha hittat något, något värt att öppna. En dörr, ett fönster, en kista. Men som alltid följer varje svar med en ny rad frågor. Vi hittar aldrig ut för cirkeln har inget slut. Den kan expandera men en cirkel är en cirkel den tar dig aldrig framåt. Vi är som den där hamstern som tillbringar hela sitt liv i sitt hjul. Världen är utanför, men hur skulle vi kunna veta något om den? Vi vet var maten finns, vi vet hur vattnet smakar, vi vet var du lättast somnar in och du vet vilket ljud som kommer från hjulet du snurrar. Men aldrig skulle du kunna gissa att utanför finns gröna ängar, berg och dalar. Storstäder och landsbygder, länder och öar. Är det meningslöst av oss att fortsätta hoppas? Nej för all del fortsätt du, bara fortsätt. Om det håller dig i rotation. De droppar ner, en efter en. Om jakten efter sanning får dig att fortsätta, så håll om det, håll om det. Men var i alla fall medveten om att varje liten tanke är en spekulation, det där ute är så mycket större än vad du kan förstå. Du har en hjärna på cirka ett kilo, men inte ens den har du använt upp. Bli inte så förvånad över alla olösbara mysterium, vår Gud har inga gränser du har ganska tydliga sådana. Nästa gång du anar att det finns ett grästrå någonstans där ute kom ihåg att ju mer du förstår desto mindre vet du, och desto mer du vet desto mindre förstår du.

Desto mer du förstår desto mindre vet du och desto mer du vet desto mindre förstår du.

Liknande inlägg