Hursomhaver.blogg.se

Livet var perfekt. För ett ögonblick i alla fall. Sedan föll det samman… Som det alltid gör.

Ibland undrar jag om han fortfarande minns den där gången. Den där gången när han hittade mig i skogen. Jag dansade och sjöng för fåglarna, i väntan på att få se den där ekorren jag tyckte mig ha hört. Jag kände mig som en älva, flygande fram över ängen. Vän med alla djuren och ett med naturen. Va lycklig jag var då. Genuint lycklig. Sedan gick han plötsligt förbi. Han hade musik i öronen och skulle förmodligen inte ha märkt mig om det inte varit för att jag hoppade till så förfärligt och skrek som om jag sett ett spöke. Jag var så oförberedd att se någon där, aldrig brukade man möta på någon i den gläntan av skogen. Oumbärligt genant tyckte jag att det var. Dels därför att jag betett mig så galet och dels för att jag avslöjat mig genom att skrika som jag gjorde. Trots allt var det han som blev röd som en ros, vilket fick mig att brista så i skratt att jag helt glömde bort vem som verkligen skämt ut sig. Han skrattade också och sedan dansade vi ut ur skogen tillsammans. Vi måste ha dansat vals för det hann bli mörkt innan vi skiljdes åt vid grinden. Det var första dagen på sommarlovet, sista dagen var vi oskiljaktiga. Jag har nog aldrig älskat någon som jag älskar honom. Han var perfekt. Alldeles perfekt. Jag planerade vår framtid och jag trodde den var evig. Han gjorde allt rätt. Han var helt rätt.

Min älskade väninna tyckte nog likadant. Vi hade känt varandra i fyra år och hon var mitt hjärta kärt. Hennes hjärta var krossat i bitar. Hennes far hade lämnat henne och hennes mamma lät henne vara. För att glömma bort känslan av förkastelse som de bundit henne med, sökte hon sig till sällskap av manliga kroppar. Det skadade hennes själ, men hon hade ett plåster. Min kära och hans familj hade alltid bott grannar med henne och hans mor var hennes skyddsängel. Jag tror livet hade tagit henne om det inte varit för min käras underbara mamma. Hon älskade honom också, min skadade vän. Han hade alltid varit mild mot henne och inte sett henne som ett objekt, men hon höll sig alltid borta för min skull. En sådan trasig människa drivs av sin egen egoism, men hon värderade vår vänskap för högt för att sätta den på spel. Men så vändes allting uppochner. Som sagt, sedan föll det samman… Som det alltid gör.