Livet är som en balansgång...
Har alltid varit. Kommer alltid att vara fram till evigheten. Vi människor har visst svårt att hålla balansen. Vi väljer svart eller vitt, eller nej, snarare svart eller svart. Det är mörker på båda sidorna. Det vita är på den smala linjen, men ack så sällan vi håller oss där. Somliga har redan gett upp och slutat klättra upp igen. De tycker att de faller för ofta. Vi faller lika ofta. De hånar oss för att vi fortsätter klättra upp på den där brädan gång, på gång, på gång. Så överlägsna de ser ut att vara, när de ser på oss med sina nedvärderande blickar. De tror att vi tröttar ut oss helt i onödan. Visst tar det på krafterna. Det är inte enkelt att hålla balansen på den vita gången, men det är värt det. Det är ju trots allt bara mitt eget fel om jag faller. Det är jag som tappar fokus. De brukar säga att de har det roligare nere på marken. Många gånger frestas vi att tro på det, de kan ju röra sig friare. I själva verket har de det inte särskilt mycket bättre. Efter att de tagit några steg hit och dit, lyft fötterna från marken ett antal gånger och hoppat några fjuttiga cm upp i luften. Som om det skulle få de att växa... De tappar förr eller senare den där känslan. Känslan av att det är värt att stå upp. De fortsätter ta några steg, hoppa, utnyttja sin frihet, bara för att bli av med lusten att sätta sig. De vill inte sätta sig, de kommer aldrig kunna resa sig igen då. De skulle bli sittande i evighet. Men det hjälps inte, de har förlorat känslan och kan inte bli av med lusten. Själv försöker vi hålla oss på balansgången så mycket som möjligt. Vi vet att vinden kommer komma en dag och vi måste vara beredda. Men vi faller allt för ofta. Utan vattnet hade det varit kört. En frisk ström av vatten är det ända som kan få oss att lyfta med vinden när det är dags. Den sköljer bort allt grus och sand från våra knän och fötter. Lyfter upp oss så att vinden kan få fatt på oss. All ansträngning kommer vara värd en evighet av endast svävande. Men de som har gett upp och sökt sig för långt bort ifrån balansgången kommer gå förlorade. De har sprungit iväg från strömmen och kan inte räddas. De tillhör marken. Det var deras eget val. De väger förmycket på grund av allt grus. Vinden är för ren för att ge utrymme till sand och damm. När de väl inser att strömmen kunde ha sköljt de, har vinden flugit förbi. Den hade så önskat att ta med sig allihop, men de valde sin väg. De hade tid på sig att göra sig redo. Men de tog aldrig den chansen. De flydde från den ända räddningen. De trodde inte på den. Vatten är ju genomskinligt och vinden ser vi inte. På ena sidan var de för högmodiga. Där vägrade de svälja sin stolthet och ta emot hjälp. På andra sidan saknade de självförtroende. De lät sig luras av marken att trycka ner sig själva och de trodde inte på att någon ville hjälpa de. Vi som kämpar, vi väntar på att en vacker dag få känna verklig frihet. Inte frihet bunden till marken. Vi vet inte riktigt hur det kommer bli. Det kommer bli för bra för att våra drömmar ska kunna fånga det. Det är därför vi ständigt balanserar, faller och klättrar upp igen. En dag kommer vi att få flyga. Då kommer inget längre göra ont, inget kommer vara jobbigt. Ansträngning kommer leda till ingen ansträngning alls... Så försök hålla balansen på den vita balansgången i livet är du snäll. Jag vill ha med dig när det är dags att lyfta..
Kommentera